Själens vila

Hej hej!

Jag har massor av idéer om hur jag eventuellt kan blogga, med återkommande teman, till exempel “veckans krista låt”/”veckans profana låt”, där jag skriver lite vad jag tänker kring texterna. Men jag kommer inte att skrida till verket än på ett tag (om nånsin? *svettig skrattemoji*) för det har jag inte resurser till ( allvarligt, ibland tror jag att min största expertis här i världen är att komma på idéer som jag inte fullföljer *ännu svettigare skrattemoji*).

För jag har en begränsad mängd resurs av energi och fokus, och det verkar som att det nya familjetillskottet tar sin lilla beskärda del av denna energi, hehe, vem hade kunnat ana. Även fast han är världens mest lättsamma och belåtna barn så är det mycket mer att tänka på och göra för lilla mig.

Så just nu fokuserar jag strikt på familjen och ser fram emot kyrkan på söndagarna för det är min sociala stund med andra vuxna, jag orkar inte träffa folk på veckorna utöver mammor jag småpratar med i lekparken. Har inget behov av mer än så heller om jag ska vara ärlig.

Det händer elände i världen och det händer saker som skulle vara roliga att uppmärksamma lite extra, men jag gör inget utav det just nu, utan det där får andra ta hand om tills vidare.

Vi har det så himla bra på dagarna medan de andra är på skola/jobb jag och Stig. Jag tackar Gud för hur himla bra vi får ha det just nu. Minst en gång om dan så får jag känna själens vila. Det kan komma när som helst, i lekparken, på köpcentrumet, eller när jag svettas mig uppför en backe. Jag gör inget “heligt” (fast ta hand om sina barn är iofs rätt heligt) i situationerna utan det bara tar plats inom mig utan förvarning.

Det här hände aldrig förut, innan jag tog emot Jesus. Aldrig. Min själ kände aldrig någon vila. Den visste inte ens vad det var. Det var som att den trampade vatten, alltid med risk att sjunka ned för djupt för att kunna ta sig upp igen, om den inte trampade trampade trampade. Jag fick ingen luft. Kampen var konstant. Men nu har jag vila. Nu har jag luft.

Jag önskar jag kunde sätta ord på hur mycket den här vilan betyder för mig, och hur det var att aldrig få uppleva något sådant tidigare. Jag visste inte hur jag skulle orka leva mer och jag drömde om att ta livet av mig. Det var en av mina bästa fantasier, att föreställa mig hur det skulle vara att eventuellt inte behöva känna mer. Jag trodde att det var min enda chans att få vila.

Förstod de som undrar varför jag skriver så mycket om Jesus hur illa det var och hur stor skillnad det blev när Jesus kom (Guds son, i egen hög person, alltså herre Gud), då skulle ni undra varför jag inte skriver om honom mer.

Det är han och ingen annan som drog mig upp ur vattendjupet och det är ingen annan än han som satte mina fötter på klippan. Det är han som är syret i mina lungor och det är han som är min vila.

Det hände mig. På riktigt. Kan ni förstå?

Min vardag kan se ut precis som innan utifrån. Jag har mina rutiner, vi gör ungefär samma saker varje dag. Vardagen kan fortfarande göra mig trött och jag svettas och plågas fortfarande när det är soligt och jag kämpar fortfarande i sociala sammanhang och i relationer även om mycket blivit bättre och lättare (känns dock ännu som att jag alltid har skorna på fel fot och byxorna bak-o-fram när jag är bland folk). Men inom mig är det annorlunda, för där bor liv och mening och en evighet, och jag har fått ana mitt värde.
Var jag går, där är Han, en del av mig, och hans ord skiljer märgen från benen. Kan ni förstå?

Det hände mig. På riktigt. Och jag vet att det som har hänt mig har hänt med andra och jag vet att det kommer att hända många fler, så länge som det fortfarande finns tid. För tiden är begränsad, men än finns det tid. Kan ni förstå?

 

IMG_3943

 

Äta sova, äta sova, äta sova

Hej hej!

Jag tänkte att jag skulle ge ett litet livsryck i bloggen så att ni ser att jag lever. Jag passar på när lillen sover. Jo det är så här att jag har en alldeles i särklass låg stresstålighet och just nu fokuserar jag väldigt mycket på min vardagliga vardagsvardag, och då faller allt jag inte prioriterar bort.

Jag förstår inte hur andra människor får plats med så mycket i sitt schema. Som de som lagar mat, skjutsar till aktiviteter, är med i styrelser på skolor och allt möjligt. Jag skulle ha dött stressdöden direkt! Ja om inget mirakel hade skett, vilket det förmodligen hade gjort. Men utan mirakel = stressdöden!

