Den sämsta barnlåten #förstapris

Jag prenumererar på Goboken som är en tjänst där man får hem dåligt översatta böcker från danska (?) en gång i månaden. De första tygböckerna är jättebra pga prassel och snören men efter dem har jag avbeställt det mesta. Denna månaden blev jag dock lite sugen på en gullig bok med barnsånger.

Öppnade boken och ångrade mig:

IMG_2888

Fy. Har alltid avskytt den här.

Minns när vi sjöng den på dagis och alla barnen stod i ring och sjöng runt en fröken som format ena armen som en snabel. Sen hämtade fröknen en “annan elefant” som också formade sin arm som en snabel. Och så fortsatte det så, barnen lunkade omkring i rad med sina armsnablar, till alla barnen blivit “elefanter”.

Det var outhärdligt tråkigt och meningslöst. Ja, många barnlekar och sånger är meningslösa. Det kan man kanske säga? Men det här är faktiskt i en klass för sig.

Det spelade ingen roll om man fick bli elefant tidigt eller sent i “leken”, det var lika tråkigt hur man än gjorde.

Jag tycker att “En elefant balanserade” påminner om hur sysslor i vuxenlivet kan kännas ibland. Som till exempel när man måste ut i regnet för att köpa buljongtärningar och potatis till middan, trots att man inte har nån lust. Och det är två kilometer till affären och man har ingen bil. Ni vet den känslan. Den känslan fick jag nog första gången i livet när vi sjöng den här låten på dagis. Man ställde sig i ring och såg fröken forma sin arm som en snabel och man tänkte, åh nej… inte den här igen. Och så satte man igång autopiloten och bara sjöng och spelade med samtidigt som man i sitt inre hörde en osynlig brun ton.

Ekorrhjul. Det var känslan av att vara fast i ett ekorrhjul som jag fick!

Den påminner mig faktiskt lite om den där låten “Man vänjer sig” av Kjell Höglund.

Vem hade kunnat ana att jag var ett barn som inte många år senare skulle utveckla depression.

Nä jag är glad att vara vuxen. Att vara vuxen och ha barn är mycket bättre än att själv vara ett barn. I alla fall om man är en vuxen som inte är deprimerad och som har funnit meningen med livet.

Regn rusk och mörker

Ikväll gjorde jag något väldigt spontant. Jag sa åt de två större ungarna att vakta det minsta barnet och så gav jag mig ut på en promenad utan barn och barnvagn. Det kändes konstigt. Jag som är van att gå med händerna i barnvagnsposition kunde plötsligt svinga händerna medan jag promenerade vilket fick mig att känna mig som pendelarms-drottningen.

friahander.jpg

 

Jag blev så tagen av den plötsliga bristen på rullande medpassagerare att jag studsade ner till gångvägen intill ån här nere, och där finns inga lyktstolpar. Så i regnrusk och mörker trevade jag omkring och tyckte att det var lite spännande och skönt.

Stötte på en man med stor jacka och två okopplade labradorhundar men det var först när jag såg en skåpbil som jag vek av och tog en annan väg. Män med stora jackor och labradorhundar brukar vara okej. Skåpbilar.. ja det brukar också vara okej men när jag kisade tyckte jag mig se en tungt beväpnad kriminell stå där med stora påsar kokain. Eller ja jag såg ingenting annat än att nån stod där, men vem vet vad han höll i sina händer, om han nu höll nåt i händerna.

Gick i alla fall till affären för att köpa några saker till en soppa jag tänkte göra, men kom sen på att jag inte hade några pengar. De råkade ta slut för nån dag sen. Det är alltid så för mig i december, fastän jag inte ens köpt några julklappar.

Vi klarar oss, så det är ingen fara. Jag känner mig rent utav nästan lite lättad.

Jag är ju inte så förtjust i julen som ni kanske har förstått. Ja jag vet att man brukar tjata om att detta är en högtid med ett kristet budskap i kärnan MEN DET ÄR DET JU INTE. Så jag tycker det känns skönt att kunna säga till barnen att vi inte har några pengar till julklappar och så är det inget mer med den saken, eftersom det är sanningen. De har det bra, de klarar sig bra utan julklappar och ska man tro att julen har ett kristet budskap om Kristi födelse i kärnan (vilket den inte har) så hör ändå inte julklappar hemma i firandet. Nåt litet ska de väl få så de inte skriver böcker som heter “min förlorade barndom” men de får se själva resan som en gåva i sig.

