En vän gav mig den här länken och jag vill posta den här. Det är en kvinna, vid namn Selma Gamaleldin, som utlyser en tre dagars fasta för Sverige. Jag har aldrig sett henne förr och vet inte vem hon är sedan tidigare men tycker att det är ett bra initiativ.
Fastan som utlyses är från idag måndag kl 17 (strunt samma om man råkar släntra efter!) till torsdag kl 18. Se videon för tanke bakom.
Fasta kan man göra på flera sätt, om man av något skäl inte kan eller vill avstå mat. Själv ammar jag till exempel, så jag vill inte avstå mat helt. Men även fast jag själv tycker att den rejäla fastan är att avstå mat, så finns det annat bra som man kan göra för att böja sitt fokus mot Gud. Till exempel att avstå småätande, välja bort vardagens tidsbovar och distraktioner, och i stället avsätta mer tid åt Bibeln och att be.
Jag tänkte börja med att berätta vad jag tycker är utmanande. Att fatta mig kort och tydligt är enligt mig den största utmaningen. Någon frågade vad man helst skulle vilja ha på gravstenen: “Snygg men vag”, eller “Torr men tydlig” och jag hade helt klart valt det sista.
Det svåraste att formulera var hur min nya syn på abort är en del av ett helt nytt sätt att se på människan och livet, ett synsätt som jag vare sig kan eller vill byta bort. Att betraktas som en idiot av många känns dåligt, men inte lika dåligt som det känns att vara för abort.
Det viktigaste tyckte jag var att föra fram budskapet om varför Jesus är den centrala nyckeln i kristen tro. Många tror att han bara var en lärare eller hippie. Då missar man att han är Guds son och att han inte bara går på vatten. Han går även….. att lära känna.
Jag vill skriva om sådant som jag hade behövt höra när jag själv var sökare, och sökte i vad man kan kalla New Age. Jag var länge där och trampade eftersom den rörelsen är tydlig med den andliga aspekten. De lockar med guldigt tingeltangel, spännande tillbehör, en hel uppskog av utföranden och tekniker, men alltihop leder bort från Gud.
Jag gillade upplägget med en bloggvecka och kommer försöka göra om det vid tillfälle. Tack till er som har stöttat bloggen och på olika sätt uppmuntrar! Tipsa gärna vidare om bloggen om tillfälle ges.
Här får ni några opublicerade illustrationer som inte passade in.
Är det inte konstigt att en 30-åring som aldrig har läst Bibeln börjar läsa den ungefär varje dag, och fortsätter att göra det, efter snart åtta år?
Det kanske inte är så konstigt, men jag tänkte ändå berätta varför jag började och varför jag fortsätter.
När jag kom till tro på Jesus så fick jag ett nytt liv och blev en ny skapelse. Det här är en så märklig sak att säga, att inte ens den skriftlunniga farisén Nikodemus förstod vad Jesus pratade om då han sa “den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike”.
Det som hände var i alla fall att jag blev född på nytt, och jag fick vad som vanligtvis kallas Helig Ande, men som också kallas för Hjälparen. Så här säger Jesus: “När Hjälparen kommer, som jag skall sända er från Fadern, sanningens Ande, som utgår från Fadern, då skall han vittna om mig”.
Och det var vad som hände. Hjälparen började vittna om Jesus.
Verklighetens väv fick då en gyllene tråd som jag tidigare inte sett, fastän den funnits där hela tiden. Den gyllene tråden är nu också innanför, i mitt blod. Och när jag säger blod så menar jag också själ.
Först och främst blev jag otroligt sugen på att läsa Bibeln. Jag ville ha reda på vad som hänt mig. För även fast jag visste så förstod jag inte riktigt, om jag ska vara ärlig. Det hela var så väldigt märkligt. Jag fick ord som “född på nytt” och “källa av levande vatten” för att beskriva vad jag kände, och det var… väldigt märkligt. Jag ville få rätsida på det, och då det helt klart var Jesus Kristus jag blivit räddad av, så var det Bibeln jag ville ha.
När jag öppnade Bibeln och började läsa så var det som att det jag läste ropade på det som numer finns i mitt blod. Det var som att Bibel och blod sjöng tillsammans, med stämmor och allt. Jag fick en känsla av att Bibelns ord lever och jag förstod det där uttrycket om att “Bibeln är Guds levande ord”. Jag hade dittills trott att det bara var ett talessätt.
