Jag såg att Natalie skrivit om hennes mest lyssnade musik, vilket var Totta Näslund. Enda låten jag kan med honom är “Slusk blues” som jag brukar tralla på ibland, då den är ganska rolig på sitt sätt. Just den låten handlar om en fyllegubbe som häver sig över en renlig och finsmakande person, med en falsk tröst om att han till skillnad från den “finare” personen i alla fall har en själ. Ja så tolkar i alla fall jag texten.
Jag är ett as, visst har du rätt Men när du är död, står jag ännu på benen Och skrivet en gravskrift att huggas i stenen Död utan orsak, liv utan skäl, utan själ – Ur Slusk blues
Detta underlägets högfärdighet är ju speciell. Och jättevanlig? Ta till exempel människor med ADHD, som i sitt mindrevärdeskomplex antyder att de åtminstone har roligare eller mer spännande liv än de med mer normalfungerande vardag. “Jag har i alla fall en själ / jag är i alla fall inte tråkig”. Samma princip syns på många ställen, till exempel i diverse glossiga magasin där man utmålar ett strapatsfyllt sexliv som bättre, än det som sker med samma person utan några större konster.
Ju mer krångligt, abnormt, kaotiskt, oordnat och kämpigt, desto mer färgglatt och livfullt tycks det ha en tendens att framställas?
Underlägets högfärdighet
Mår någon som kämpar med att få rätsida på vem man är, och i sin vardag, någonsin bättre när man utmålar “de normala” som själlösa, grå och trista?
Jag tror inte att någon mår bättre av det. Det har aldrig hjälpt mig i alla fall, mer än bara ytligt och falskt. För jag har så klart frestats att tänka så när jag känt mig kass och otillräcklig. Jag har alltid undermedvetet vetat att det är lögn och jag tycker att det är skönt att ha blivit medveten om att det är just en lögn.
Jag och mitt liv och min själ är inte färggladare och roligare på grund av handikapp, defekter och destruktiva beteenden som jag kämpar med. Det finns bättre sätt att hantera sina tillkortakommanden än att titta på de som man tycker ser kapabla ut och övertyga sig själv om att de i alla fall är mer döda inombords, eller njuter mindre.
Den äkta trösten tycker jag är att alla har en själ och att alla kan få den själen renad och därefter fylld med ett nytt liv som man inte haft innan eller ens kunnat föreställa sig. Ett liv utom denna värld. För det som gör mig levande är inte någon egenhet jag har, utan det är det liv jag fick när Jesus gav mig av det levande vattnet. Så här står det i Bibeln och jag vet att det är sant:
Jesus svarade henne: “Den som dricker av det här vattnet blir törstig igen. Men den som dricker av det vatten jag ger honom ska aldrig mer någonsin törsta. Det vatten jag ger blir en källa i honom med vatten som flödar fram till evigt liv.” – Johannesevangeliet 4:13-14
Det här säger Jesus till kvinnan vid Sykars brunn, en kvinna som förmodligen är utstött (eftersom hon hämtar vatten på en udda tid) och som antagligen inte betett sig socialt acceptabelt (hon hade en man som inte var hennes man).
Jesus vände sig inte till henne för att hon var roligare än de trista brudarna som följde normen och som hade män som var deras män. Han vände sig till henne för att hon var utvald att höra och lyssna, vem vet varför just hon var det, men det var hon.
Vad vi däremot vet är att hon sprang in till stan och berättade för folk vad hon fått höra. Några kanske lyssnade på vad hon sa, andra avfärdade henne säkert som den där oordnade kvinnan som inte har koll på läget. Några tusen år senare nådde budskapet i alla fall även fram till mig, och Jesus mötte också min blick och han gjorde mitt inre till en källa. Vem kommer att lyssna på mig när jag springer ut och berättar?
När jag kom till tro på Jesus så försvann min depression och sedan dess har jag inte sett till den. Jag har många gånger upplevt nedstämdhet och ångest, oro, stress och tårar, men inte depressionen, den är borta.
Och jag har tänkt på hur det kommer sig att min i princip livslånga depression kunde försvinna så snabbt när det finns många människor som möter eller har mött Jesus, men som fortsatt kämpar med depression.
