Sex endast inom äktenskapet

Jag läste det här inlägget om sex, och att avstå från dito, på bloggen “Tycker och tänker”, och det tycker jag var intressant.

Jag har nog inte skrivit om det här tidigare men en av de första grejerna som fick mig att se annorlunda på Bibelns Gud var faktiskt det här med sex. Jag hade blivit intutad från diverse håll i min vandring till att bli kvinna att kvinnor minsann ska ta för sig av sex på samma sätt som män. Och inte vilka män som helst (då det finns en rätt bred variation av män) – utan de lösaktiga känslo- och relationsmässigt distanserade männen. Det har utmålats som roligt, oskyldigt, hälsosamt och bra att åtminstone ha testat att ha one night stands och sexkompisar, och kvinnor som inte “får känslor” för de hon ligger med har framställts som särskilt starka, självsäkra och frigjorda. Överallt finns uppmuntran till att prova, uppleva och testa gränser. Och visst kan sex leda till  könssjukdomar och graviditeter men för det finns kondomer och mediciner och abort så sådana konsekvenser har aldrig framstått som något allvarligt.

Men så kom jag till en punkt när jag upptäckte att det här inte kan stämma. Sex med olika partners kan inte vara bra. Jag började observera hur kvinnor omkring mig som bytte partners ofta mådde, trots att de njöt av själva sexet, och i allra högsta grad observerade jag hur jag själv mådde. Ja nu bytte jag inte partner särskilt ofta men ändå tillräckligt. Jag la märke till att något händer med ens själ när man ligger med nån, det var som att en del av mig själv gick över till den andra, och att jag i min tur fick en del av den andra personen, och det innebar bland annat att jag började se världen lite grann som genom den andra personens ögon, och det var inte alltid behagligt.

Och män som ligger runt. Jag har aldrig haft nåt för dessa män. Jag tycker att det är smutsigt och fult när män gör så. Jag vill inte ha nån man som ser kvinnor som hjortar som han är på ständig jakt efter att få ta som troféer. Usch! Så varför skulle jag då vilja vara ens bråkdelen likadan? Varför skulle jag då tycka det vore bra för kvinnor om vi tog oss an och normaliserade samma osmakliga beteende?

Och när jag gick och reflekterade över det här, för det gjorde jag länge, under några år låg den här idén och pyrde, så ekade ett litet citat från Bibeln i mig, vem vet var jag hade snappat upp det: “så är de inte längre två, utan ett kött“.

Till slut gav jag Bibelordet absolut rätt. Att det stämmer. Något händer när man har sex  som inte händer när man exempelvis kliar en annan person på ryggen. Sex är mycket djupare och enormt mer allvarligt. Man sammansmälter och man blir ett kött. Och det fick mig att tänka tanken att kanske vill inte Bibelns Gud stjäla ens glädje när han säger att man ska hålla sig till en person. Kanske säger han så för att skydda oss. Kanske är sex tänkt enbart för att ha med en enda person, till döden skiljer dem åt, för att han vill att vi ska bevaras från något som är ont för oss? Och att det inte är för att kontrollera kvinnors sexualitet utan för att värna både mäns och kvinnors själsliga hälsa?

exjob.jpg

Så gick mina tankar. Bibeln hade jag dock ännu inget intresse att fördjupa mig i. Förlegad tråkig bok med några goda poänger, det var vad jag tänkte. Men ett frö till en tanke hade ändå börjat gro nånstans: en liten liten tanke om att den Gud som beskrivs i Bibeln kanske inte är det kontrollerande fantasifoster, skapad av galna gubbar, som jag trodde.

Nej jag läste inte Bibeln, men jag letade i andra filosofier, andligheter och religioner om det här, och det finns även inom annan tro en uppfattning om att man sammansmälter och får del av varandra andligt vid sex . Det är bland annat därför som så många andliga inriktningar förespråkar celibat för de som strävar att uppnå “upplysning” och “renhet” (vilket inte är nån sann upplysning eller renhet om ni undrar). Så jag upptäckte att jag var långt ifrån ensam om att ha noterat att sexuell relation har konsekvenser för det själsliga.

