Varför får inte alla en omedelbar känsla av att vara frälsta?

En sak har gäckat och faktiskt besvärat mig senaste tiden, och det är att det finns de som ber till Jesus precis som jag gjorde men som ändå inte får någon tydlig upplevelse av att ha blivit frälsta. Det blir alltså inte en sån där dramatisk övergång från död till liv som det blev för mig, även fast de har överlåtit sig själva och också menat det när de gjorde det.

Jag har vridit och vänt på det här och jag har frågat Gud om vad det här beror på, för jag vet att han kommer till alla som kallar på honom och jag vet att jag inte gjorde nåt ”särskilt” (mina böner var högst mediokra). Så varför blev skillnaden så markant för mig?  Och nu tänker jag dela med mig av några tankar.

Att välja Jesus är i första hand inte en upplevelse, utan det är i första hand ett livsval. Att välja Jesus, att leva nära honom och ge honom makten är ett beslut. Och det är inte heller ett engångsbeslut som man bara tar en gång och sen återgår livet till hur det var innan, utan det är ett beslut som man får ta genom varje steg i livet och som formar och gör allting nytt.

Det är det som menas med att vandra i Jesus.

För han tar inte makten över våra liv – vi ger honom den. Han tar alltså inte för sig av oss som nån vild grobian på rymmen, utan han inväntar oss och ser till att förtjäna vårt förtroende i den takt vi är villiga att ge honom det.

Har vi inget förtroende för honom – ja då har vi inget förtroende för honom helt enkelt. Det betyder kort sagt att vi har mer förtroende för något annat. Och då håller han, av respekt för vårt frivilliga val, avståndet. Men han fortsätter som tur är tålmodigt att vänta på att vi ska kalla på honom (fast jag har en känsla av att han knappt kan bärga sig helt ärligt).

Han tar inte heller mer av oss än vad vi ger. Ger vi honom en liten del så kan han visserligen förvandla den lilla delen fullständigt, men han går inte iväg och tar en större del från vårt förråd såvida vi nu inte har bett honom och gett honom vår tillåtelse.

Gott mått

Och jag tror att det kan vara på grund av det här som mötet med honom blev så tydligt för mig (och andra i liknande sits som den jag var i).

För när jag kallade på honom så var mitt förråd i princip uttömt. Jag hade ingen tro alls på min egna förmåga och jag hade verkligen inte hopp om att nånting i den här skitvärlden skulle kunna ge mig vad som fattades i mig.

Den lilla spillran av hopp och kraft som jag hade, den bestämde jag mig för att ge till Jesus den där dan. Även fast jag inte kände honom eller fattade hur han skulle kunna hjälpa mig så gav jag honom allt som jag kunde skrapa ihop. Jag visste inte vad annat jag skulle göra. Allt annat kändes ju så gjort.

Och resten är historia. Jag blev alltså frälst.

Och som ni kanske förstår så tänkte jag inte i det här läget att det var ett misstag av mig att ge honom allt jag hade. Utan jag tänkte naturligtvis tvärt om.

bibelcitat gud är god

Jag tänkte: Det här beslutet är det bästa beslut som jag någonsin fattat. Tänk att jag kan ge honom en massa skit och så omvandlar han det till något fantastiskt. Jag måste fortsätta ge honom ännu mer! Jag fattar inte varför jag inte fattat det här tidigare! Så fett grymt! Wow! ALLA MÅSTE FÅ VETA ATT DOM OCKSÅ KAN TA DET HÄR BESLUTET!!!1

Ungefär så gick tankarna.

I den välkända bergspredikan säger Jesus ”Saliga är de som är fattiga i anden, ty dem tillhör himmelriket”, och jag tror att han kanske talar om just precis såna som mig där.

Jag var urfattig i anden men också därför slängde jag mig med hull och hår. Hade jag haft mer hade jag förmodligen slängt mig mer ”försiktigt” och alltså inte gett upp helt. Men nu hade jag ingenting att avvara. Och på grund av att jag inte hade något att avvara så kunde han också göra så himla mycket av det lilla jag hade och visa mig himlen.

Den fattiga änkan

Så ja – jag blev frälst i ett svep och ja, det var verkligen en upplevelse. Men det upplevelsen gjorde var egentligen ”bara” att visa mig vad Jesus kan göra om jag bara låter honom.

