Läsarfråga: Hur hör kristna skillnad på satans och Guds röst?

Jag fick en så himla bra fråga av en läsare som jag tänkte att jag ska försöka svara på.

Jag undrar hur kristna skiljer på gud och satan. Alltså, när gud ”talar till er”, eller när ni känner att ni måste göra på ett visst sätt för att gud ska bli nöjd, hur vet ni att det inte är satan som vilseleder er? Gud beter sig ju nämligen (om han finns, alltså) ofta precis så som man hade tänkt sig att en ond djävul hade betett sig. När han förvandlar människor till salt, beordrar folk att mörda sina barn, sätter sjukdomar till världen som för mig sig så mycket död och lidande o.s.v., så brukar kristna säga att guds vägar är outgrundliga. Men hur kan man vara så säker på att det inte är satans verk; allt det där är ju vad de flesta av oss hade kallat för onda gärningar.

Följdfrågan blir också: Hur skiljer man som kristen mellan gott och ont, om det inte ens går att skilja på en gärning av gud och en gärning av satan?

Faktiskt så har väldigt många kristna genom tiderna misstagit satans röst för att vara Guds och så har de genom denna förväxling och lögn gjort massa hemska, onda saker i Guds namn. Det finns massvis av exempel på det – allt från krig till människor som varit med om övergrepp och mobbning i sina församlingar och som har blivit oerhört sårade och märkta på det sättet.

Och oräkneliga är också församlingar som har släppt in tankekonstruktioner och koncept som ”ser fina ut” och ”verkar bra” men som är helt tomma och meningslösa och bara fungerar som distraktion från det som är sant och äkta, vilket gör att många falskeligen har fått för sig att Gud är på låtsas. 

Djävulen luras genom att spegla Gud

Det är för att djävulen är så lömsk och så oerhört förfinad i ”konsten” att ljuga och imitera Gud (han kallas inte ”all lögns fader” för ingenting). Man kan säga att satan speglar Gud, dvs att han skapar en bild som är likadan som den som är av och från Gud, förutom att den är helt motsatt. Det gör att människor kan luras om de inte är vaksamma och lever i aktiv relation med Jesus och det som står i Bibeln. För lever man i aktiv relation med Jesus och har Guds ande brinnande inom en så får man också något som kallas för andlig urskiljning, och det innebär att man kan genomskåda vad det är som ligger bakom idéer, gärningar och tankar. Är det något dåligt och falskt som försöker få fäste så får man, genom Guds ande (som man får genom tro på Jesus), och genom att vara bekant med Bibeln, veta det.

(Om du känner att du vill och är redo att bekänna Jesus som din ledare och räddare så har jag gjort den här sidan där jag skrivit lite mer ingående hur du kan be.)

Viktigt att vara öppen och ärlig med vad man tror på

Sen är man ju som kristen också sammankopplad med andra kristna (vi som har Guds ande är som en kropp). Det gör att andra kristna kan se om man lyssnar till fel röst och då kan de varna en och be för en. Tyvärr så hjälper det ju föga om man befinner sig i en sluten destruktiv gemenskap som har hemligheter, och jag är övertygad om att det är bland annat på grund av den risken som Gud vill att vi ska vara öppna och dela med oss av vår tro.

Vi ska alltså inte hemlighålla vad vi lever av utan vi ska vara öppna med allt som vi har fått veta genom vår tro. På så sätt kan allt man tror på kan testas och kritiseras på en ärlig grund. Sanningen tål kritik och den är värd att bli kritiserad för också.

Det står ju så här i Bibeln: ”Det finns inget dolt som inte ska uppenbaras, och inget gömt som inte ska bli känt. Därför ska allt som ni har sagt i mörkret höras i ljuset, och det som ni viskat i örat i enrum ropas ut på taken”. Det är ett av mina favoritbibelcitat. 