Här får ni en vardaglig bild från igår.

0CF79F17-6208-4922-8D6B-A6442E333808

Just ja, de har öppnat biblioteket igen! Hurra! Jag tycker det är bättre än öppen förskola. För där måste man passa tider. Jag vill gå när jag känner för det och det passar. Öppna förskolan passar inte lillens sovtider. De har öppet precis när han ska sova förmiddagslur.

IMG_3716

Det här upptäckte jag igår, att halva min stackars torra hand har blivit brun i solen. Våren är tydligen här och med plågsam intensitet dessutom. Ja jag tänker inte gå in mer detaljerat på hur mycket jag hatar solen men den har plågat oss två dagar i streck nu.

Nu vaknar lillisen! Nu går jag!

 

Inte så vardagliga bilder ändå #takras

Tänkte att jag skulle posta några vardagsvardagliga bilder men när jag kollar på rullen så har jag bara ett par stycken och de är inte så vardagliga.

Vi kan börja brandkåren som kom på besök igår morse efter att brandlarmet gått i trapphuset. Det är tredje gången det är falsklarm och den piper så högt så man kan inte annat än att vakna när det går igång. Ja om man inte heter resten av familjen, som lugnt sov vidare, fastän det tjöt och dundrade av rökdykare som sprang längsmed trappen på ett sätt som skulle kunna få alla utdöda noshörningsraser att göra slow clap i sina gravar.

DSC_0050

Sen fick jag veta att taket rasat in på biblioteket där jag och lillen är varje dag.

IMG_3682

Ni kan läsa om det i DN här. Ganska otrevligt, jag är glad att det inte blev värre.

Var förbi där idag också och då hade de städat bort nästan all bråte, jag tror nog att de kommer öppna igen på måndag. Hoppas, jag vet knappt vad jag ska ta mig till när det är stängt där. Biblioteket är en del av vår dagliga vardagsrutin. I <3 the library 4ever.  Fast ibland lånar jag riktigt dåliga böcker där. Som jag slösar min tid på. Hua *ryser*.

57538426445__2BF00159-4D63-4801-9A48-6DDF46CA386E

Har den här bilden också, men den föreställer egentligen ingenting. Tog kortet och skickade till min dotter och skrev “Vi står här och väntar”.

IMG_3669

Thats all folks!

Man kan vara snäll utan Jesus, så vad ska man med honom till?

Jag såg att en text jag skrivit nu blivit publicerad i den kristna ungdomstidningen Insidan.

insidan.jpg

Ni kan läsa hela texten här.

Skillnaden mellan sig själv och ens egna barn

Ikväll har jag inte varit med barnen utan de har suttit på den enes rum och sett film. Jag har hört då och då hur de har skrattat och de verkar ha haft det gött. Men jag kan ändå känna att jag har slösat hela lördagen då vi knappt umgåtts. Det känns fel att inte umgås med dem på en lördag kväll. Jag får en känsla av misslyckande, slöseri är ett bra ord. Vad är det för poäng att vara ledig om jag inte spenderar tiden med mina barn.

Men så tänker jag på hur det var för mig själv. När jag var i deras ålder så var jag sällan med min mamma på lördagskvällen (än mindre min pappa). Jag umgicks med mina syskon. När jag var i deras ålder så lämnades vi ensamma och hade ett helt hus för oss själva, och vi var uppe halva nätterna och gjorde vad vi ville helt utan någon vuxens närvaro.

Så var har jag fått ifrån att det är livsviktigt att vara med sina barn på helgen och kvällarna? Haha, ojdå, nu när jag skriver det så verkar det som att jag tycker det för att jag inte hade det så, men det är i så fall verkligen ingenting medvetet som jag har tänkt på.

Jag såg dokumentären “Leaving Neverland” med de här två männen som vittnade om övergrepp som Michael Jackson utfört mot dem när de var små. De sa att de började inse vad som hänt dem när de själva fick barn.

Jag har aldrig varit utsatt för sexuella övergrepp men jag kan ibland tänka på hur familjesituationen såg ut när jag var liten, och se på mina egna barn och tänka att det skulle krossa dem om de fick uppleva att vi, som deras föräldrar, agerade på samma sätt som mina föräldrar gjorde. De skulle få panik, de skulle bli traumatiserade, de skulle må obeskrivligt dåligt och få djupa svårläkta sår.

Det finns en distans mellan mig och det jag själv var med om. Lite som att de skulle må mycket sämre än vad jag gjorde. Att det skulle krossa dem medan jag var mer anpassad för att klara av svårigheterna, och därför var mer tålig och osårbar.