Här är en bild från Vilhelmina från ett par år sen:

IMG_2387

Pendelarmsdrottningen.

När jag kom hem igen så möttes jag av en dotter som sprang omkring byxlös med en pösig, rosig och nöjd Stig iklädd helt andra kläder än vad jag lämnade honom med. “Jag antar att du vill veta historien bakom detta” sa hon och syftade på sin brist på byxor, , Stigs nya outfit och den lilla högen med bajs på hennes rumsgolv.

Visade sig att jag kan lita på att barnvakterna klarar att hålla ställningarna även under mindre kriser.

Nej nu ska jag sova. Jag är så trött att jag trodde att en skugga var en lussebulle.

 

Gravid i v24 #förraåret

Det har gått nästan exakt ett år sen jag tog den här bilden (16 dec 2017):

1513457268371.jpg

Och än har jag inte kommit in i det stadiet att jag saknar att vara gravid. Än kan jag inte se gravidbilder och längta tillbaka.

Men en sak har jag tänkt på, och det är att jag kan se bebisar och bli bebissugen. Ja min egna bebis inräknad. Jag kan se honom och ba “mnååh om man inte skulle ta och skaffa en sån!”. Bara för att med stor glädje komma på att han är min.

Jag önskar att ni kunde se honom efter att han har sovit tupplur och kikar upp från sängen med rödrosiga kinder och spanar om det inte ska komma nån snart och krama honom. Så fort ögonen möts så ser han (för det mesta) så himla glad ut. Det är en sån där känsla man till och med önskar sin värsta fiende.

Nä graviditet har jag inget sug efter. Känner noll saknad, jag var så trött och slapp förra året vid den här tiden så det var inte klokt. Jag låg mest och sov. Men en bebis i si sådär sjumånadersåldern, det är jag extremt sugen på. Jag lever med andra ord drömmen.

when-you-ask-someone-how-they-are-doing-and-they-respond-living-the-dream-wZSNB.jpg

Nu ska jag gå och hämta ut några begagnade täckbyxor som jag har köpt inför norrlandsresan. Jag är så glad över att jag har lyckats ha viss framförhållning den här gången. Jag har liksom tänkt ut vissa saker i förväg så att inte allt ska komma som en tsunami dan innan. Är sjukt nöjd.

Nervös inför resa #bilder

Nu börjar det närma sig julledigheten och i år tänker vi resa upp till Vilhelmina/Latikberg. Och jag ska vara ärlig – jag tycker att det är extremt jobbigt. Själva resan alltså. Sen när jag väl är där så vill jag inget hellre. Men resan… biter på naglarna (bildligt talat) till det bara blir blödande stumpar kvar av mina fingrar (bildligt).

IMG_2863

Här är en klänning som jag rev sönder för att jag var så spänd. Nej jag skojar bara, jag köpte den på tradera och var tvungen att skicka en bild på detta hål till säljaren (jag fick pengarna tillbaka).

IMG_2856

Här är nån grej utanför McDonalds som ser ut som en rymdraket (obs jag äter inte McDonalds) (här är en artikel i GP som bekräftar detta).

Jag vet inte exakt varför jag tycker att det är så jobbigt men jag tror att det bland annat har att göra med att jag är väldigt hemmakär. Jag gillar det bekanta, invanda och rutiner.

IMG_2865

Men oj vad jag längtar efter syskon och släkt och snöfyllda gator. Jag längtar efter kyla, skog och den där tystnaden som gör att man kan höra en bil komma på mils avstånd.

Funderar också på vad Stig bör ha på sig. Han har en overall i fleece som är tjock och gör så att han ser ut som Iggepigge i det där psykadeliska barnprogrammet som jag bara har sett flashar utav.

igglepiggle.png

Kanske räcker det? Den borde vara varm för han kan inte röra armarna när han har på sig den.

Nej nu måste jag sova. Har en ovana att vara vaken på tok för länge. Men har ni några tips på hur man kan lugna resnerver och några handfasta tips på hur man reser/packar bäst med barn (vi har bil) så be my guest.

Se vad jag har i hallen

Kolla, Stig tog nästan sitt första krypsteg för att få en ordentlig titt på… va? Kan det verkligen vara..?

IMG_2868

Left behind! Left behind 2. TRIBULATION FORCE.

Vi såg första filmen (men inte Stig, han sov) och vi har två uppföljare kvar att se. Två hela actionfilmer med antikrist, en värld i lågor och radikala evangelister.