Hur ändrades då min syn på sex efter att jag, av helt andra skäl, bjudit in och tagit emot Jesus?

2016 gifte jag och barnens pappa oss för det är inte rätt att som kristen ha sex med en person som man inte är gift med. Det spelar ingen roll om Gud har valt ut mannen och vidrört relationen, man har barn tillsammans och har bestämt sig för att leva i trohet till varandra. Är man inte gifta så är det fel. Så för första gången i mitt liv blev giftermål viktigt, och ett sådant blev det också tack och lov (tänk om min man sagt nej).

Biblisk sexualmoral är på papperet väldigt enkel, men i praktiken är det väl snudd på omöjligt emellanåt, även för de som verkligen vill göra det rätta. Men även fast det kan vara svårt och även fast många misslyckas så är den bibliska sexualmoralen god och jag anser att den är mycket väl värd att sträva efter och återvända till om man har lämnat den.

Så jag har helt och hållet lämnat den där “fri sex hit och dit tjoho”-sexsynen bakom mig, fast det gjorde jag redan innan jag blev frälst. Skillnaden efter att jag tog emot Jesus, utöver den befriande delen då jag blev renad från mitt livs alla sexuella snedsteg, var att äktenskapet blev ett heligt förbund i mina ögon.

 

 

Vägen fram till dopet

25 augusti 2015 sa jag ja till Jesus. Det där vet ni ju.

Efter det fick jag Helige Ande som Gud delar ut till alla som tror på att han har sänt sin son till att rädda oss från att leva under den här världens dom. Jag hade ingen aning om att man kan leva under nån dom (även om det onekligen kändes som att jag gjorde det), och att man kunde få en ny Ande, men det fick jag ändå. Han flyttade in i tomrummet, fyllde det och förde mig hem till Gud.

En annan rolig sak var att jag i samband med det här fick en otroligt stark lust att sänkas ned i vatten. Jag tog mitt första bad i badkar på år och dag (jag gillar inte att bada badkar), och medan jag satt där och tänkte på att det nästan liknade ett dop så blev frågan rätt naturlig: behöver jag döpa mig även fast jag är barndöpt?

Jag hade fått Guds Ande och jag tänkte att kanske kan inte människor som är odöpta få honom. Om så är fallet så är ju saken löst. Så jag började söka svar i Bibeln. Men mycket snart fann jag att man kan få helige Ande innan man låtit sig döpas i vatten (Apg 10:45-48). Så då fick jag vända mig direkt till Gud och jag frågade: behöver jag döpas?

Fick inget svar.

Jag frågade igen: Behöver jag döpas?

Inget svar.

Jag lät en tid gå i väntan på svar men ingenting.

Då sa jag: Okej Gud, jag hör inget svar, då släpper jag det här för uppenbarligen är du ju nöjd (jag tycker att det är Guds ansvar att svara ordentligt på frågor man uppriktigt ställer till honom, särskilt om man söker i Bibeln men ändå inte blir klok).
Och jag sa till honom att om han tycker att jag ska bli döpt så får han säga till tydligt. För han vet att jag är rätt så trög. Och så kunde jag strunta i att fundera på hur jag skulle göra.

Så släppte jag hela saken och hörde inte heller något om det.

Men så en dag i höstas så upplevde jag hur Gud vände sitt ansikte till mig och log och sa tydligt och klart så där så att hela bröstkorgen vibrerar och orden nästan präntas in på insidan: Ska du inte säga ja?

Det är inte ofta jag hör honom tala på det sättet.

Och jag fattade inte hur jag skulle svara på den frågan, för jag har ju sagt ja till honom jättemånga gånger. Jag frågade honom hur han menade. Menade han tacka ja till någon särskild tjänst? Eller menade han nåt speciellt sätt att säga ja på? Nåt högtidligt? Nån form av “nu menar jag verkligen allvar med att jag vill följa dig”-ceremoni?

Och här kan man nog tycka att jag borde ha anat vad det handlade om men nej. Ni får komma ihåg att det hade gått tre år sen jag frågade Gud om dopet och jag tänkte inte i dopbanor över huvud taget.

cymbal.jpg

Jag fick inget direkt svar på en gång men visste att jag skulle få det.