Gud bad inte Abraham att offra sin son för att han var dum i huvudet

Innan jag blev kristen så tyckte jag också att Gud var dum i huvudet för att han bad Abraham att offra sin älskade son. Jag tyckte att det var en av de mest uppenbara bevisen för att Gud måste vara en grym och narcissistisk maktgalning (”om han nu finns”). 

Sen när jag blev kristen och mötte Jesus och jag läste Bibeln så fick jag se den här händelsen i ett helt nytt ljus.

Gud bad Abraham att offra sin älskade son, men skonade honom och lät honom slippaUngefär 2000 år senare tog Gud sin älskade son Jesus till samma plats som Abraham befunnit sig på, men den här gången slapp inte sonen undan. Den här gången dömdes, förnedrades och offrades sonen på ett mycket brutalt sätt, och han dog. 

Det var som att Gud sa till mig: ”Förstår du nu?”

Och jag förstod. Gud bad inte Abraham att offra sin son på sadistiskt pin tjiv för att visa vem som har makt, han gjorde det för att han ville berätta något väldigt viktigt för oss om sig själv och vad han tänkte göra, och hur fruktansvärt det är att behöva göra en sån sak.

Gud har gjort och gör många saker för att vi ska förstå honom, för han vill att vi ska se och förstå vad han gör. Men allt för ofta vänder vi oss bort från honom och misstar hans godhet för ondska.

Det är egentligen samma gamla lögn som har varit aktiv i världen sen syndafallet, när ormen sa till Adam och Eva att Gud egentligen inte vill deras bästa, utan egentligen bara vill ha det bästa för sig själv.

Om vi vill att Gud ska rädda oss så får vi lyssna på honom

Men det finns ingen ondska i Gud och han vill inget annat än att dela det bästa med oss. Han har inte skapat sjukdom, lögn och sorg. Han skapade världen och såg att den var god. Kunskap om det onda ville han hålla borta från oss (det var därför vi inte skulle äta från trädet med kunskap om gott och ont).

Han förvandlade inte heller Lots fru till salt. Hon var väldigt nära att bli räddad från förstörelsen av Sodom och Gomorra, men hon kunde inte låta bli att bryta vad hon behövde göra för att leva. Och så här är det ofta. Människor uppfattar Gud som ond, fastän det är vi som inte kan hålla oss till vad han bett oss att göra för att leva. 

Det är som att vi begär av honom att han ska rädda oss mot våran egna vilja, vilket han inte kommer göra, då han värderar vår vilja och integritet väldigt högt. Han vill ta emot oss som sina barn, inte tvinga oss till honom som om vi vore marionettdockor eller slavar.

Det finns mycket mer att säga i det här ämnet, men jag får sätta punkt här!

Man kan söka herrens ansikte på flera sätt

Min man tror att jag gillar allt som har med Jesus att göra, så därför är det inte så konstigt att han second hand-shoppade just detta jättepussel till oss att lägga över jul.

img_2254

2500 bitar och en Jesus som hänger korsfäst i alperna. Ja man kan ju riktigt se framför sig den schweizare som slog igen Bibeln med en smäll och ba  ”ja visst är den bra men fatta vad mycket bättre den varit om han blivit korsfärst vid förvaringsbodarna här utanför!”

Jag försökte uppbåda lite entusiasm för att lägga pusslet, men till slut var jag tvungen att lämna projektet. Pussel med så mycket gräsyta blev väl förbjudet 1982 men jag misstänker att pusslet är äldre än så.

Strax efter att jag lämnat bordet och satt mig för att läsa i stället (typiskt mellandagsbestyr) så hörde jag min man börja tala om Jesus med sådan intensitet som jag aldrig hört honom tala om Jesus tidigare.”Var är Jesus ansikte?”, ”jag måste hitta Jesus ansikte!” sa han om och om igen.

Då blev jag förstås entusiastisk och gled tillbaka till bordet för att berätta för honom att den som söker Jesus ansikte ska finna och så vidare. Jag tänkte att här får man passa på med informationen.

img_2073

Jag hjälpte honom till och med lite med att leta men allt jag fann var laggårdsväggar och ogräs, så jag gick därifrån.