Men tror att jag kommer lämna tillbaka dem osedda.

Jag vet inte om det framgick i förra inlägget men jag tycker att första filmen var dålig. Och helt ärligt tror jag inte att det kommer bli nåt uppryck på det där sättet heller. Tycker jag att ett plötsligt uppryck undan stor nöd verkar lite härligt på sitt sätt? Ja. Men är jag minsta övertygad om den? Nej, inte det minsta.

Det är nog bättre om kvinnan som jag lånade filmerna från beskriver personligt varför hon tror på just detta.

En bok jag rekommenderar: Stengrunden av Bo Giertz

Nyligen läste jag äntligen Stengrunden av Bo Giertz och det är jag glad för.

Stengrunden handlar om tre stycken präster/själavårdare i tre olika tidsepoker på samma ort – Ödesjö i Småland. Med början runt 1800-talet och med slutet på 1940-talet.

Det börjar med att man får följa en ung “magister” (han kallas magister, vettetusan vad det betyder i sammanhanget.. lärling?) vid namn Henrik. Det börjar med att de sitter på ett kalas och man märker att upplysningen har kommit upp från Frankrike och imponerar nästan allesammen. Det är massa nya idéer om moral och förstånd och sånt ni vet. Och så kommer plötsligt en bonde med bud om en dödssjuk svåger som ligger och kampar med skuld över hur ond han är och han behöver någon som kan komma och förklara nåden för den döende vännen. Ingen vill gå, för alla vill festa och äta och ha det gött, så de skickar Henrik som är yngst.

Väl ute i stugan har han ingenting att stötta den döende mannen med, för han kan Bibeln utan och innan och  låter sig inte tröstas med fina ord och citat, och i magisterns inre kamp och brottning tar boken sitt språng. Väldigt väldigt bra. Det är så himla fint när magistern senare ber bonden att be för honom, och bonden ba “det har vi redan gjort, och..” (fortsättningen berättar jag inte, men vissa stunder var jag tvungen att gå tillbaka och läsa om, bara för att det var så ljuvligt).

Och det är ingen bok där en person blir “kristen hjälte” bland massa “onda präster” eller så, utan boken behandlar svåra frågor och även fördomar som man kan ha om olika uttryckssätt för den kristna tron. Det tycker jag är riktigt intressant. Hur man kan nästan se ned på ett “visst sätt” att vara kristen, utan att ta hänsyn till att Anden tar sig i uttryck på olika sätt, i olika kristna, i olika kulturer/tider. Men att det ändå är samma Jesus genom alla de som på riktigt vill ha med honom att göra. Alltså – ramarna kan se lite olika ut – men om Livet finns för att ge dessa ramar märg och mening, så är Jesus där, även om ens förutfattade meningar kan hindra en från att se det på en gång.

En del rörelser kan verka döda men så finns där massor av liv, och andra kan verka fyllda med liv till det yttre, men så skrapar man lite på fernissan och man märker att det är inte mycket av Jesus där under. I boken kallar de det för “svärmeri”, ett uttryck jag tidigare bara har förknippat med sån där mellanmänsklig hjärnblödningsförälskelse. Och jag tycker att det är ett så himla bra ord för överandlighet. Svärmeri. Varför använder man inte det ordet längre? Eller så gör man kanske det.

Äh nu hamnar jag på sidospår. Jag vill egentligen bara rekommendera boken för jag kände medan jag läste att det här var högkvalitativ och nyttig läsning och det är inte osannolikt att jag kommer att läsa den fler gånger, för det här är en sån typ av bok som man kan läsa flera gånger.

stengrunden-en-sjalavardsbok.jpg

Jag fick den skickad till mig från en som läst min blogg förresten. Han skickade den till mig för kanske ett år sen. Sen har den blivit liggandes, men så hände det sig en dag att jag var extremt sugen på att läsa nåt sekelskifts-aktigt med Gudstema och då liksom strålade denna bok från bokhyllan.

Att missa första advent utan att missa den

Idag (1 dec) trodde jag att det var första advent. Jag sa det till min dotter i bilen och hon såg ut så här:

e7f8afef37.gif

Sen sa hon: nä
Jag sa: Jo
Hon sa: nä
Jag sa: Jo det är första december idag

Och så visade det sig att första advent och första december inte är samma sak, och att första advent alltid är på en söndag.

Där ser man!