Så blev det söndagsgudstjänst i den här församlingen som min man oväntat börjat dra med mig till, och den söndagen var det en inbjuden predikant, tror han kan ha varit stationerad i Afrika? Och det första predikanten gjorde innan han började med sin predikan, var att tala om dopet och vilken stor och viktig gåva det är att ta det steget. Jag tyckte att det var lite konstigt att han rev igång med det det första han gjorde, innan själva predikan riktigt börjat.

Jag kunde i alla fall inte lyssna vidare för jag var tvungen att gå och amma nere i källaren. Och när jag satt där i en gammal soffa med doptankar färska i sinnet och fortfarande insvept i angelägenheten att ta reda på hur jag skulle svara ja, så var det som att Gud åter vände ansiktet mot mig och log, och då rasslade det till i min rätt så tröga hjärna. Min man kom ned, jag berättade för honom, och han tog det som självklart att vi skulle göra det tillsammans.

Så tog det väl ungefär drygt ett halvår tills det slutligen blev av för vi är långsamma och ogillar att stå längst fram i kyrkan.

Jag är så glad för att jag fick välsignelsen att få ta det här beslutet medvetet och på grund av min egna längtan. Jag har sagt mitt ja nu, och nu känner jag liksom det där jaet på ett helt nytt sätt. Det har gett ett nytt djup till mitt första ja 2015.

Och jag måste säga att i mina ögon ser det faktiskt lite ut som att Gud dröjde med att säga nåt de här tre åren för att han tyckte att det här dopet var nånting som jag och min man skulle få ta emot tillsammans.

spara.jpg

Det här är min dopresa, och inte ett inlägg i dopdebatten. Dopet är en gåva och en glädje och jag tycker inte att det är konstigt om Gud delar ut den gåvan på lite olika sätt. 

Jag tycker att alla som är glada för och lever i sina dop ska fortsätta med det, och att alla som är tveksamma ska dela sin tveksamhet med Gud så att han kan möta er i det, för han vet vad varje enskild människa behöver.

Ha det bäst!

Deprimerad strand

Idag har det varit varmt och mulet, så jag och min man har varit ute med hans Midget (bilen heter så) och kört med taket öppet. Vi körde till havet och ställde oss och glodde mot horisonten en stund som två vuxna människor.

IMG_2191

Sen for vi till Romelandasjön strax utanför Kungälv med barnen för att plaska och ha det gott. Men jag måste säga att badplatsen vid Romelandasjön inte var som jag minns den.

För inte minns jag den som en strand med deprimerad träsk-känsla och en massa kor som råmar av ångest strax bortom synhåll.

Om nån sa till mig att det har skett systematiska kränkningar av mänskliga rättigheter där sen 1700-talet så hade jag inte blivit förvånad.

Så vi kommer nog inte åka tillbaka till just den badplatsen på ett tag. Men det var skönt att komma ut på sommarens första riktiga picknick.

IMG_2197.jpg

Gläd er med mig!

När vi kom hem från Falkenberg fann vi ryggsäcken ståendes i hallen plirande mot oss från under luggen (om den hade haft en lugg).

IMG_4317

Eller hur att ryggsäcken ser uttråkat nonchalant ut och påminner lite om James Dean då han står lutad mot en bil? Vadå ser ni inte likheten? Tycker ni att det ser ut som att ryggsäcken snarare står och skäms? Som att den gråter? Som att den leker kull? Nänänä. Ni ser helt fel. Jag har gjort en bildöverlappning så att ni ska se tydligare:

jamesdeannonch.jpg

Jag är hur som helst väldigt glad för att ryggsäcken är tillbaka, eller, att den aldrig var riktigt borta. Fast för mig var den det. Nästan. Ja jag känner mig i alla fall en dator och en oersättlig Bibel mycket rikare!

Och det fick mig så klart att tänka på en liknelse Jesus gjorde [slår ihop händerna av förtjusning]! Det blev en ny markering i min heliga bok! Läs Luk 15:8-10:

IMG_4319

(Har nämnt det förr men: Jag såg änglar jubla den dagen Gud sände mig Helige Ande som tröst och hjälp. Visst visst det finns teorier om att jag var psykotisk, hehe, men jag såg dem! Så frågar man mig så säger jag att Jesus liknelse stämmer till 100%) (man fattar inte riktigt hur värdefull man är)

Och jag tänkte att ni som läser min blogg ska få fira ryggsäckens återkomst med mig genom att jag bloggar varje dag i en vecka.