Efter 30-60 minuter nånting så hittade min man Jesus ansikte och då blev han jätteglad.

Ful och oönskad inredningsdetalj

ful inredning anonymJag är i överlag inte kinkig när det kommer till inredning och det är i det närmsta ett mirakel när jag över huvud taget köper nåt för att ”göra det lite fint”.

Men det här, måste jag ändå säga, är lite under min nivå för vad som är acceptabelt:

Jag har ingen tanke på vad mitt hem ska förmedla för känsla, men det ska åtminstone inte förmedla känslan av att vardagsrummet är en rastplats åt en doberman.

Jag förstår inte vad ungarna tänkte när de ställde den där, men hoppas att de en dag ska ta sitt förnuft till fånga så att de kommer hem med vackra vaser fyllda med snittblomster i stället.

Som inredningsdetalj får hundbajspåse en överkryssad geting

överkryssad geting

Det är skönt att inte behöva tänka positivt

Tidigare i livet har jag gått i fällan att man ”ska tänka positivt” när man möter svårigheter och att man typ kan LE bort obehagliga känslor eftersom ”leendet lösgör endorfiner i hjärnans belöningssystem” eller liknande hälsotidningsskräp.

Och jag vill bara berätta att det är så skönt att jag fått släppa allt det där nu när jag tror på Jesus.

Sedan jag kom till tro så har jag på fler sätt än vad jag hade kunnat föreställa mig fått bekräftat att mina känslor och kamper faktiskt är och har varit jobbiga för mig – på riktigt. Inte jobbiga på det sätt att jag behöver känna oro eller ängslan egentligen då jag numer står under den högstes beskydd.  Men blir jag ändå oroad, ängslig och ledsen så får jag ingen som helst skit för det över huvud taget. Mina känslor bemöts precis som de är utan skuldbeläggande för att jag har dem. Flera gånger har de till och med plockats fram då jag har obearbetade sorger. För Jesus lär mig inte att på olika sätt ”tänka bort” mina sorger och besvär utan han lär mig snarare rätt och slätt att allt som är dolt måste komma ut i ljuset och att han torkar mina tårar.

Så i stället för att höra att jag måste rycka upp mig för att jag har det så bra så har jag fått en famn att vila i och bli tröstad av, som ett barn.

Äntligen slipper jag ”livsvisdomar” såsom

  • ”Le och världen ler med dig!”
  • ”Du är din egen lyckas smed!”

Och supervärstingen..

  • ..”Ingenting är ont eller gott i sig själv, frågan är bara hur du väljer att se på det!”

Och jag kan säga att sen Jesus befriade mig från kravet på positivt tänkande så har jag fått det mycket lättare att faktiskt tänka positivt.

Skönt.

panik

Kallades till vuxenpsyk för uppföljning

Idag hade jag en kallelse till vuxenpsyk i Kungälv och det tyckte jag var spännande eftersom det var över ett år sen som jag var där. Jag funderade lite på varför de kallat mig, har de läst min blogg? Men tänkte att det mest logiska är om det handlar om någon slags uppföljning.

medeltidsborg

Jag har hittills inte riktigt kunnat bestämma mig om jag tycker att det är bra eller dåligt att de har placerat en vuxenpsykavdelning bredvid en stor och mörk medeltidsborg. Men jag tänker ändå att det är fint, förutom när det regnar och åskar och man nästan kan förnimma människoskrik från vuxenpsyk.

En gång när jag skulle dit hade det blivit elproblem i byggnaden och enda lyset som fanns till förfogande var en röd saftblandare som blinkade i korridoren. Och det hade väl varit okej, om det inte hade varit för larmet som pep i jämna höga intervaller och kuratorn som inte ville bli störd medan hon skalade sin clementin.