Så här är det fortfarande. När jag läser Bibeln, så är det som att texten sjunger av en sång som det nya i mitt blod kan. När jag skriver sång, så menar jag inte att jag hör en faktisk sång. Sång är bara det närmaste sätt som jag kan beskriva det på. Att läsa vad Gud säger, och utforska saker som är av honom, är som en tongivning för hela själen. Det är ljuvligt att höra hans röst och Bibeln är fylld av hans röst.
Jag brukar ibland likna Bibeln med boken i Den oändliga historien, eftersom det är en film som de flesta i min generation har sett. Där är pojken Bastian inte en anonym läsare, utan han blir en del av historien han läser. När han ropar så hör bokens huvudperson Bastians röst. Den oändliga historien är en oändligt blek liknelse av Bibeln. Till exempel behöver inte Bibeln läsaren och innehållet försvinner inte bara för att man inte tror på det osv osv. Likheten ligger i att när jag läser Bibeln så är jag en (inympad) del av det som står, historian är en del av mig och jag en del av den. Den är relevant för mig och vad som händer här och nu. Dessutom inte bara hörde huvudpersonen mig, han räddade mig.
När jag har skrivit om abort, så har risken för lidande alltid varit ett av de vanligaste argumenten som använts. Tilldelas barnet en prognos för ett hårt liv, eller en hård start, så anser många att det är bäst om barnets liv slutar i en abort.
Att den här synen på lidande är så vanlig och uttrycks så självklart oroar mig. För det säger inte bara nåt om hur man ser på ofödda, utan det säger nåt om hur man ser på livet för alla som har det svårt. Psykiskt och fysiskt sjuka, missbrukare, misskötta barn. Jag tror även att det säger något om hur man ser på sitt egna liv.
På tiden då jag var för abort så kunde jag säga att jag var för min mammas rätt att abortera mig innan jag föddes. Jag ville väl understryka att jag inte var en hycklare, utan tyckte det var okej att ha avslutat mitt liv med. Jag resonerade att jag inte hade lidit av att aborteras, eftersom jag *inte funnits* och därmed inte hade kunnat bry mig. Med andra ord kände jag ingen större tacksamhet för livet och jag kunde inte se storheten med det heller.
Jag har sett samma resonemang uttryckas många gånger i abortdiskussioner. Dessa människor ser uppenbarligen inte heller storheten i sin egna existens och de förstår inte hur mycket mer som det finns att utforska och upptäcka av Guds godhet.
Hopp tycks de ha dåligt av också. Hoppet att den sjuka kan må bra, den alkoholiserade bli nykter, och att det misskötta barnet kan bryta sig fri från ett destruktivt arv och finna helande och upprättelse, det hoppet verkar inte existera.
Jag tror att de som saknar hopp för ofödda även har ett skört hopp gällande sig själva. De saknar definitivt det hopp som vi kristna har, i alla fall.
De ser abort som ett sätt att minska lidandet i världen. Medan vi kristna lär oss att vi ska trösta och lindra, inte döda. Tala liv, inte död.
“Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader, barmhärtighetens Fader och all trösts Gud, han som tröstar oss i all vår nöd, så att vi kan trösta dem som är i nöd med den tröst vi själva får av Gud”
2 Korintierbrevet 1:3-4
Meningen med livet
Förr funderade jag mycket på vad meningen med livet är men det gör jag inte längre. Meningen med livet är gemenskap med Gud och den får man genom Jesus. Han som är känd för sitt lidande, och som bemötte det ämnet och de människorna mycket och återkommande, hela tiden, än idag. Han är meningen med livet för han är livet.
Meddelande till de som argumenterar för abort som ett sätt att minska lidande
Om du som läser inte kan tro på vad jag säger om Gud, och om du prompt måste argumentera för abort – var försiktig med hur och var du uttrycker abort som god metod för att minska mänskligt lidande.
Någon som är född under hårda omständigheter kan läsa det du skriver, eller höra vad du säger, och bli uppmuntrad i tanken om att han eller hon borde ha dött i ett tidigt skede. Det vill man inte ha på sitt samvete.