Det finns fortfarande en eller två som läser min blogg trots att jag massivt försummar den. Ni får agera väninnor och grannkvinnor!

“Och när hon hittat det, samlar hon sina väninnor och grannkvinnor (det är ni) och säger: Gläd er med mig! Jag har hittat silvermyntet (ryggsäcken) som jag tappade. “

Opererat benet och slarvat bort dyrgripar

Idag opererades mitt ben. Det låter så allvarligt det där, att “operera benet”. Man ser framför sig ett team på 17 pers, borrar och bensågar och en sköterska särskilt anställd för att med bomull i pincett torka svetten ur pannan på kirurgen. Jag gör i alla fall det. Jag ser framför mig krokar och klämmor som liknar fiskeredakap och snickarverktyg och jag ser människor klädda i gröna papperskläder som bänder upp delikata snitt med plasthandskeförsedda gruvarbetarhänder, och så nån med pannlampa som karvar mellan senor och ben med en liten skalpell.

Men egentligen var det bara en läkare och en sköterska som opererade bort en liten hudförändring på höger smalben, det behövdes knappt någon bedövning och det tog kanske tre minuter.

Det mest smärtsamma med hela saken var ikväll när lillen karate-hälade mig rätt över såret så att det började blöda. 13-månaders knubbfötter är ibland vassa som Bruce Lee-knän och hade han träffat mig i tinningen hade jag förmodligen vandrat vidare så att säga.

Jag kanske har tappat bort min ryggsäck. Gud, jag hoppas verkligen att jag inte har gjort det. Jag packade den till Falkenberg men väl här så hittade jag den inte. Däri ligger min MacBook Air (dyr) och bönböcker och viktigast av allt, min Bibel. Det är min Bibel och den har alla markeringar och anteckningar från det att jag kom till tro fram till nu och jag tycker så himla mycket om den. Möjligtvis har jag glömt kvar ryggsäcken på parkeringen och möjligtvis har jag glömt den i hallen. Båda alternativen är sannolika.

Kära Gode Gud, snälla låt detta redan vara löst, och läk mitt sår eller åtminstone håll Stigs knubbiga häl från att utöva dödlig martial arts mot det.

Stora sonen har tappat sin mobil i en fontän idag också, så den fungerar inte, kom bara massa ränder. Vi har en mor-och-son-sjabblar-bort-sina-finaste-prylar-dag. Han vet i alla fall precis var hans mobil är, i en påse av farmors finaste ris.

Fortsättning följer.

I söndags var det dop!

I söndags gick jag och min man ned i dopgraven, sa ja till att vi tror på Jesus och så blev vi döpta i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn!

IMG_3753.JPG

 

Tips på två feministiska poddar om abort, del 2, samt sammanfattning

Nästa tips jag kommer med är en sekulär podd som är very much för abort och där abort beskrivs som något som borde vara lika enkelt som att gå till tandläkaren. Jag talar om…

900x900bb-75.jpg

Postpatriarkatet med Natashja “Lady Dahmer” Blomberg, och denna gång gästas av person som jag frenetiskt försökt hitta namnet på, men inte lyckats. Säg till om ni vet!

Klicka här för att komma till avsnittet “Byahoror & barnamördare”.

Även fast jag har följt med Natashja Blomberg i hundratals år, eller åtminstone av och till i ca 10 år, så har jag aldrig lyssnat på någon av hennes poddar. Läser henne gör jag dock väldigt ofta, hon är en av mina favoritbloggare. Och jag håller med i en hel del av det hon skriver, håller absolut inte med i en hel del som hon skriver, och en hel del av det hon skriver har jag ingen erfarenhet av, så där lär jag mig nya perspektiv. Och ack vad jag tycker om henne alltid. Hon är helt underbar.