Och låta honom – det kan man faktiskt börja göra långt innan man är i samma usla skick som jag var i. Det är det faktiskt väldigt många som gör.

Så ni som har kallat på Jesus enligt till exempel det här inlägget, eller som bett till Jesus men inte känner igen er i det som jag har beskrivit – tro inte att Jesus inte är med er för den sakens skull. För det är han. 

Det ni har gjort är att ta ett första steg tillsammans med honom. Nu gäller det bara att fortsätta gå. Fortsätt ge honom makten, fortsätt bjud in honom i era tankar, fortsätt att dela era känslor och orosmoment med honom. Ge honom utrymme i era liv så ska ni se att han kommer fylla upp det. Förkasta honom inte bara för att ni inte upplever honom omedelbart på ett dramatiskt sätt. För den där upplevelsen är i sig själv helt värdelös om man efteråt lever på som om han inte finns.

Och sen hoppas jag att det inte låter som att jag har gett Jesus mitt liv i alla aspekter nu för det har jag helt uppenbart inte gjort, haha. Jag har såå många områden i mitt liv där jag inte har släppt in honom än. Jag har fortfarande destruktiva tankesätt och beteendemönster tyvärr och jag drabbas fortfarande av ångest och rädslor och all möjlig skit – varje dag.

Men det där är en naturlig del av vandringen tillsammans med honom och allt är ändå ojämförligt mycket enklare och bättre nu.

Vetskapen om att Gud finns, att han är god och att han har räddat oss gör den enorma skillnaden. Denna insikt är trygghet och en bättre grund att stå på finns faktiskt inte (obs objektiv fakta).

Mitt liv har inte förändrats på grund av en upplevelse. Mitt liv har förändrats på grund av ett beslut. Ett  beslut som jag lever i fortfarande så gott som jag kan (och jag ber och hoppas att jag aldrig ska sluta med det).

Så snälla, se inte Jesus som en ”fantastisk upplevelse” eller som ett rus som man kan få i stället för att ta en morfinspruta. Jesus är inte en drog, han är en person som man kan lära känna om man ger honom chansen. Och det relationsbygget gör var och en efter sin egna förutsättning och utgångspunkt och vandringen med honom ser olika ut för alla.

För en del kanske det inte är ”dags” ännu för att de har andra saker de är nyfikna på och vill testa. För andra är kanske idag dagen för första steget. För en del blir beslutet drastiskt. För andra börjar det så stilla att det knappt märks.

Det relevanta är inte hur man börjar utan det relevanta är att man fortsätter.

joh 15:9
Jag rekommenderar er att läsa hela Joh 15. Klicka här för att läsa på nätet.

Läs även:
Jag är kristen nu
5 spännande saker som jag hade missat med kristendomen
Så gick det till när blev jag frälst 

Rörelser kan inte vara ”onda”, men tankesätt kan

Jag vill bara förtydliga (apropå förra inlägget) att rörelser i sig självklart inte kan vara ”andligt skadliga”.

Det går ihop med det här Jesus säger i bl. a. Matteus 15:11 att ingenting som vi stoppar i munnen kan göra oss orena. På samma sätt som mat inte kan skada vad vi har i hjärtat så kan inte rörelser göra det heller (och det förutsätter att rörelserna inte blir till skumma andliga utövningar, men det är ju helt självklart).

Så när några säger ”min yoga är minsann bara svett och muskelvärk” och ”jag har aldrig påverkats av nån yogaandlighet under min tid på gymmet” osv så jaa, vad bra. Skönt! Men nu var det faktiskt inte de som inte har några problem med att hålla isär rörelser och andlighet som jag riktade inlägget till utan inlägget var riktat till de som bara kör på utan att ha koll på eller vara försiktiga med vad som är vad.

Många gör några rörelser, går hem, och så får det stanna så. Självklart är det så och jag tänker inte säga nåt annat.

Min aversion inför yoga handlar alltså inte om ”rörelser” som aldrig blir nåt mer än bara rörelser utan den handlar om hur himla tätt sammanknuten yogan är med sin världsbild. De följer så nära och så tätt ihop att det är näst intill omöjligt att skilja dem åt om man vill fördjupa sig det minsta lilla i ämnet. Och fördjupar man sig samtidigt som man känner en otillfredsställd törst och hunger efter andliga svar och förklaringsmodeller så kan man lätt förvilla sig rätt rejält om man inte vet bättre, av den enda anledningen av att världsbilden yoga presenterar är falsk. Och det är till människor i den riskzonen som jag försöker varna.