Det var inte på grund av något som jag gjorde
Vi har fått veta mycket om Guds plan i det stora hela (väldigt skönt när kaoset i världen ökar), men vi vet inte exakt hur Guds plan ser ut på detaljnivå. Vi vet att hans gåvor är goda men vi vet sällan när och på vilket sätt de kommer. Ibland ger han sina gåvor på ett tydligt och av oss ”kamplöst” sätt, och ibland inte, och vi förstår inte alltid varför (han låter oss dock rätt ofta att i efterhand ana) och därför finns heller inga metoder.
Även det är en gåva anser jag, för det betyder att vi inte kan göra trollkonst av vår heliga Gud. Vi kan inte böja hans vilja efter vår som om han vore en gudomlig handdocka. Vi kan inte få det vi vill ha genom ritualer eller symboler eller gester, så som man tror med andra gudar. Man kan inte gå till en guru som vet rätt rörelser, rätt sätt att ordna ord eller möbler. Kommunikationen går hjärta mot hjärta, genom Sonen. När kontakt är upprättad är vi välkomna med allt vi bär på, önskar, längtar efter. Men det är ändå hans vilja som är slutgiltig, då han vet allting bäst.
‘Från himlen blickar Herren ner, han ser varje människa. Han betraktar från sin boning alla som bor på jorden, han som har skapat allas hjärtan och vakar över allt de gör. ‘
Psaltaren 33:13-15
Så är det och så kommer det att förbli. Jag tror att vi kommer att få klarhet om alla anledningar till att han gör som han gör en dag men fram till dess är vissa saker förseglade och helhetsbilden suddig.
‘Nu ser vi bara en suddig spegelbild, men då ska vi se ansikte mot ansikte. Nu är min kunskap bristfällig, men då ska jag ha fullständig kunskap, så som jag själv är fullständigt känd. ‘
1 Korintierbrevet 13:12
Jag kan inte svara på varför jag blev av med min depression medan andra kämpar vidare. Men jag kan berätta lite om min depression och är sådant det tråkigaste du vet så är det nog bäst att du skippar det här inlägget.
Min depression började tidigt
Största delen av min depression var existentiell. Frustrationen “vad är meningen med allt????” har funnits i mig sedan jag var mycket liten. Jag fick ångest och panik medan jag fortfarande gick i lågstadiet för att jag inte kunde hitta något bestående som aldrig går sönder. Det var fasansfullt för mig att som barn få höra att ingenting är evigt och att allt har ett slut. Det fyllde mig med fasa. Det var ett trauma.
Det startade en stress och ilska hos mig som var lågintensiv och ständigt närvarande då det genomsyrade allt. Varje motgång var färgad av frustrationen för VAD ÄR MENINGEN MED DEN HÄR FÖRBANNADE KAMPEN, VARFÖR SKA JAG FORTSÄTTA FÖRSÖKA NÄR ALLT BARA ÄR SOM RÖK.
Jag blev alltså inte bara arg på motgångarna och kampen, jag blev arg på meningslösheten i dem, vilket gjorde mig ännu mer förbannad och arg, och det sprack upp en djup avgrund av hopplöshet inom mig som jag upplevde att ingen kunde förstå.
De som kände mig i min uppväxt kan säkert minnas både en och två gånger som jag fick fullständiga härdsmältor av ilska. Jag har ofta undrat vad det är för fel på mig.
Konsten att tänka positivt med en yxa i bröstet
Med åldern vände jag frustrationen inåt och försökte fylla tomrummet med olika tankeprinciper, både andliga och “världsliga”, som jag läste om. Eftersom jag är andligt lagd så var det helt klart överhängande andligt.
Dessa tankeprinciper (inom exempelvis hinduism/yoga, nyandlighet) var lika uppbyggande som rådet att tänka positivt “för allt är bara en resa”, medan hjärtat huggs ut med en yxa. För varje försök att finna hopp blev tomheten större, men jag fortsatte leta med allt större engagemang. Hela tiden för att förlora en ny bit av det jag trodde att jag hade. Det var som att äta och dricka men det jag åt och drack gjorde mig bara törstigare och hungrigare.
Jag fortsatte ändå, för fann jag inget som kunde mätta så skulle jag behöva ta livet av mig. Det var en handling som jag helst inte ville utföra men som jag motvilligt ändå närmade mig väldigt snabbt mot slutet då jag fick allt svårare att stå ut, det gjorde bara ondare och ondare att leva.