Den här gången tänkte jag i alla fall att jag skulle smärta mig igenom hennes poddavsnitt om abort, trots att jag vet var hon står i abortfrågan och jag tycker att sånt kan göra ont att lyssna på. Ni som är övertygade om det ofödda barnets mänsklighet och värde vet nog vad jag menar – det kan vara riktigt tungdraget att lyssna på människor som behandlar dem som ingenting och som några som det ska vara enkelt att göra sig av med både tekniskt och emotionellt. Men man får komma ihåg att lyssna till varför de anser att det ska vara på det sättet, vad det är som möjliggör den åsikten liksom.

Och så helt plötsligt, mitt i podden (28:30 minuter in), tar hon upp en kommentar jag skrivit till henne och svarar på den så himla fint och mjukt och ärligt (upplever jag det som) att jag inte riktigt visste vad jag skulle ta mig till där jag satt och försökte uppehålla min yngsta med diverse böcker om bondgårdsdjur.  Kommentaren gällde ungefär det jag tar upp i inlägget “angående män som vill kontrollera kvinnors kroppar“. Fast jag hade formulerat det så mycket mer kortfattat och tydligt på hennes instagram!? Lyssna gärna på det hon svarar.

Något som jag tycker hedrar Natashja är att hon har inlevelseförmåga och faktiskt någorlunda lyckas tänka sig in i hur en abortkritiker kan tänka, även om hon uppenbart inte tänker på samma sätt. Sen demoniserar och förenklar hon inte meningsmotståndarna fullständigt, och det gör att hon är betydligt mer sympatisk att diskutera med än de flesta.
Något jag uppskattar stort hos henne som bloggare är hennes eftertänksamhet och hur hon tycks försöka se vad som gömmer sig under ytan på saker och ting. Jag tror att det är det som gör att hon inte lika lätt dras med i förrädiska yttre sken och drev som jag tycker att en del andra kan göra ibland. Skulle hon vara kristen är jag helt övertygad om att hon skulle få en helt grym andlig urskiljning, och jag är i typ chock över att en människa som jag uppfattar som så andligt känslig är ateist/agnostiker.
Men det bästa av allt är att jag upplever henne som väldigt genuin och ärlig.

Det finns mängder som jag skulle vilja säga om övrigt innehåll i Postpatriarkatets avsnitt om abort, men tänker att jag nöjer mig med att bemöta ett par av dem lite kort:

  • Våra grannländer Norge och Danmark har samvetsfrihet, så att de tar Italien, som dessutom är ett katolskt land, som exempel på ett land med samvetsfrihet, tycker jag är konstigt. Varför inte ta exempel som ligger lite närmare hemma.
  • De ojar sig över hur man kan vara prolife men samtidigt vara för dödsstraff (mest aktuellt i USA). Jag anser att dödsstraff är fel men tycker inte att det är särskilt svårt att tänka sig hur en prolifer som är för dödsstraff resonerar – döda ett oskyldigt barn vs. döda en dömd för ett hemskt brott liksom. Visst det är knäppt att kalla sig “för livet” medan man är för dödsstraff men det är inte svårt att föreställa sig resonemanget.
  • De anser att man “straffar barnen” genom att föda dem, och att det är ansvarsfullt att ta bort dem så att de inte hamnar i fostervårdssystemet som “oönskade”. Utsatta människor som har det svårt är inte mindre värda, de ska inte kallas för oönskade bara för att deras föräldrar inte klarade av att ta hand om dem, och man ska inte säga att människor i fostervårdssystemet skulle ha haft det bättre om de hade frikkin aborterats. Vilket man gör när man riktar spotlighten åt dessa grupper och pratar om hur bra och viktigt abort är på grund av just deras existens. Att ens insinuera att utsatta människors liv borde ha avbrutits medan de var i fosterstadiet för båda sin egna och deras föräldrars skull tycker jag är bortom ord fruktansvärt, och pro choice gör så ofta, hur sympatiska de än är i vanliga fall. Tänk efter vad det är ni säger när ni pekar på utsatta människor och ropar abort!!
  • De anser att det är fel att uppmuntra tankar kring “när börjar livet?” (antar de menar när man får människovärdet, för livet börjar ju vid befruktningen), eftersom det anses skada kvinnor. Märkligt att kalla en så naturlig och självklar fråga för skadlig! Är det nåt som skadar så är det de omständigheter runt kvinnan som gör att hon, som är mänsklighetens livbärare, inte bör uppmuntras att fråga sig vad det är som som hon bär på egentligen. Vi förtjänar bättre än att behandlas som tanklösa imbeciller, för sköra för att klara av basala frågor kring liv och död.
  • De säger att kvinnor beskrivs som “kärl” i Bibeln och måste syfta på Petrus 1 brev 7:7 där Petrus kallar kvinnan för “det svagare kärlet”. Men tycker att man verkligen inte har förstått Guds tankesätt om man tror att det handlar om att kvinnan är ett barnbärarkärl och sämre än mannen. Dels så sägs detta i sammanhanget att en man ska visa sin kvinna aktning som den medarvinge hon är, för annars hindras hans böner (mycket allvarligt i en kristens liv!). Sen så har Gud en alldeles speciell syn på enkla kärl (2 Kor 4:7) (även män beskrivs som kärl!), och det här med svaghet är inte alls vad man kan tro att det är (2 Kor 11:30). Hallå, Jesus tvättade folks fötter, misshandlades och mördades, och han upprättade svaga, syndiga kvinnor som nedvärderades av män runtomkring som trodde sig vara bättre.  Att vara ett “svagare kärl” är inte dåligt. Man måste läsa det genom Jesus-glasögon och komma ihåg att Guds rike är ett annorlunda rike.
    Sen att kristna män missförstått det där x antal gånger i historien är ingenting konstigt, då de är ofullkomliga även med Frälsaren vid sin sida. Det är därför det är så bra att Gud gett även kvinnor Frälsaren, intellekt och ett hjärta till att läsa och förstå saker (och göra sina egna misstag förstås). Vi är fullvärdiga medarvingar. Det är en stor sak även nu, men på Petrus tid var det till och med ännu mer radikalt.

Det finns mycket mer värt att kommentera egentligen men jag slutar här. Det kommer fler chanser.

När det kommer till Natashja så får ni gärna be för beskydd över henne och hennes barn och äktenskap. Hon tar ofta rejäla kamper på nätet och jag förstår inte hur hon kan hantera allt sånt där själv, jag hade typ dött efter en dag (jag är ett rejält bräckligt kärl = inte ett dugg sämre kärl i Biblisk mening).

Sammanfattning

Jag har nu postat två exempel på feministiska poddar som behandlar ämnet abort, men som gör det på ganska olika sätt. Jesusfeministpoddens avsnitt är förvisso lite otydligt  för mig som lyssnare emellanåt (mellan Grenholm och Hedman, som har pratat om det här sinsemellan i åratal, kan jag tänka mig att det är hur tydligt som helst), men jag hoppas att de kommer ge mer tid att förklara och utveckla sina ståndpunkter och fortsätta prata om det, för de är något bra och viktigt på spåren som jag tror skulle kunna berika det feministiska abortsamtalet enormt. Som det är nu låter det mest “enkel och snabb abort åt alla så länge under graviditeten som möjligt, och ställ inga frågor!!”, och det är så rasande illa att jag spyr.

Tips om två feministiska poddavsnitt om abort, del 1

Jag lyssnar egentligen inte på poddar, jag tycker att det är jobbigt, men här har jag gjort undantag. Självklart handlar de om abort, detta ämne som är som en fastlimmad handboll i handflatan (man kan inte kasta bort den även fast det inte är så kul med handboll) (så är det för mig i alla fall).

Jag delar upp blogginlägget i två delar för jag orkar inte skriva hela just nu.

Först ut är Jesusfeministpoddens avsnitt “Abort”
tryck här för att komma dit

300x300bb-75.jpg

Jesusfeministpodden drivs av Katarina Hedman och Sarah Grenholm och de tror på Jesus likt som mig och förkovrar sig en hel del i Bibelns och den svenska kristenhetens (ibland inte helt) underbara värld, ur ett feministiskt perspektiv och med stor kärlek och respekt för Bibeln (annars är det inte helt ovanligt att kristna feminister låter Bibeln komma i skuggan av feministisk ideologi, och det gott folk, det tycker jag enbart är plågsamt att skåda).