Men så kommer jag på hur jag var deprimerad från när jag var 14 till jag var 30. Jag kommer på hur jag inte riktigt kunde känna nån glädje eller vila i tillvaron om än jag sov ofta och länge, och att jag kände en fundamental otrygghet som trängt sig in som röta långt in i märgen på mig. Hur jag hade en känsla av osäkerhet på huruvida jag ens existerade. Och då påminns jag om att inte heller jag hanterade det dysfunktionella särskilt bra. Hanterade det typ inte alls.

Hur som helst kanske det inte är så farligt att de spenderar en lördag kväll tillsammans utan att jag är med. Det kan nog rent utav vara lite kul att se en film utan att jag kommer där med mina moralkakor. Även fast moralkakan är den godaste kakan som finns, eller hur? *sveper handen mot en hylla fylld med sköna moralkakor*

Vardagliga vardagsvardagsbilder

Idag är ingen vanlig dag för idag är det min födelsedag. Nej jag skojar bara (kul skämt).

Det är verkligen bara en vanlig dag och jag tänker posta ett par vanliga bilder.

DSC_0041

Här har vi en grabb som gräver djupt in i köksskåpen, så man får vara på sin vakt, inte lägga köttknivarna längst ned, eller lämna mixern med kontakten i på golvet etc.

IMG_3640

Här är från bibblan igår när vi rockade sockorna, vi var inte de enda. På sonens skola rockade alla utom nån enstaka, på dotterns skola var det få, och de som hade olika strumpor halvhånades. Men hennes skola är lite konstig.

IMG_3618

Stig är outtröttlig när det kommer till att läsa samma bok om och om igen (särskilt den om bondgårdsdjuren) och här har den stora sonen somnat under kanske trehundrade läsningen.

DSC_0033

Till och med de som fotar bigfoot tar bättre bilder men det jag vill visa här är att han har börjat spela piano. Än så länge vill han mest trycka på knappen som ger rytm med trummor så att han kan sittdansa men snart kanske han kan spela Gubben Noa.

IMG_3569.jpg

En pekbok på bokrean med massa monster. Pekbok, alltså en bok för barn upp till två år typ? Vet inte om jag tycker att det är så lämpligt.

Nu orkar jag inte lägga upp mer vardagliga, gryniga och dåligt tagna bilder. Men bara så ni vet så har jag lagat mat och allt möjligt som jag också hade kunnat fota, men det gjorde jag inte, till ert stora förtret (förstår hur mycket ni hungrar efter gryniga, suddiga matbilder)

Hoppas ni har det bra!

Idag rockar vi sockarna!

I morse studsade ena barnet ut från sitt sovrum “idag är det rocka sockorna!”. Jag hade ingen aning, har knappt koll på barnens födelsedagar, men det är klart att man ska rocka sockarna. Det pågår en systematisk och ytterst medveten utrensning av personer med Downs Syndrom och all belysning de kan få bör de få så att dödandet kan uppröra (egentligen skulle jag skriva upphöra men låter uppröra stå kvar).

Minns när jag läste om Island som skröt om att de minsann utplånat downs syndrom, eftersom ingen föds med DS där längre.

Men de de gjort är helt enkelt bara att de dödat av alla personer med Downs Syndrom under den period i en människas liv då det anses PK att döda oss. Och det har de gjort ytterst medvetet riktat mot människor med handikapp, däribland människor med Downs Syndrom. 

Och det är ingenting att skryta om och belysa som någon form av vetenskapligt framsteg i ett modernt samhälle såsom Island försökte göra, det är pinsamt, det är nåt att skämmas över. Det är medeltida och vittnar om en människosyn som tillhör barbarer. Det måste väl även ni som är för abort hålla med om? Eller varför frågar jag ens om människor som är för abort håller med. Till och med när jag skriver om abort fram till förlossningen får jag höra den där mekaniska och hjärntvättade frasen “abort är frihet” och “vill du ha kvinnorna i gränder med galgar i underlivet?” från deras håll.

I Sverige är vi lite bättre än Island men samtidigt otroligt sämst, för vi visar en mycket stark tendens att förakta och rädas handikapp även här. Läkare och övrig personal inom vården har inte heller visat sig vara särskilt bra stöttning när det kommer till att välja livet för barn med eventuella handikapp, har det visat sig enligt en strid ström av vittnesmål.