Det var som en spricka genom hela min ande, en saknad som genomsyrade hela min själ, genom märg och genom ben. Det fanns ingenting där. Det fanns ingenting, det var tomt och jag var tom, jag var som en levande död.
‘Då svarade Jesus: ”Jag är livets bröd. Den som kommer till mig ska aldrig mer bli hungrig. Och den som tror på mig ska aldrig mer bli törstig. ‘
Johannes 6:35
Livets bröd
25 augusti 2015 bad jag Jesus enträget om hjälp för jag hade läst att jag genom hans blod (det vill säga hans offer och seger) kunde bli ett barn till Gud Fader som det står om i Bibeln. Jag hade läst om hur stor, mäktig och oövervinnerlig Gud är, och för en gångs skull lät det inte alls dumt att tillhöra honom. Han hade förefallit ointressant, arg och skrämmande men nu var det som att hans ansikte lyste mot mig.
Hans famn verkade lockande trygg och jag ville dit, så jag bad, jag bekände uppriktigt Jesus som frälsare, jag bad honom tvätta mig ren och att rädda mig. Sen vände jag mig till mina osynliga plågoandar och sa att nu är jag under Guds beskydd, så nu måste ni gå. Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig.
Jag vet inte klockslag men så stod Jesus plötsligt bara där innanför min själs tröskel. Med sin person fyllde han avgrunden inom mig som varit öppen så länge, och fyllde upp den med ljus och liv. Där bosatte sig Guds Ande precis som det står utlovat i Bibeln, den perfekta pusselbiten, och jag förstod i ett ögonblick livets mening och det gör jag naturligtvis fortfarande i skrivande stund. Jag vet livets mening. Det jag önskat allra mest, det jag längtat efter, saknat och sökt så länge, fick sitt svar genom Jesus. Genom Jesus och ingenting annat. Värme spred sig i lungor och i hjärta och jag som var som död fick liv. Jag fick liv, jag har liv. Och det är inte mitt. Det är hans. Allt är hans och mina andetag är inte längre mina, de är hans.
Man ska inte jämföra
Kan det vara så att depressioner kan bero på olika saker, för att vi är olika och har olika livserfarenheter? Kanske tillkommer den inre svärtan på olika sätt och sitter på olika ställen av vårt väsen? Kanske botas en del typer av psykisk ohälsa genom tid och en kirurgs precisionsarbete? Jag vet inte.
Jag har andra problem än depression som tagit och tar tid, och kommer fortsätta ta tid, för de sakerna är intrasslade, instängda i “rum” och består av gamla invanda tankebyggnader. Så var det inte med depressionen. Den var en stor iögonfallande klump i mitten av mig, den syntes från alla vinklar. Just den djupa depression som jag led av tror jag inte kan samexistera med Guds Ande. När han flyttade in upplöstes depressionen som när ljus löser upp mörker. Jag tror inte att jag är immun mot depression då jag är känslomässigt vek, men jag betvivlar att jag kan bli deprimerad på samma sätt och på samma område som tidigare för den avgrunden finns inte mer. För att den skulle kunna mörkna på det sätt det var innan skulle Jesus måsta lämna mig och det kommer han inte att göra.
Då trädde Jesus fram och talade till dem och sade: Jag har fått all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla fast vid allt vad jag befallt er. Och se, jag är med er alla dagar intill tidens slut”
Matteusevangeliet 28:18-20
Vad vill jag säga med det här inlägget? Vill jag säga att Guds vilja är att vissa ska vara deprimerade? Absolut inte, jag tror inte att en modlös ande är hans vilja för någon alls.
“Ty den Ande som Gud har gett oss gör oss inte modlösa, utan är kraftens, kärlekens och självbehärskningens Ande” – 2 Tim 1:7
Depression är ett svårt ämne som jag är dåligt skodd för, det måste jag understryka. Jag förstår inte vad deprimerade kristna kan ha behövt gå igenom och jag kan inte heller föreställa mig det. Jag vill inte sitta här och säga att det är enkelt eller att jag förstår, det jag vill är att uppmuntra att fortsätta utforska honom, att fortsätta upptäcka vad hans vilja är för dig och att fortsätta utforska vad som rätt, sant och heligt.