Men det var förr när jag fortfarande var deprimerad. Idag är nya tider, idag placerades jag i den här fina källaren:

källaren

Ungefär så här gick mötet idag till: 

Läkare: Det var ett tag sen du var här nu! Hur mår du?
Jag: Jag mår bra nu.
Läkare: Sover du bra om nätterna?
Jag: Ja, om jag går och lägger mig.
Läkare: Tar du medicin?
Jag: Nej, jag slutade med det, för jag började må bra.
Läkare: Okej.
Jag: Ja.
Läkare: Du mår alltså bra?
Jag: Ja.
*pinsam tystnad*
Läkare: Tar du droger?
Jag: Nej.
Läkare: Så bra. Då är nu fri att gå.
Jag: Tack.

Kostnad: 300 kronor. 

Så nu är jag officiellt utskriven från vuxenpsyk i Kungälv så de kan nu ersätta mig med någon ny, ung talang med psykiska besvär. Jag hoppas att den personen också får bli frälst och kan få skrivas ut. Jag vill inte vara otacksam eller så eftersom jag vet att jag hade tur som över huvud taget togs emot men… jag vet inte exakt hur himla mycket vuxenpsyk i Kungälv egentligen hjälpte mig med mitt psyke. Tror nästan det blev värre under tiden jag var där?

Nåja! Så kan det gå! Det är förbi nu!

Abort: Lagligt eller olagligt?

Jag har skrivit lite i det här inlägget om hur min syn på abort förändrats sen jag blev frälst.

Jag skrev att jag ”inom kort” skulle skriva kring förbud och nu tycker jag ramen inom vilket ”inom kort” räknas har nått sitt slut så nu tänker jag posta några ord om hur jag ser på förbud och lagstiftning.

Ja först och främst skulle jag vilja säga att det redan är ”förbjudet” med abort. Eller, snarare så här: det finns viktigare värden som man kan rätta sig efter än det som svensk lagstiftning tillåter. Svensk lag tillåter abort och väldigt många människor anser helt klart att foster saknar människovärde. Men det betyder inte att det är sunt, sant, gott eller rätt.

Gud lär oss att foster är små personer även om vi inte kan se den personen just för tillfället. Och eftersom de är små personer så gör det handlingen att ta bort dem mycket grövre, så klart. För det är ju ganska enorm skillnad på att ta bort en ”cellklump” och en liten person.

Och det är här vi stöts, jag och många av de som tycker att abort är bra. De ser inte foster som personer, vilket ju inte är så konstigt om man inte tror på Gud och på att han kan se oss på sätt som ingen annan kan (har själv varit där).

Det är lätt att tänka att eftersom man inte tror på Gud så kan man själv bestämma vad som är sant utifrån sin egna åsikt och utifrån tidsandans ständigt rörliga skiften och nycker. Men det där är en ganska gammal lögn.

Det finns värden som inte är rörliga och som gäller och angår oss alla oavsett om man tror eller inte tror på det, på samma sätt som att Gud finns och angår oss alla oavsett om man tror på honom eller inte.

Vi har alltså en Gud som inte försvinner bara för att alla inte tror på honom.

neverendingstory

Men att tro på honom är, som ni kanske redan har märkt själva, inget tvång. Vem som helst kan när som helst vända sig bort från honom, och det har också människor gjort i alla tider och det finns otaliga exempel på det även i Bibeln.  Så det är en frihet som vi har, och det är en frihet som vi ska ha eftersom den är given av Gud.

En annan sak att alltid keep in mind är att Bibeln inte heller bör läsas utan kärleken som man får genom tron på Jesus, för utan den kärleken är det lätt hänt att det som rör tron och som står i Bibeln bara blir tekniskt, hårt och livlöst.
För även om det som Gud har bestämt står fast och är väldigt väldigt viktigt, så är aldrig en levande relation till honom teknisk, stel och livlös. Gud är personlig och han både vill och kan möta oss i var och ens unika situation, och Bibelns ord är inte bara hårda bokstäver.

Men om vi ska lämna det för en stund och fokusera på mänsklig lagstiftning, så tänker jag så här: 

Det bästa vore så klart inte ett förbud mot abort, det bästa vore om alla fick lära känna Jesus.

bibelbok

Både oönskat gravida och människor som redan har utfört abort behöver höra om hur Jesus kan vända mörker till ljus och flytta till synes oövervinneliga hinder ur vägen (även kallad berg, se Mark 11:23).