Jag kan seriöst inte förstå hur man kan säga att yoga på gymmet är helt frikopplad från ett andligt tankesätt och att det inte finns några paralleller eller spår alls av det andliga där. Det är så otroligt okunnigt att påstå nåt sånt. Fattar inte varför man ens försöker, det blir ju bara så himla fånigt.

Alltså:  ”yoga” kan vara bara rörelser, men man kan aldrig säga att yoga är ”bara rörelser”.

Reaktionerna på senaste inlägget har varit av sådan art att man ju nästan kan tro att jag och Rydaholmsföräldrarna försöker hindra vuxna människor från att vårda sin hälsa överlag.

Men det här handlar ju över huvud taget inte om att förbjuda vare sig vuxna eller barn från att utöva träning de själva väljer utan det handlar om varför många människor har en vaksam inställning till just yoga och om varför man bör hålla den utanför skolan.

Och så tänker jag så här:
Om man ska göra nåt som bara är ”renodlade rörelser” och som är heeeeeeelt frikopplat från yogans andliga idévärld – varför måste man då ens kalla det för yoga?

Det är ungefär som att jag skulle skaffa en tortyrstol men använda den till annat än tortyr, och sen bli förvånad och oförstående om det kommer nån människa som inte vill sätta sig själv eller sina barn i tortyrstolen.

yogaotrygg

 

 

Känner man att yoga är OK och att allt annat är struntprat så kör hårt, YOLO. Bara håll det utanför skolan. Hur svårt ska det vara.

Bra att föräldrarna stoppade yogan

Ni har kanske hört om föräldrarna i Rydaholms skola som protesterade mot yoga i barnens undervisning och som fick sin vilja igenom.

Jag har sett en del människor i min feed dela det här och några tycker så klart att det Rydaholmsföräldrarna gjorde var förståligt.

Medan det finns några andra som ojat sig eftersom de av nån anledning inte kan se hur yoga går djupare än neutrala ”rörelser” och ”avslappningsövningar” som ”främjar poser vid havet”.

En person som delade nyheten och tyckte att föräldrarna var löjliga skrev det gamla vanliga i ena sekunden:

yoga fotboll

För att i andra sekunden skriva på det här sättet:

yoga fotboll

I ena sekunden säger alltså personen att yoga är lika religiöst obundet som fotboll, för att en annan sekund ”skämta” om att kristna förmodligen skyr yoga eftersom yogan skulle komma att ”lösa upp illusionerna”.

Och det här tycker jag är ganska talande för både yoga och för hur blinda anhängarna kan vara inför att yoga faktiskt går hand i hand med ett andligt (destruktivt) tankesätt.

andlig filosofi

Det här tänket att ”allt är illusioner”  är en sak som skadade mig en hel del innan jag blev kristen.

Jag hade det nämligen svårt med verklighetsuppfattningen redan från början. Världen har känts konstig och främmande för mig så länge som jag kan minnas. Vad är verkligt, vad är inte verkligt? Vem är jag? Finns jag? Varför då? Varför är världen så omständig och opraktisk?

Jag har känt mig främmande i både världen och i min egna kropp och det har känts som att jag inte hör hemma här egentligen.  Jag har inte fattat nånting och jag har inte ens kunnat avgöra vad som är upp eller ner (jag var som folket i Nineve i Jon 4:11). Det var som att jag saknade ordentliga konturer och allt flöt ihop till en stor och obegriplig sörja.

Samtidigt kände jag ju ganska tydligt att det var nånting som jag hade missat, nåt som jag hade sett förbi, nånting som jag glömt bort men hade på tungan och helt frustrerande nära.

För mig var det i alla fall rätt nära till hands att tänka att allt är illusion eftersom allt jag dittills hade upplevt kändes overkligt och diffust.

Yoga, meditation och liknande filosofier snuddade på en förklaring till vad jag upplevde samtidigt som det erbjöd en ”lösning”. En lösning som dessvärre gick ut på att göra massa yoga, meditation och att matas med självförnekande så kallad visdom (ni vet, ”when I let go of who I am – I become who I might be” och sådant trams).