Så ja, vi behöver bättring. Vi behöver rocka sockarna.

tillsamans.jpg

Vill även informera om att Föreningen Livsval har en konferens om just utsorteringsabort i Stockholm i helgen, lördag 23 mars. Det är inte för sent att anmäla sig, ni kan anmäla er här. Du scrollar längst ned och där finns anmälningsknappen.

tillsammansofrlive.jpg
Programmet och alla tiderna finns också med på sidan. Kan ni inte gå på allt, så kanske ni kan gå på något?

Det handlar alltså inte bara om utsortering av människor med Downs, utan det handlar även om att abortera barn med oönskat kön med mera.

Dagen efter kommer livets marsch att gå genom Stockholm. Det är, precis som det låter, en pro life-marsch. Alla som vill marschera möts upp på Sergels torg klockan 14:00. Några feminister och nån satanistgrupp (suck) har hotat att göra motdemonstrationer, men såvitt jag vet har ingen av dem sökt något demonstrationstillstånd.

Jag hoppas att ni har en bra internationell Downs Syndrom-dag!

Youtubeparets abort

Jag såg ungefär det mest sorgliga jag nånsin sett på youtube ikväll. Jocke, som i “Jocke och Jonna”, berättade att Jonna blivit oplanerat gravid. Det var oväntat eftersom de haft så kämpigt med att bli gravida med deras dotter.

De bestämde sig för att behålla barnet och att de skulle fixa det trots att det kändes svårt (deras dotter är bara en bebis, yngre än lillstigen, så de fick först panik och funderade på abort). De firade det nya barnet och berättade för vänner och började leva i förväntan. Men sen så hände det extremt jobbiga grejer som gjorde att Jonna (som har varit öppen med psykisk ohälsa och psykoser) inte såg nån ljusning så hon gjorde abort ändå i total förvirring och uppgivenhet. I vecka 14. Och hon har helt rasat ihop efter detta. Jocke berättar i ett youtubeklipp med titeln “VI FÖRLORADE VÅRAT BARN“.

Jag klarade inte av att höra så mycket mer efter att han berättat detta. Blev så ledsen för deras men nog främst för Jonnas skull. Jag hoppas vid Gud att hon ska kunna resa sig efter det här och att hon ska överleva, få tröst och läka.

För er som inte vet så är Jocke och Jonna väldigt kända på youtube. Min dotter följer dem  av och till så jag följer dem lite löst jag med eftersom jag hör när hon tittar på deras videor och jag tycker att det är viktigt att åtminstone försöka få en överblick om vad ungdomarna ser. Deras youtubekonto är ganska extremt, och deras så kallade “prankvideos” som de gör mot varandra har ibland gått över gränsen och blivit psykologisk terror och rena övergrepp. Men allt skämtas naturligtvis bort som “bus”, och jag tror inte att de själva vet var sunda gränser går eftersom de har väldigt svåra uppväxter bakom sig. Hemskt är det och jag brukar inte se på det, och förstår inte hur man kan se på det och skratta och anse att de är “sköna” när de gör som de gör. De är så vilsna. Men de söker genuint lugn och ro i sina liv, de söker bot och bättring och försöker uppnå det tillsammans och kämpar med vad de har. Det är uppenbart tycker jag, att de strävar efter ett bra och schysst liv, och jag hoppas på dem. Men de är som sagt så så vilsna.

Jag önskar man kunde vara deras föräldrar, stänga deras sociala mediekonton, skydda dem, berätta om Jesus, ge dem chili cheese och oboy.

Barnet var ju välkommet och hon gjorde abort i panik, för att saker för stunden kändes övermäktiga. Det är en hård sak att leva med.

Jag trodde aldrig att jag skulle be för Jockiboi eller hans fru, men det har jag gjort ikväll. Känner mig som en tonåring som går och blir känslomässigt engagerad i ett bökigt och ohälsosamt offentligt youtubepar som berättar allt för kamerorna även fast det nog ofta hade varit bättre om de hållit lite på sitt privatliv. Men ja den här gången blev jag känslomässigt engagerad som ett barn och jag hoppas nog att fler ska be för dem.

Nu måste jag sova. Ha det bra allihopa, och om du som läser det här har gjort abort och känner sorg efter det så finns det hjälp att få. Skriv till mig så kan jag koppla samman dig med nån med kunskap och erfarenhet.

God natt!

Tio organiserade barnfingrar

Det som är skrämmande med filmen Fåglarna av Hitchcock är hur farliga fåglarna blir när de går ihop i stor mängd. En fiskmås och några sädesärlor är inte skrämmande egentligen men skulle de organisera sig och go bat crazy så är man i fara.

På samma sätt är ett barnfinger inte alls hotfullt, men när det blir tio barnfingrar som organiserar sig och går till attack så brukar jag alltid tänka på den här rubriken.

schimpans.jpg