Läs Bibeln med hjälp av en läsplan varje dag. Be honom förstå vad du läser. Mängd text är oviktigt. Be honom öppna dörrar inom dig som du stängt och glömt bort och be honom städa och lysa upp varje vrå. Sluta lyssna på musik med destruktiva texter och att mata dig själv med serier och filmer som innehåller sex, våld och allmänt förfall (det är inte nyttigt). Lyssna och sjung med i psalmer och lovsång eller ha tyst omkring dig. Förlåt människor om du inte förlåtit, inklusive dig själv. Be om uthållighet, för tro och styrka och tröst och hopp. Be för hjälp att bryta med dåliga vanor och att bygga heliga rutiner och tankar. Be för en tacksam ande så att du kan se och uppskatta det som är omkring dig. Be för att få formas efter hans design, och framförallt: be om att få vara rotad i kärleken, nåden och sanningen, så att du slipper föras på sidospår av lögner eller hamna i nån obarmhärtig fånggrop av självfördömelsetankar på grund av allt du inte klarar och förstår.
‘För övrigt, bröder, allt som är sant och värdigt, rätt och rent, allt som är värt att älska och uppskatta, ja, allt som kallas dygd och förtjänar beröm, tänk på allt sådant. ‘
Filipperbrevet 4:8
Och anpassa är inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom sinnets förnyelse, så att ni kan pröva vad som är Guds vilja, det som är gott, fullkomligt och som behagar honom.
Rom 12:2
‘Jag ber att han som är så rik på härlighet ska ge er kraft och inre styrka genom sin Ande, så att Kristus genom tron ska bo i era hjärtan och att ni ska hålla er fast rotade i kärleken. Då ska ni tillsammans med alla de heliga förstå bredden och längden, höjden och djupet och lära känna hans kärlek, som är långt mer än någon någonsin kan förstå. Så ska ni uppfyllas av hela Guds fullhet. ‘
Jag kollar lite på facebook som jag funderar på att ta bort en gång för alla (har pratat om det här tidigare).
Ser att jag i Augusti 2012 la till den här bilden som omslagsbild, min första omslagsbild faktiskt.
Jag la upp den på skämt och för att jag tyckte att den var kind of fin på nåt sätt.
I Juli 2015 bytte jag omslagsbild till denna
Jag tyckte att den här tidningsrubriken var rolig eftersom varje dag är en chans att se mörker. När jag la upp den här bilden var jag så deprimerad som jag aldrig varit, och min favoritdagdröm innefattade att jag dog. Jag såg bara mörker, och hade börjat förlora hoppet om att få se något ljus.
Det var ca en månad innan jag tog emot Jesus.
Nästa omslagsbild var den här, februari 2016
Han drog mig upp ur fördärvets grop, ur den djupa dyn. Han ställde mina fötter på en klippa och gjorde mina steg fasta. Han lade i min mun en ny sång, en lovsång till vår Gud. – ur Psaltaren 40
Jag gick som från Jesus till Jesus som omslagsbild. Hur konstigt det än kan låta, så är Jesus på riktigt.
Jag såg ett vittnesbörd idag från en ung tjej som heter Karolina som jag kan dela.
Om du som läser det här inte är kristen, men har börjat märka att du börjat tänka på Jesus oftare och oftare – kanske inte ens på allvar utan mer på skämt, men att han dyker upp i tankarna titt som tätt – var så säker på att han är och drar i dig. Frågan är vad du kommer att svara på det?
25 augusti 2015 sa jag ja till Jesus. Det där vet ni ju.
Efter det fick jag Helige Ande som Gud delar ut till alla som tror på att han har sänt sin son till att rädda oss från att leva under den här världens dom. Jag hade ingen aning om att man kan leva under nån dom (även om det onekligen kändes som att jag gjorde det), och att man kunde få en ny Ande, men det fick jag ändå. Han flyttade in i tomrummet, fyllde det och förde mig hem till Gud.
En annan rolig sak var att jag i samband med det här fick en otroligt stark lust att sänkas ned i vatten. Jag tog mitt första bad i badkar på år och dag (jag gillar inte att bada badkar), och medan jag satt där och tänkte på att det nästan liknade ett dop så blev frågan rätt naturlig: behöver jag döpa mig även fast jag är barndöpt?