Vilket så klart inte hjälpte mig ett dugg.

yoga

 

Det hjälpte inte dels för att det här tankesättet förvirrade min verklighetsuppfattning ännu mer och löste upp konturerna ytterligare.  Dessutom var den jätteskuldbeläggande. Jag led ju av depression och hade lidit av det i ungefär hela mitt liv. Väldigt lätt då att ”bestämma sig”, ”inse sin potential” och ”fånga drömmar” och sånt när man knappt orkar ta en dusch.

Men dels också för att… när var det tänkt att jag skulle lära mig all denna yoga? När skulle jag hitta tid, resurser och fokus för meditationen som krävdes för att uppnå det där välsignade tillståndet som tydligen bar svar på livets stora gåta?

Det verkade helt ärligt vara nåt som bara gamla uppassade gubbar i Indien lyckades uppnå. Såna där män utan vardagsbestyr och familj.
I en del texter svarade yogis på detta dilemma med ”jamen då kanske du inte ska nå meningen med livet förrän i nån annan livstid”. Nämen jaha, vad kul att helvetet alltså skulle börja om ifall jag inte kunde leva upp till kraven denna livstid.

Och till de som kände sig otåliga och ville vara framme på en gång sa de här yogisarna så här: ”har du inte tålamod så kommer du få VÄNTA ÄNNU FLER LIVSTIDER FÖR OTÅLIGHET TYDER PÅ OMOGNAD”.

Så för min del såg det med andra ord ut att kunna bli riktigt långdraget om nu detta stämde. Vilken det inte gjorde, hehehehehehe.

För jag kan med stor glädje berätta att yogans ”lösning” och andra filosofiers ”lösningar” åkte ut genom fönstret i samma stund som Jesus klev in genom dörren – för han har ju redan löst allting åt mig.

jesus räddar

Jag har alltså inget behov av nirvana, nån intellektuell ”upplysning”, ”upplösning av illusionerna” eller vad det nu kan vara andra religioner och tankesätt erbjuder för måldestination. Jag är redan hemma. Nu. Idag. Medan jag är i den här världen. I vardan. Med mina barn, i stressen, när jag äter chips till lunch och när jag misslyckas med allt jag tar mig för (men också när det går bra förstås, hehe).

Jesus stillar min värld, han får den att sluta snurra. Med honom vet jag att jag är trygg, i honom får jag vila. I en värld där allt förändras så har jag en vän som finns där alltid och han håller ett fast tag om mig.

Det går inte att beskriva hur det känns att äntligen få fast mark under fötterna efter att hela livet har haft en känsla av att trampa vatten och falla samtidigt. Men när jag tänker på det blir jag helt uppfylld av tacksamhet och kärlek för det är det absolut bästa som någonsin har hänt mig. Jag älskar Jesus så mycket.

Jag orkar inte gå in djupare på snedtänket i att avfärda yoga som ”neutralt” och som ”myzig gympa”, men är du som jag var förut och söker efter något äkta och sant att vila dig på (men du kanske tvivlar på om kristendom är din grej) så kan jag i alla fall ge dig några ledtrådar på vad sanningen inte är:

  • Är sanningen otillgänglig för tex människor med handikapp och små barn – då är det inte sanningen.
  • Kräver sanningen att du förnekar egna upplevelser och känslor – då är det inte sanningen.
  • Finns det en hierarki inom sanningen, typ olika steg man måste klara – då är det inte sanningen.
  • Kostar sanningen pengar eller kräver redskap och resurser (tex en stuga i vacker bergstrakt, nån medaljong, kunskap om symboler m.m.) för att uppnå en viss insikt eller tillstånd, guess what – då är det inte sanningen.

enkel sanning

Sen måste jag säga att kristna föräldrar knappast är oroliga över att barnen ska brinna upp eller liknande för att de kör lite ”yoga” i skolan. Förmodligen är ”yoga” där barnen låtsas vara albatrosser i en kvart ingen fara över huvud taget. Och nej det är inte många som tror att man blir uppäten av mörkrets furste för att man kör lite yoga på friskis och svettis heller. Grejen är snarare att det är onödigt att ta risken och då menar jag särskilt när det kommer till barn, som detta handlar om.