Det finns massvis av människor som har gjort abort som idag mår dåligt över det och där aborten ligger som en flis (eller en kniv) i hjärtat som inte vill lossna. 

Och det värsta är kanske att väldigt många inte ens förstår varför aborten gnager på dem då samhället runt omkring ständigt trivialiserar och rättfärdigar abort genom att reducera den ofödda människan till ”en cellklump” och aborterandet av det lilla livet till  ”det var bäst så” och att  ”det är en rättighet” som är ”väldigt bra för kvinnor”.

 

Ledsen

Visst, det finns även de som inte känner så mycket, som gjort abort utan att sörja eller tveka eller känna ånger och som kanske till och med känner sig lättade och glada. Det finns säkert de där beslutet och orsaken till beslutet aldrig gör sig påmint, men det gör ju inte direkt saken mildare för själen. Hur mår de?

Dessa kvinnor behöver oavsett känsla efteråt få veta att de kan be om förlåtelse för vad de gjort (många gånger mer eller mindre helt omedvetna om att det som skett är ont – jag menar – hur ska man kunna veta om alla runt omkring säger att det är bra?) och att de kan få tröst och läkedom från allt som ledde fram till aborten. De behöver veta att Gud har gett ett löfte om att förlåta, hela, upprätta, trösta och förvandla alla oss som med ett uppriktigt hjärta väljer att söka honom genom Jesus.

2kor710* Frälsning är alltså typ samma sak som räddning

Och de som är gravida och inte vet hur de ska göra behöver höra hur Gud ser på och värdesätter liv – inte bara det liv som de bär utan också deras egna liv och sits.

Jag tycker att det är väldigt tråkigt att det abortmotstånd som syns och hörs mest i media och kanske ligger starkast i mångas minnen (den mer nyanserade tycks hamna lite i skymundan?) är den som fokuserar mer på döda och skändade foster än på mamman som bär på barnet i sin kropp.

Vet MAMMAN vem hon är i Guds ögon? Förstår HON hoppet och förvandlingen som nyheten om Jesus innebär för den som vågar sätta sitt hopp till honom?

perfektbarn

Jag tror inte alls på bilder med stympade foster (”Gud är inte en Gud för de döda, utan för de levande” -Luk 20:38) utan jag tror att folk i första hand behöver höra om hoppet och livet som Jesus är. För det är det han är. Han är livet och han är vägen genom mörker, sorg, ånger, brist och elände. Han är den som villl skina upp vägan för oss, rena oss och föra oss samman med Gud så att vi kan leva i och genom honom, precis som det var tänkt från början.

(Om nån som läser det här känner en tomhet inombords så beror det på att du känner den plats där din gemenskap med Gud egentligen borde finnas – vi är nämligen skapta av honom för att leva i gemenskap med honom).

Detta är mycket viktigare att tala om och visa än hur ett aborterat och skändat foster ser ut, tycker jag.

2kor517

Jag har väldigt svårt att se hur det skulle kunna vara gott att tvinga, hota och skrämma kvinnor till att fullborda graviditeter när de av en eller annan anledning inte är övertygade om 1. fostrets värde, 2. sitt egna värde,  eller att det 3. finns hopp om deras framtid.

Men jag kan verkligen inte heller se hur det skulle kunna vara gott att låtsas som att abort är okej och att foster är som vilken skit som helst som sipprar ut från en människas kropp.

Det mest logiska vore kanske att propsa för förbud då abort faktiskt är utsläckande av ett litet människoliv vilket är en tragedi på så många nivåer.

Men jag känner ett enormt motstånd till förbud som ”lösning” för jag tror att det bara vore att lägga duk över ett symtom på en sjukdom som går betydligt djupare in i mänskligheten.