Jag hade fått Guds Ande och jag tänkte att kanske kan inte människor som är odöpta få honom. Om så är fallet så är ju saken löst. Så jag började söka svar i Bibeln. Men mycket snart fann jag att man kan få helige Ande innan man låtit sig döpas i vatten (Apg 10:45-48). Så då fick jag vända mig direkt till Gud och jag frågade: behöver jag döpas?
Fick inget svar.
Jag frågade igen: Behöver jag döpas?
Inget svar.
Jag lät en tid gå i väntan på svar men ingenting.
Då sa jag: Okej Gud, jag hör inget svar, då släpper jag det här för uppenbarligen är du ju nöjd (jag tycker att det är Guds ansvar att svara ordentligt på frågor man uppriktigt ställer till honom, särskilt om man söker i Bibeln men ändå inte blir klok).
Och jag sa till honom att om han tycker att jag ska bli döpt så får han säga till tydligt. För han vet att jag är rätt så trög. Och så kunde jag strunta i att fundera på hur jag skulle göra.
Så släppte jag hela saken och hörde inte heller något om det.
Men så en dag i höstas så upplevde jag hur Gud vände sitt ansikte till mig och log och sa tydligt och klart så där så att hela bröstkorgen vibrerar och orden nästan präntas in på insidan: Ska du inte säga ja?
Det är inte ofta jag hör honom tala på det sättet.
Och jag fattade inte hur jag skulle svara på den frågan, för jag har ju sagt ja till honom jättemånga gånger. Jag frågade honom hur han menade. Menade han tacka ja till någon särskild tjänst? Eller menade han nåt speciellt sätt att säga ja på? Nåt högtidligt? Nån form av “nu menar jag verkligen allvar med att jag vill följa dig”-ceremoni?
Och här kan man nog tycka att jag borde ha anat vad det handlade om men nej. Ni får komma ihåg att det hade gått tre år sen jag frågade Gud om dopet och jag tänkte inte i dopbanor över huvud taget.
Jag fick inget direkt svar på en gång men visste att jag skulle få det.
Så blev det söndagsgudstjänst i den här församlingen som min man oväntat börjat dra med mig till, och den söndagen var det en inbjuden predikant, tror han kan ha varit stationerad i Afrika? Och det första predikanten gjorde innan han började med sin predikan, var att tala om dopet och vilken stor och viktig gåva det är att ta det steget. Jag tyckte att det var lite konstigt att han rev igång med det det första han gjorde, innan själva predikan riktigt börjat.
Jag kunde i alla fall inte lyssna vidare för jag var tvungen att gå och amma nere i källaren. Och när jag satt där i en gammal soffa med doptankar färska i sinnet och fortfarande insvept i angelägenheten att ta reda på hur jag skulle svara ja, så var det som att Gud åter vände ansiktet mot mig och log, och då rasslade det till i min rätt så tröga hjärna. Min man kom ned, jag berättade för honom, och han tog det som självklart att vi skulle göra det tillsammans.
Så tog det väl ungefär drygt ett halvår tills det slutligen blev av för vi är långsamma och ogillar att stå längst fram i kyrkan.
—
Jag är så glad för att jag fick välsignelsen att få ta det här beslutet medvetet och på grund av min egna längtan. Jag har sagt mitt ja nu, och nu känner jag liksom det där jaet på ett helt nytt sätt. Det har gett ett nytt djup till mitt första ja 2015.
Och jag måste säga att i mina ögon ser det faktiskt lite ut som att Gud dröjde med att säga nåt de här tre åren för att han tyckte att det här dopet var nånting som jag och min man skulle få ta emot tillsammans.
Det här är min dopresa, och inte ett inlägg i dopdebatten. Dopet är en gåva och en glädje och jag tycker inte att det är konstigt om Gud delar ut den gåvan på lite olika sätt.
Jag tycker att alla som är glada för och lever i sina dop ska fortsätta med det, och att alla som är tveksamma ska dela sin tveksamhet med Gud så att han kan möta er i det, för han vet vad varje enskild människa behöver.
Ha det bäst!
Den här bloggen använder cookies. Genom att fortsätta att använda den här sidan så godkänner du användande av dito.