Och är läraren dessutom ovetandes, flummig eller kanske inte ens tror på en andlighet så spelar det ingen roll hur många rödkindade kvinnor det är som står med ena foten mot nacken och berättar hur hälsosamt det är att ”släppa egot” (eller nåt annat som ska låta härligt) – det känns inte säkert och det är inte konstigt om man som förälder vill bättre än så för sina barn.

Det ligger alltså inget ”löjligt” eller ”orimligt” bakom föräldrarnas missnöje så de som har fnissat åt detta och dragit upp ”1800-talet” (ständigt detta 1800-tal) kan kanske försöka tänka ett varv till.

Läs också:
Så enkelt blev jag frälst
För ett år sen köpte jag en massa böcker om ockultism

Dagens predikan: lovsång

pingst kungälv

Idag valde jag att gå till Pingstkyrkan i Kungälv. Det var ett tag sen jag var där nu och jag kände att idag passade bra.

Den som predikade var Simon Skogsström, ämnet var lovsång och han valde att fokusera på varför vi lovsjunger.

Och det tycker jag att han gjorde bra.  Ni kan höra predikan här om ni vill (micken tycktes krångla lite men förhoppningsvis påverkar det inte lyssningen allt för mycket).

Min take på hela lovsångsgrejen är att så länge lovsången inte svävar ut att tillbe något annat eller försätter tillbejdarna i nån form av trans (med till exempel överdrivet blinkande lampor, stark bas med rytmisk dans som gör att man tappar omvärldsuppfattningen, ja ni fattar kanske), så är det bra.

För kristendomen tänker jag är nykter och är man inte nykter, alltså vid sitt sinnes fulla bruk, så har man svävat ut till nåt som är dåligt. 

Så tänker jag.

Ha en fin söndag!

För ett år sen köpte jag en massa böcker om ockultism

Förra året vid ungefär den här tiden malde jag böcker om hedendom och allmän ockultism. Jag köpte böcker, lånade från biblioteket och plöjde nätet för att försöka ta reda på om det kunde finnas något att bygga på i detta.

Intresset för dessa religioner var inget nytt för mig. Jag har varit och nosat på dem så länge som jag kan minnas och har alltid lockats till det just för att de här idéerna lyfter upp andligheten som något självklart och naturligt.

Jag har alltid blivit frustrerad när människor har förnekat och bortförklarat den andliga delen av verkligheten, för jag har jämt haft andliga upplevelser som jag inte har kunnat förklara som ”ingenting” eller ”inbillning”. Mina erfarenheter har också gjort det omöjligt för mig att tro på en andeförnekande världsbild. Så sökandet har pågått länge, men för nåt år sen blev det mer intensivt. Jag stod inte ut, det går nog att jämföra med att långsamt hungra ihjäl.

Kyrkan såg jag dessvärre inte som något alternativ, för kyrkan såg jag som mer eller mindre oandlig.

Jag såg kyrkan som några som säger ”Hej vi hjälper fattiga och har Jesus som förebild. Men utöver att vi tror på Bibeln och har det jättetråkigt i Guds namn så tror vi ungefär likadant som ateister!”.

Därför var jag inte intresserad av att söka mig till kyrkan.

Jag hade missat hur djupt och självklart andlig kristendomen är (dock inte självklart att alla kyrkoförsamlingar är det) och att den erbjuder svar på alla andliga frågor.

Jag hade även lyckats missa hur enkelt det är att få tillgång till de här svaren – man behöver liksom inte ens åka till indien, äta veganskt eller söka helande från trädstammar.

panik

Ja tänk att kristendomen erbjuder alla andliga svar helt utan att man först måste bli klokare eller ens bemästra en perfekt spagat. 

Men som sagt – det hade jag ingen aning om då. Så jag sorterade tyvärr bort kyrkan som andligt ointressant och så slösade jag tid och energi på hedendom och ockultism i stället.

hedniska böcker

Det här är faktiska bilder på några av böckerna som jag köpte och läste. Ja jag vet. Det är som att jag var en parodi på en människa som söker svar på helt fel ställen. 

Fick jag inte ens några svar från de här böckerna då?

Nä.

Trodde ibland att jag var nära nån form av svar men det gled mig alltid ur händerna.

Nåt som jag däremot fick i rikliga mängder var diffus ångest som jag så klart antog berodde på en uppsjö av andra orsaker.