Avsnittet är mestadels kritik mot delar av kristet abortmotstånd och hur de upplevde det när de växte upp och vad de tror att de dåliga delar de såg kan ha för konsekvenser. De ger även sin syn på vad de tror kan göras bättre annorlunda.

Det där är erfarenheter som jag själv inte kan relatera till, då det där är som en annan värld för mig. Och sen jag insåg vad abort är så har jag mest varit i kontakt med andra kvinnliga abortmotståndare, varav några själva har gjort abort. Jag ser även amerikanska feminister som en stor inspirationskälla när det kommer till det här, så pro life-feminism är något som jag har tagit del av ända från början av min vandring på den här leden. Så det där med karlar som har abort som hjärtefråga och som gormar på ett okärleksfullt sätt är bara något jag bara sett ibland i periferin.

Jag tycker att det är viktigt att höra på vad Grenholm och Hedman försöker säga. Avsnittet är bitvis provocerande, men jag kan uppskatta när det river om det river på rätt sätt. När de pratar om den här virala liknelsen med vasektomi till exempel, i stället för att tolka det som att de vill könsstympa alla män och utmåla alla kvinnor som helt odelaktiga, försök se vad som gömmer sig bakom den här liknelsen och vad det är som gör att så många kvinnor världen över applåderar den. Kvinnor över hela världen längtar efter en kultur där vi kan räkna med att män väljer bort av sin egna bekvämlighet och anpassar sig för att vi kvinnor och våra barn ska vara säkra och ha det bra. 

Bara tanken på det kan göra kvinnor helt gråtfärdiga kan jag tala om. Tanken på ett samhälle där kvinnor anses som trovärdiga, värdefulla och viktiga att anpassa sig efter.

Som det är nu vägrar många män kondom pga “lite mindre skönt” och frågar inte ens om kvinnan tar p-piller, för i den kultur som vi har nu kan han räkna helt kallt med att kvinnan gör abort om ett barn råkar bli till, alternativt att hon uppfostrar barnet själv utan att han ens behöver vara trevlig. Denna förbannade egoism. Bli heligt förbannade, ni karlar som lyssnar på avsnittet. Men se till att bli det av rätt orsaker!

Mitt favoritavsnitt är egentligen deras uppföljaravsnitt “Att debattera abort” (tryck här för att komma till det avsnittet). Där reder de ut missförstånd och förklarar lite mer hur de tänkte. De är själva lite missnöjda med hur vissa saker kom ut. Blev i princip kär i dem under det avsnittet, för det är så skönt att höra fler människor än jag själv som är lite ängsliga och det var oerhört skönt att höra deras frustration med att försöka föra ett samtal kring ämnet abort. DET ÄR SJUKT FRUSTRERANDE. 

Vissa saker som lämnade mig med huvudbry blev iaf utredda under det andra avsnittet. Inte allt men det mesta.

Även fast det hade varit nice så tror jag inte att de två kommer göra några större feministiska djupdykningar i ämnet abort framöver, jag får inte den känslan. Tycker de verkar nästan mer obekväma av att ta upp ämnet än vad jag är. Men det var bra att de gav det två avsnitt!

Jag har lyssnat även på lite mer av deras podd och har uppskattat de avsnitten, trots att jag i regel inte lyssnar på podd.

Angående män som vill kontrollera kvinnors kroppar

Det har kommit nya striktare abortlagar i Alabama (större delen av USA har i regel mer liberala abortlagar än Sverige, vet att en del inte vet det) och på sistone har jag sett väldigt många peppra ut ordstråket “de är män som vill kontrollera kvinnors kroppar och sexualitet!”, för ja, även fast det var en kvinna som skrev på så var resten män.

Och jag måste bara säga en sak. 