Jag är verkligen dålig på det här med traditioner folk. Dessa kollektiva tvångshandlingar vars innehåll kan skapa en känsla av samhörighet över nationen och som alltid återkommer och man vet inte alltid varför eller när. De bara kommer. Lika säkert som de står almanackan om man kollar där.

 

En bok jag verkligen inte kan rekommendara! (Vera av Anne Swärd) (betyg 2/5)

Det finns en hylla inne på Akademibokhandeln här i Kungälv där personalen ger sina bästa boktips. Nån tipsade om boken Vera av Anne Swärd men hon hade inte nöjt sig med att bara lägga den på tipshyllan utan hade även skrivit en lapp med nåt i stil med “HELT FANTASTISK WOW”.

Och jag som är för snål (eller snål och snål, det är väl egentligen objektivt det vettigaste) för att köpa boken gick så klart till biblioteket tre minuter raksträcka bort och lånade den.

Nu har jag läst den klart och jag håller inte med om superlativet. Skrivsättet påminner om Sara Stridsbergs släpiga, dimmiga och dissocierade Darling River. Vissa tycker kanske om det men jag tycker att det är nåt alldeles särskilt plågsamt att läsa en bok skriven ur perspektivet “person som har fått sinnena grumlade av medicin/droger/trauma”. Allt beskrivs som genom en hinna av känslomässigt avsomnat grums. Halvt dunkelt och inte riktigt klart. Jag orkar inte sånt!

Boken griper tag ibland och jag skulle aldrig säga att den är “helt värdelös”, “väldigt dålig” eller liknande, den har potentialen att hålla mig fast många gånger, men så släpper det och man undrar varför man slösar tiden att fortsätta läsa. Huvudpersonen vill för det mesta ingenting, hon längtar inte efter nåt, och hon bryr sig inte om någon utan hon bara liksom hänger på avtrubbad genom allt. Det finns inget hopp över den här kvinnans liv. Det hopp hon får nån gång då och då bara släcks. Så det blir mest ältande, saknad och ett skuldberg som bara växer och växer och huvudpersonen Sandrine förstår att skuldberget aldrig någonsin kommer krympa, bara växa i volym (att böcker av den här typen slutar i en frälsningshistoria där huvudpersonen får sin börda lättad av Jesus Guds Son är ej heller att förvänta sig) (men berättelsen är inte skriven helt utan Gud i beaktande, tror man kan misstänka att författaren kanske har något otalt med honom, men ändå längtar efter honom?).

Slutet påminner om slutet i Emma Hambergs Mossvikenfruar och det slutet har jag alltid hatat. Förlåt om jag avslöjade något nu men jag tror inte att Mossvikenfruar är en särskilt välläst bok så det är nog inte många som förstår vad jag menar.

Jag kände när jag läst klart boken att ahapp. Här var tid jag kunde ha lagt på nåt annat. Det är aldrig ett bra betyg, även om boken hade sina stunder.

BETYG: 2 (stark 2, trots allt) av 5

9789100172336.jpg

Bilder från verkligheten

Idag var jag inne i stan och bläddrade lite i böcker som handlade om verkligheten.

IMG_2823

Men något som gjorde mig väldigt upprörd var så klart att barnvagnen i boken är framåtvänd. Man ska inte vända barn framlänges förrän de är 14 år. Så jag köpte inte boken. Visst, förr eller senare måste Stig konfronteras med verklighetens misär men så länge jag kan skjuta på det desto bättre.

Såg den här produkten också när jag sökte på “vest” på wish.

IMG_2826

Känns det här jättesäkert? Med massa eld och flammor och röd hetta av brinnande kol inuti sin väst? Hade väl bara fattats om mannen ifråga rullat in sitt spädbarn i västen och släpat den efter sig i ett snöre. Därför köpte jag inte västen. Visst, förr eller senare måste Stig konfronteras med verklighetens självantändande västar men så länge jag kan hindra det så gör jag det.

Och ska vi tro på att varan ifråga har sänkts från priset 2701 kr till 374 kr eller är det dags att ringa Leif GW Persson om en expertkommentar?

 

Min musiksmak, profan musik och vad jag inte gillar med den lättillgängliga kristna musiken

Idag tänkte jag att jag skulle svara på lite fler grejer i samma inlägg

“Vilken musik gillar du? Hemma och i kyrkan?”

Generellt så lyssnar jag inte så mycket på musik, jag tycker att det är ganska ansträngande och jobbigt för hjärnan för det verkar vara så att jag inte bara kan låta saker vara utan jag vill helst ta in och analysera allt, vare sig jag vill eller inte. Jag föredrar brummandet från frysen eller diskmaskinen framför musik oftast.