Man kan inte lagstifta tro och man kan inte hota någon till att inse värdet i någonting som den inte kan se.

hebr 111

Jag tänker att foster är ett så himla tydligt och konkret exempel för det här att ha visshet om det man inte ser. Jag till exempel har visshet om att foster är älskade och värdefulla trots att deras outvecklade stadium kan lura en. Denna visshet har jag inte fått för att jag själv har mött och sagt goddag till en massa foster och fått se deras unika skönhet innan de blivit födda, utan det vet jag för att Gud har stigit in i mitt hjärta och fått mig att se saker och ting annorlunda mot hur jag såg det förr, eftersom jag nu fått erfara mer hur han är.

Men kan jag på något sätt lägga min erfarenhet och visshet om det osynliga på nån annan med hjälp av lagar och tvång?  Kan tvång få kvinnor att känna hopp?

Nä, alltså, jag tror inte att det går att vålda ner Guds ändlösa kärlek i halsen på folk. Gud är inte en tvingande Gud. Gud varnar oss gärna, han pekar gärna med hela handen och drar i och hintar oss på olika sätt, men han tvingar oss inte att tro på honom. Och vill inte Gud själv som är universums skapare tvinga någon till tro på det ögat inte kan se, då tror jag att det är bäst att låta bli med sånt.

hes327Jag har inget svar på vad exakt som är bäst när det kommer till svensk lagstiftning. Men det är inte det viktigaste som tur är. Att jag har svar alltså.

efesierbrevet 1:18-19

Det viktigaste är att Gud finns och att Jesus inte bara har, utan även är svaret. Ja jag vet att jag tjatar om Jesus. Jesus hit och Jesus dit. Men jag gör det av väldigt goda skäl.

Jag har ju personligen fått (och får kontinuerligt) uppleva hans förlåtelse, tröst och helande. För även om jag inte har gjort just abort, så har jag ju gjort en hel del andra onda grejer (som är fullt OK enligt svensk lagstiftning) och varit med om en hel del annat ont och trasigt.

Så människor måste få veta att Gud finns. Att han är verklig. Att han har satt upp gränser och riktlinjer. Att gränserna och riktlinjerna finns för vår skull (inte hans). Att han bryr sig om varje unik person, foster lika mycket som gamla vrak. Att han vet varför det blivit som det blivit i våra liv. Att han längtar efter en personlig ömsesidig relation med alla människor. Att han hjälper oss att komma på fötter om vi tagit dåliga beslut, blivit svikna och övergivna genom livet, eller på ett eller annat sätt lyckats hamna på en plats där vi känner att nånting är fel.

Jag önskar jag med ord kunde beskriva hur bra Jesus är men tyvärr så kan jag inte beskriva det mer än mycket halvdant.

psaltaren 107:28-30

Sammanfattat:
När det kommer till abortlagstiftning så tycker jag inte att svensk lagstiftning är det mest relevanta, även om den kan vara mer eller mindre human och i linje med vad Gud visat så klart.

Det mest relevanta, tycker jag, är att abort redan är mot den enda vilja som räknas i slutändan och det kan vara bra att veta om man inte redan vet det (många har inte ens haft en chans att förhålla sig till det).

Och det är alltså en vilja som ju bara vill oss vårt bästa. Jag menar det är inte direkt en dålig grej att han älskar och bryr sig om våra barn redan i magen, såpass att han blir bedrövad om nån gör dem illa.

Så jag personligen sprider hellre kunskap om Jesus, vem han är och vad han har gjort och gör och hur man kan ta emot honom, än försöker ändra på svensk lagstiftning. Jag är nämligen helt värdelös på sånt där… politiskt (bara ordet politik ger mig lite obehag faktiskt) (förlåt alla som ser politiskt engagemang som ett obligatoriskt intresse). Nej jag talar mycket hellre om Gud och jag berättar gladeligen om varför jag är mot abort, men sen huruvida folk lyssnar eller inte är inte upp till mig.

matt1014

 

Så har min syn på abort ändrats sen jag blev kristen

Innan jag blev kristen såg jag abort som en absolut självklarhet. Det fanns knappt någonting som skrämde mig mer än människor som ifrågasatte abort.