I USA blev abort legalt i bredare skala via rättegången Roe mot Wade år 1973 och de som la den domen var män, fast den gången var det bara män och inte en enda kvinna. Och om vi är lite konsekventa och utgår från att dessa maktens vita män vill kontrollera kvinnors kroppar med sina domslut, kan det inte vara så att vita, mäktiga män röstade igenom fri abort för att abort kan användas av just män (och även i större skala politiskt) som ett medel för att ha tillgång, makt och kontroll över kvinnors kroppar, sexualitet och reproduktiva förmåga?

vitaman.jpg

Vad är det vanligaste problemet: att enskilda män tvingar, manipulerar och pressar sin sexpartner att föda det gemensamma barnet trots att hon inte vill – eller att han tvingar, manipulerar och pressar henne att göra en abort, trots att hon inte vill?

Och om vi ser i större politisk skala – vad händer när den som legaliserar abort är exempelvis rasist, och lägger abortkliniker som erbjuder gratis abort i utsatta områden där det finns många svarta kvinnokroppar?

vitaman22.jpg

Jag är i alla fall så fruktansvärt trött på hur samtalet om abort allt som oftast kokar ned till nån slags “aborträtt vs. abortförbud”-kamp där den man talar med känner att den måste försvara aborträtten så fort minsta kritik mot abort kommer på tal. Så många nyanser går förlorade när det blir på det sättet. Abort kan väl för bövelen vara objektivt dåligt på sätt som vi alla kan komma överens om.

Ja jag hatar abort och tycker att det är fruktansvärt och ovärdigt, och ja jag anser att det ofödda människolivet är ett människoliv värt att värna. Men jag tycker ju att även kvinnans liv är värt att värna! Så vi kan ändå ha common ground! Vi kan ändå vara överens om vissa saker! Kom igen!

Om något som anses frigöra en kvinna så uppenbart även används i kontrollen och våldet mot henne, så måste man kunna kritisera det kontrollerande utan att den frigörande delen ska hotas.  Annars är det inte en frigörelse, det är en gisslansituation.

Om det upplevt belönande är beroende av att man accepterar det upplevt påtvingande, så lever man inte i ett hälsosamt förhållande, man har drabbats av Stockholmssyndrom.

Abort är i mina ögon handen som stryker men slår, belönar men straffar, ger men beslagtar, och alltid samtidigt. Den gör kvinnan mindre utsatt men den utsätter henne och hon är beroende av dess välvilja även fast den inte vill henne väl.

Jag skulle önska att fler kunde se och uppmärksamma hur abort används förtryckande och hur det skadar. Men jag tror inte att jag, en kristen pro-lifer, kan föra ett sånt samtal för någon bredare skara.  Jag anser ju att det ofödda livet har människovärde. Den övertygelsen anses som mycket provocerande och blotta närvaron av en sån värdering upplevs tyvärr som både skammande och bakåtsträvande av dagens traditionella feminister och det gör att det jag säger visas bort som ett hot.

lyssnao1hoear.jpg

Men ni som inte anser det, alltså ni som anser att det ofödda livet inte är något värt eller snarare är beroende av vad enskilda kvinnor anser om det, ni kanske kan prata om detta och lyssna till varandra. Sinsemellan borde ni väl kunna göra det utan att känna att ni hamnar i försvarsposition?

Kvinnor ska rustas, lära sig att se samt skyddas från faror och hon ska veta sitt värde. Kvinnans liv är också heligt. 

Kanske är det redan massor som är “on it” och skriver och arbetar med hur kvinnor mer eller mindre subtilt drivs till ofrivilliga aborter i ett land med fri abort. Jag kan inte påstå att jag hänger med i allt så jag har säkert missat massor – tipsa i så fall! Det skulle glädja mig och jag skulle älska att ta del av feministisk kritik av abort. Vet redan en hel del feministisk abortkritik i USA, men törstar efter svenskt material och svenska feministiska abortkritiker. 

Jag kan relatera till en hel del i det feministiska samtalet, men abortfrågan är en sån fråga där jag verkligen inte kan det. Där anser jag att man är alldeles för förtrollad av vad abort kan befria oss från, medan det som abort utsätter oss för slipper förbi.

Jag tycker i alla fall att ni som säger “de vill kontrollera kvinnors sexualitet och kroppar” hädanefter ska vara konsekventa och även inkludera de män som är för fri abort och som skriver på lagar och domar som ger just detta. Varför tro att just dessa män har annat än sina egna behov och begär i åtanke?