Men tidigare i livet så har jag helst lyssnat på musik som har sångtexter som handlar om djupare värden än alkohol, droger, sex, förälskelse och att köpa grejer (på tal om hjärntvätt i det här inlägget så innehåller musik rätt mycket hjärntvätt) (och jag har lyssnat en hel del på sån musik med). Eller djupare och djupare. Jag lyssnade mycket på Kenneth and the Knutters och Svenne Rubins när jag växte upp. De sjunger om att köra vespa, jaga älg och köpa bröd. Det gillade jag! (gillade inte låtarna om att dricka öl)

Annars har jag lyssnat mycket på blandad musik. Jag tänker sponant på Imagine Dragons. De har låtar med dold andlighet bakom textraderna och det uppskattar jag ju alltid när jag är en *andlig person* och jag relaterar mycket till Dan Raynolds som skriver många av låtarna. Hur det var innan jag blev utkallad från Egypten alltså. Jag brukar säga att “the satan is strong i this one”, lite på skämt, mycket på allvar.

O7mZOIg.jpg

Jag har inte lyssnat så mycket på kristen musik hemmavid heller. Det mesta som finns omedelbart utan att man måste gräva låter ungefär likadant och det är svårt att hitta något som är originellt. De påminner väldigt mycket om låtar om förälskelse vilket jag aldrig haft nånting för. Det är liksom “Jesus du är störst och vackrast” hela dagen lång med suckande röster – vilket är sant och bra mycket vettigare än vanligt förälskelseGNAGANDE (som gärna uppföljs av nån låt hur man på bästa sätt lämnar den där personen som tydligen var en skithög?) – men jag skulle uppskatta låtar som handlar mer om bibliskt innehåll. Typ dramatiskt, svåra citat, hyllningar på specifika mirakel, specifika exempel på Guds kärlek! Fick ett tips på en sån låt för ett tag sen här på bloggen:

(Hosea var en profet som Gud sa åt att gifta sig med en prostituerad. Hon var otrogen och lämnade honom men gång på gång så hämtade han tillbaka henne, förlät, och fortsatte att älska henne. Hans fru var en bild för Israel – Guds förlovade folk)

I kyrkan är det en helt annan sak. När två eller fler möts i Jesu namn så är han där och då blir typ all musik som upphöjer honom plötsligt bra. Särskilt såna man känner igen och kan texten eller åtminstone melodin på. Psalmer, Segertoner, nya, gamla lovsånger, det spelar ingen roll. Skulle nog säga att jag föredrar gamla. I kyrkan skulle sån musik jag önskar ett stycke ovanför kanske inte ens göra sig bra?

En sak har ändrats sen jag fick Stickan i alla fall. Jag har i princip helt slutat lyssna på profan (alltså okristen) musik för jag orkar verkligen inte med det. Inte ens för att analysera och ta tempen (vilket jag annars har gillat som nån form av hobbyverksamhet). Jag får huvudvärk och blir tjock i halsen av avsky vissa gånger. Imagine Dragons har gett ut nytt nyligen och även fast deras låtar inte brukar vara så himla hårda känner mig noll intresserad av att höra om Dan Reynolds inre elände. Stackarn behöver hjälp. Och så känner jag för ungefär alla populära artister. Beyoncé inräknad. Fattar inte hur man kan lyssna på hennes sångtexter utan att bli seriöst orolig för henne.

Jag lyssnar mest på barnmusik och kristen musik nu, jag har kanske blivit mjukare och känsligare sen jag födde. Lyssnar just nu mest på Pelle Karlsson. Jag har aldrig gillat “My Way” med pompöse Frank Sinatra men “Jag håller hans hand” med Pelle Karlsson – [gestikulerar som en italiensk kock som just smakat bästa pastan] – moah! Och jag gillar hur fräck han törs vara i “Han finns där” där han sjunger att de som tror enbart på vetenskap “lever helt mekaniskt”. En sån provokatör!

Så det blir en del lyssnade tillsammans med lillen. Hans favorit är “Han är min glädje och lovsång”. Nej jag skojar bara. Hans favorit är “Dansa mina fina fötter” tätt följt av “Huvud axlar knä och tå”. Jag förstår honom. Tänk att upptäcka att man har fötter, huvud, axlar, knän.. och till på det, TÅR!

Men för det mesta får det vara tyst.