Och nu kanske ni tror att jag började krita ut pentagram på golvet och tillkalla andar eller så bara för att jag läste böckerna, men det gjorde jag inte. Däremot öppnade jag upp mig för att andligt pröva de grundläggande principerna i de här lärorna och jag testade meditation (österländsk) och yoga (som jag var rätt kass på), och därmed blev jag också öppen för andliga influenser jag inte hade nån aning om vad det egentligen var och hur de fungerar och påverkar.

Innehållet i de här lärorna drog mig kort sagt längre och längre bort från Gud, ni vet, Bibelns Gud, och måendet blev så klart därefter (det finns en anledning till att Gud ägnar halva Bibeln åt att varna för andra gudar och ockultism….).

En av de första grejerna som jag kände att jag behövde göra när jag tagit emot Jesus var att rensa lägenheten på alla dessa skitböcker.

Jag hade nu själv fått se hur enkelt det var att ta emot frälsningen och få krypa upp i Guds varma, kärleksfulla famn så jag stod inte ut en sekund till med dessa böcker som bara innehåller en massa onda, vilseledande och skadliga lögner. Så jag samlade ihop alla yoga-/new age-/hedendoms-/hinduism/andlighetsböcker (utom de jag lånat från bibblan förstås) i papperskassar och slängde i en brännbart-container.

Det var det första, enda och lamaste bokbål jag någonsin varit med om. Men även fast jag inte fick se böckerna brinna så visste jag ju att de skulle brinna så det var ändå okej.

bokbål

Och det var så skönt efteråt. Jag var så lättad över att bli av med det. Att slänga böckerna blev en konkret markering för mig att den delen av mitt liv är över och att det nya är här.

Nu är Jesus mitt fokus och nåt annat andligt fokus behöver jag inte.

I början kändes det konstigt att kasta nåt som jag lagt så mycket pengar på. Men så står det så här i Bibeln:

”Åtskilliga av dem som bedrivit trolldom samlade ihop sina böcker och brände dem offentligt. Man beräknade deras värde och kom fram till 50 000 silverdrachmer”
Apg 19:19

Det finns de som slösat mer än mig alltså.

(obs att det inte är farligt att ha såna här böcker hemma, de innehåller inga ”magiska superkrafter” som typ kväver dig i sömnen – det farliga är att ta sig an idéerna i böckerna. Så man måste inte slänga dem, men för mig var det väldigt viktigt att göra det)

Förut tyckte jag att kristna var uppblåsta men nu fattar jag precis varför kristna är så känsliga när det kommer till new age, yoga, allmän nyandlighet och hinduism m.m.
Det lockar ju sökare till fördärvet.

Och anledningen till att vi kristna gärna påpekar detta är helt krasst för att vi har fått kännedom om sanningen och har fått kunskap om att allt inte alls är relativt, och att alla vägar inte alls leder till Gud.

Ta ett gott råd och håll er borta från all icke-kristen andlighet. Ni sparar tid och energi genom att söka efter Bibelns Jesus. Dra inte ut på sökandet om du inte absolut måste.

Här har jag skrivit om hur jag blev frälst.

Så har mina närstående reagerat (läsarfrågor)

Fick några frågor i en kommentar:

Läsarfråga

Jag tänker att jag svarar på dem en och en.

Har du haft gudstro tidigare eller kom det här med frälsningen som en ”blixt från ovan”?

Jag trodde på en gud som jag hoppades var intelligent och kärleksfull och brydde sig om mig personligen, men jag hade börjat tvivla på det. Jag kunde inte riktigt tro på Bibelns Gud i alla fall då jag likt så många andra var rädd för att han var en otäck surgubbe, och även om jag gillade Jesus så trodde följaktligen inte riktigt på honom heller. Jag hade bett många gånger, men jag hade aldrig adresserat Jesus specifikt som den man lär känna i Bibeln och jag hade aldrig gett mig själv och mina bekymmer till honom. Första gången jag gjorde det så blev jag frälst och det hade jag absolut inte väntat mig. Tror ingen annan i min närhet hade kunnat ana att jag skulle bli frälst heller. Ja det skulle vara min kristna kompis då i så fall.

Och så undrar jag hur dina närstående har reagerat? 

De har inte reagerat så mycket. Vi har knappt pratat om det (de flesta av mina närstående bor många mil bort). Men det verkar i alla fall som att de inte har nåt ”emot” det,  men att det kanske är lite konstigt för en del av dem och att de inte vet hur de ska närma sig det. Men också att det är rätt spännande. Vad det gäller min sambo fattade han nog inte vad som hände i början men nu har han vant sig och det tror jag alla mina närstående kommer att göra.