Jag såg aborträtten som kvinnans rätt till sin egna kropp och jag såg abortmotståndare och kritiker som några slags oresonliga kvinnohatare.

Abortmotstånd skrämde skiten ur mig. För mig var det så självklart med abort att jag knappt ens kunde föreställa mig hur man kunde ifrågasätta det.

Att jag förhöll mig på det här viset till abort hade hela sin grund i min syn på livet och min syn på vad ett människoliv är och när en människa får sitt värde.

Min definition på vad ett människoliv är och när det börjar var rörlig och jag kunde inte riktigt bestämma mig om när exakt ett människoliv blev värt att ta särskild hänsyn till.

Jag har ju alltid varit emot spädbarnsmord till exempel, så frågan var när ett foster blir till ett spädbarn. Det var klurigt, men gränsen måste sättas förstod jag, och jag personligen bestämde mig för att det kändes rimligt att sätta den någonstans vid vecka 12.

Vid 12 veckor bestämde jag mig för att fostret är såpass utvecklat att det inte längre bara är en ”oformlig cellklump”. Ja jag hade väl läst i nån Lennart Nilsson-bok att foster har ett centralt nervsystem då eller nåt, så det här tyckte jag var en finfin gräns. Jag highfivade säkert mig själv i smyg över hur himla bra jag var på att definiera människovärde och livets början.

abort

 

Ett annat argument som jag diggade var att kvinnan har bestämmanderätt över allt i sin kropp. Visst, det är lite klurigt om det handlar om ett människoliv inuti en annan människa, men jag ansåg att är ett liv beroende av någon annans kropp så får det lite ”skylla sig själv” för att det inte är livsdugligt på egen hand. Lite så där ”tough luck you poor baby”.

Jag såg nämligen inte små foster som riktiga människor utan jag såg dem mer som ”potentiella människor”. Ja jag såg dem lite (eller ganska mycket, uppenbarligen, med tanke på hur jag tänkte) som parasiter som utan lov invaderat en kvinnas livmoder med sin märkligt svulstiga tillväxt.

Jag hade svårt att se hur ett embryo på något sätt skulle kunna vara ens i närheten av jämbördig med sin ”värdkropp”, alltså mamman. Att jämställa ett embryo med en vuxen människa var för mig sjukt, förvridet och absurt.

När människor liknade fosters värde med en vuxen persons så tyckte jag att det var lite samma sak som att likna en människa med en sork eller kanske en tonfisk.

För det var väl uppenbart, tyckte jag, att nåt så litet och ofärdigt måste vara ganska rejält mycket sämre än något som har färdigutvecklade lungor och i vissa fall till och med en cykel.

oktokill

Men sen jag blev kristen så måste jag erkänna att jag inte längre kan stödja mig på dessa argument. Nu tycker jag snarare att de här argumenten är alldeles förfärliga.

Och det beror i mångt och mycket på en mycket viktig och avgörande detalj:

Insikten om att Gud är god och det är han som bestämmer.

En av de första grejerna som jag fick uppenbarat för mig när jag blev frälst och som fortfarande berör mig långt in på djupet är att Gud kände mig långt innan jag började lära känna honom. Och med långt menar jag så långt tillbaka att jag inte ens var (pånytt)född.

psaltaren139

Han visste vem jag var redan som ”oformlig klump” och oavsett hur omedveten och vilsen jag var (ett tillstånd som följde med mig ut ur livmodern.. minst sagt) så har han alltid varit fullt medveten om mig. Full koll. Hela vägen. Långt innan någon annan ens hade kunnat börja spekulera kring mitt värde så hade Gud redan fastställt det.

Den kärleken ger mig stadga, kraft och uppmuntran varje dag. Gud har gett löften till mig och det är löften som han har visat att han håller. Det är faktiskt det faktumet och den vetskapen som har förvandlat hela mitt liv och gjort det till vad det är idag.