Om du prompt ska argumentera för abort, vilket jag avråder från, försök i så fall att göra det på ett sätt som får människor med sjukdomar, handikapp och olämpliga föräldrar att känna sig sedda och upplyfta av argumenten. Försök att uttrycka dig på ett sätt som hjälper utsatta att se att deras liv är önskade och har värde och syfte. De som har upplevt trauman och utanförskap kan vara i stort behov av hopp. Försök att argumentera på ett sätt så att föräldrar uppmuntras i kärlek och uthållighet för sina barn oavsett barnens hälsostatus.
Om du finner detta svårt, ta en god stunds reflektion på hur du själv har det i själen. Och kom ihåg att det finns hopp för dig med.
”Hur kan folk bli förvånade över att barn mår som de mår? Deprimerade, ångestfyllda, aggressiva? De får höra hela uppväxten att det inte finns nåt efter döden, att vi är en stor slumpmässig kosmisk olycka och när de hör att abort är bra, får de lära sig att livet saknar värde.”
”En mild blick gör hjärtat glatt, ett gott budskap ger märg åt benen” -ord 15:10
“Välj glädje” är ett fint sätt att säga “svälj sorgen”, och jag avskyr den filosofin. Det finns de som lär ut att man kan sända ut positiva energier i universum så att universum i sin tur skickar tillbaka framgång och lycka. En del tror att detta är vad kristen bön till Gud Fader ”egentligen är” (absolut inte!). Att le och skratta, för att det bildar endorfiner och “ler du tillräckligt så kommer sinnet snart att känna lyckan”.
Människor mår dåligt och psykisk ohälsa är vanligt. Att sprida idéer om att man skapar sitt egna mående och kan må bra bara man väljer att se saker på rätt sätt, är som att marknadsföra varbölder som fullvärdig måltidsmat.
Jag har sett lite av det här inom kyrkan med. Vad jag kommer ihåg på rak arm var en uppmaning på facebook om att alla skulle le mot främlingar för att på så sätt sprida glädje på stan. Jag har inget emot leenden från främlingar, och ibland… *rättar förnöjt till slipsen*…. ler jag också mot folk.
Det jag är skeptisk till är att använda glädjeyttringar mekaniskt och som metod, för att manipulera sig själv eller andra.
Det här har jag lärt mig efter många års försök att klämma och krysta fram glädje: Glädje måste ha en källa. Och har man ingen källa att ösa ur, så blir det heller ingen glädje. Jag vet att det här låter väldigt tråkigt men glädje föds inte ur att man förnekar plågoämnen (som är många, är det inte så?). Glädje springer ur det faktum att man glädjer sig av något.
Jag vet vad jag behövde för att börja känna (livs)glädje. Jag behövde
uppmuntran och hopp som inte vänds upp och ned i varenda vindpust. Alltså något som alltid finns och som jag kan lita på jämt.
Jag behövde tröst och läkedom åt sår och sorger, för sorger är på allvar och smärta är på riktigt.
Jag behövde verkligen få höra det: att det är på riktigt. Att världen är tung och svår på riktigt. Att jag är på riktigt.
Det är min fulla övertygelse att man som människa mår sämre av att höra exempelvis ”inget är gott eller ont i sig själv, utan allt beror på hur man väljer att se på saken”. Jag tror att den som är djupt påverkad av mörker kommer ett litet steg närmare döden av sånt.
Många känner att de borde vara levnadsglada, och undrar vad felet är, varför de inte är det. Man ser att man har mycket jämfört med andra, kanske har man rent utav det mesta man nånsin drömt om. Och ändå är det något som fattas.
Man undrar: Vad är ingrediensen som fattas? Finns det något bortom askan som flyger i vinden? Går den att hitta? Kan man fatta handen om den i blindo?
Ja undra. Vem kan det vara. Vem är ingrediensen.
Vem har stigit upp till himlen och kommit ner igen? Vem har samlat vinden i sina händer? Vem har knutit in vattnet i ett kläde? Vem har fastställt jordens alla gränser? Vad heter han, och vad heter hans son – du vet det ju?
Ordspråksboken 30:4
Den här bloggen använder cookies. Genom att fortsätta att använda den här sidan så godkänner du användande av dito.