Samt hur du tänker kring barnen. Är de med i kyrkan osv? 

De får bestämma själva om de vill följa till kyrkan eller inte, de är så pass stora och skulle jag pressa eller tjata så skulle de bara förknippa kyrkan med tvång och elände. Det brukar bli så att en av dem följer och den andra stannar hemma. Men annars hemma i vardan så pratar vi rätt ofta om tron och såna saker.

Vilken kyrka tillhör du och varför blev det just den? 

Jag går till Kastalakyrkan som tillhör Svenska kyrkan. Den blev det för att den ligger närmast, vilket är rätt typiskt mig. Jag vill inte gå långt för då kan jag ju nöta ut höfterna eller nåt.  Sen gick jag där på öppna förskolan också när barnen var små så lokalerna var inte helt okända för mig.  Jag ”fångades upp” snabbt på Kastala och trivs bra där för stämningen är väldigt mjuk och fin och alla har varit väldigt omtänksamma och välkomnande.
Första gången jag var på mässa där kom en kvinna direkt till min undsättning och hjälpte mig hänga med i momenten i programmet.

Har även varit på Pingstkyrkan i Kungälv och den tycker jag också känns himla bra. Jag gillar musiken och att gudstjänsterna där är spontana och dynamiska. Man följer inget program och säger inte fraser som man lärt sig utantill och det gillar jag. Även den här församlingen var väldigt snabb på att se mig och ”fånga upp” mig i min nybörjarförvirring (de lägger förresten ut alla sina gudstjänster här om ni vill lyssna).

Jag gillar båda kyrkorna och brukar försöka gå till Pingst åtminstone en söndag i månaden, men det blir ju att jag dras mer mot Kastala.

Sen är ett av barnen är med i verksamhet på Equmeniakyrkan som också verkar vara en fin församling.

Så kort och gott: Kungälv har många bra kyrkor men det är till Kastala jag går.

Jesus har uppstått! Hurra! #kristusäruppstånden

När jag gick i lågstadiet hade jag en lärarinna som ofta och gärna sjöng en låt med texten:

 ”Jesus har uppstått!
HURRA! HURRA!
Han lever! Han lever!
Han lever än!”

En torr tant som sjunger en torr tant-låt tänkte jag, och jag uppfattade henne nog inte ens som kristen utan bara som allmänt gammeldags och omodern.

Men låten var en sån där låt som fastnade i hjärnan och många många många gånger har jag gått omkring och trallat på den genom livet, men aldrig på allvar förstås, utan bara på skämt.

MEN NU!  Nu fattar jag!
Vilken härlig låt!
Så himla bra text!
Så katchig!
Så sann!

Jesus HAR uppstått!

Han lever!

Och han lever än!

HURRA! HURRA!

jesus_lever

 

Okej han återuppstod och åkte senare upp till himlen på ett moln. Men dog han inte efter att ha varit i himlen ett tag?  Typ att han levde gott där i 200 år (som ändå är rätt länge) och sen dog? 
Nej!

Vadå så han lever?
Ja! Och du kan få kontakt med honom bara genom att söka honom genom hans namn (som är Jesus *övertydlig*).

Är det sant? 
Jaa. Jag har själv kontinuerlig och pågående kontakt med honom och jag har träffat jättemånga som också har det. Han bor liksom inom oss och när vi samlas och pratar om honom och till honom så är det rätt tydligt att det är samma person som vi har att göra med.

Vad ska man göra när man söker honom då? 
För att han ska kunna hjälpa och bära dig och allt som är ditt så måste du ge honom makten över dig och ditt liv. Lite läskigt att ge honom makten över ens liv tycker vissa, men det tyckte inte jag när jag gjorde det eftersom min egna så kallade ”makt” över mitt liv var helt värdelös. Och jag hade dessutom sett vad han gjort för en av mina bästa vänner så jag anade att han måste vara väldigt god, klok och kompetent.

Vill du veta lite mer kring hur du kan gå tillväga så kan du läsa det här inlägget om att bli frälst. 

PS. Heja alla tanter som går omkring och trallar på såna här sånger! DS.

Lästips: 5 spännande saker som jag hade missat med kristendomen