Jag kan vila tryggt i att det inte spelar någon roll om andra tycker att jag är tex tråkig och konstig – mitt värde vilar inte på mänskligt godtycke och världsliga omständigheter utan det vilar på vad världens och universums skapare fastslagit (sen kan jag ju ändå tycka att det är jobbigt om folk tycker att jag är konstig men det är inget som omkullkastar min existens direkt).

jeremia 1:5

Så jag kan inte längre kalla ett outvecklat foster för en ”oformlig cellklump”. Även det mest ”oformliga” och ofödda (eller om man nu, som i mitt fall, råkar vara född) människolivet är ett människoliv format, sett och älskat av Gud.

Jag satte livets början någonstans vid vecka 12. Jag ansåg att ett embryo/foster inte är mycket till människa på grund av bristen på medvetenhet och att ”ingen” känner den. Men nu är jag superglad att det inte är jag som bestämmer premisserna för människovärde och jag är också väldigt glad att jag hade väldigt mycket fel.

Jag ger Gud rätt eftersom jag nu vet att han har rätt. Jag tror på Gud. High five Gud. 

high-five-gud
Vad det gäller att ofödda barn skulle vara några slags parasiter på kvinnokroppen som får ”skylla sig själva” på grund av sin ”illa valda stund” (eller liknande) så vet jag inte ens var jag ska börja. Jag hoppas att det argumentet är ovanligt och att det bara var jag som var ovanligt dum i huvudet.

Svaga och beroende individer är inte parasiter och de får inte ”skylla sig själva” om de förtrycks, förskjuts eller mördas. Skulden ligger hos maktutövaren (en skuld som man alltid kan få struken om man uppriktigt ber om förlåtelse och hjälp till förändring genom Jesus – alltid värt att nämna) och inte hos offret.

Har skrivit lite om det här i ett inlägg som handlar om hur Gud ser på vår ynklighet.

Och ja – visst kan kvinnor bestämma över sina egna kroppar. Absolut. Och visst kan det kännas joxigt att ha fått en inneboende som i många fall påverkar oss enormt. Men vi kvinnor måste vara medvetna om att vi, trots detta, inte kan bestämma vad en annan människa är värd.

Våldtäkt då? 
Skitsvårt verkligen ur mänsklig synvinkel, och ur mänsklig synvinkel finns det båda många svar och inga svar alls. Argumenten, känslorna och omständigheterna skiftar. Något som däremot inte skiftar är den Gud är. Han är den han är. Han står fast. En annan sak som står fast är Guds löfte att upprätta, befria och hela oss.

Jättekomplicerade och ovanliga fall då där det blir ett jättestort moraliskt dilemma och så vidare och så vidare? 
Inte vet väl jag. Man får väl hoppas att den som verkligen behöver svar på den frågan kan be för att få ett personligt svar från Gud själv.

Sammanfattat: 
Att Gud älskar oss människor oavsett vad världen tycker om oss och oavsett vilken omständighet vi kommer från är den största och enda verkliga trygghet som jag har. Därför lämnar jag med glädje över till Gud att definiera vad ett människoliv är och när människan får sitt värde. Jag har ju själv fått mitt värde genom honom och jag vore en stor idiot om jag påstod att han har fel (jag undrar om jag någonsin kommer vänja mig vid vetskapen om att jag är enormt värdefull och att det finns en mening med min existens?).

Gud gör det omöjliga möjligt, och han kan upprätta och hela alla slags trasiga bakgrunder och situationer. Många som gör abort är utan hopp, detta eftersom de sätter sitt hopp till det rörliga och föränderliga. Annat är det när man sätter sitt hopp till Jesus, Guds son. Han är nämligen väldigt stadig och han är mästaren på att förvandla förutsättningar, hjärtan, ja, att förvandla liv.

Och jag är med Honom. Han som är Liv.

Sen jag blev kristen har jag alltså gått från att vara helt klart för abort, till helt klart mot abort.

Här kan du läsa uppföljaren till detta inlägg: Abort, lagligt eller olagligt?