Kom att tänka på en sak när jag gjorde mig i ordning.

Förr när jag sökte Svaret och Meningen så stötte jag, som så många andra, på meditation och yoga. Jag läste väldigt mycket om det här och kom över böcker av en författarinna som skrev att de som har bäst förutsättning att nå Svaret är övre medelklass. Hon skrev att visst kan det gå ändå (förmodligen för att inte tappa alla läsare som inte tillhör denna klass…), men det är så mycket kämpigare.

Om man bara hade en stuga i bergsbygd att resa till…

Författarinnan var själv född i en välbärgad familj och hade tjänstefolk och råd att resa omkring och meditera, göra yoga, och studera allt möjligt hokus pokus. Hon var Mycket Upplyst, och i princip nästan där, vid målet.

Jag minns hur hon skrev om en svår tid i hennes liv då hon lämnade allt och reste till familjens stuga i en vacker bergsbygd för att kunna fokusera på yoga och hälsan. Hon skrev i boken hur mycket det utvecklat och hjälpt henne på resan vidare framåt.

Jag behövde också hjälp! Jag hade också en svår tid! Men jag hade ingen stuga i en bergsbygd, och jag kunde inte lämna allt för att gå omkring och klia mig i röven och tänka Djupa Tankar vid en sjö!

Jag ångrade inte mina barn, men jag kände mig splittrad

Där var jag, för tillfället singel och med två små barn. Jag ville inget hellre än att få Svaret och Meningen med livet men enligt den här filosofin, som är oerhört vanlig i de där kretsarna (“söker efter svar-kretsarna”), så var mina tankar alldeles för fyllda av världsliga vardagsbestyr och barnsaker för att jag skulle kunna få plats med Slutdestinationens Stora tankar.

Nu är det så att jag älskade mina barn och inte ångrade dem över huvud taget för den här sakens skull. Men de här tankarna om att jag hade sämre förutsättningar att komma till Målet på grund av att jag var fattig och hade två barn, hjälpte inte för fem öre, utan det snarare splittrade mig. Den frukt som jag helst ville ha och kände att jag behövde för att inte tyna bort, hängde så högt att jag inte kunde nå den. Och tydligen var det finaste jag hade en del av anledningen till att jag inte nådde upp.

Som väl var så stannade inte mitt sökande här. En ängel (jag tror det var en ängel? under min första förlossning) visade mig en gång att sanningen är gratis, och att den är så enkel så att även barn kan förstå den.
Så även fast den här författarinnan och många andra författare verkade kloka och Mycket Upplysta, så gnagde ändå en tanke inom mig att de måste ha fel, då deras väg till Målet krävde resurser och fysisk eller mental kapacitet de flesta människor inte har, och särskilt inte barn

Med Jesus är det helt annorlunda

Han står för något helt annat. Heeelt annat. Honom finner man i vardagens stress, när man tänker på barnen, när man är med barnen, när man hänger och viker tvätt, när man lagar mat, när man går i en Otroligt Dåligt Ljussatt Matvarubutik,  när tvååringen hänger i benet och man undrar för stunden hur man ska orka dagen. Jesus är med i allt, och man hittar honom jämt, och han är nära ständigt.

Jesus älskar min familj! Den står inte i vägen, den är en av hans vackraste gåvor och han använder den dagligen som ett medel för att visa mig vem han är och vem jag själv är hos honom, och jag kan bara tacka honom och älska honom ännu mer!
Faktum är att en gång när jag sa till Gud att “tänk att du älskar mig så mycket att du räddade mig” så sa han “jag räddade dig för att jag älskar många” och jag såg bla mina barn framför mig.

Alla idéer om att familjen eller barn skulle vara ett hinder till fullhet, en sten i skon i sökandet efter mening och lycka, kommer från ingen annan än djävulen själv (sen så är inte Meningen med livet att bilda familj, så de som inte kan/vill bilda familj behöver inte oroa sig för att gå miste).

Jag kan med full ärlighet berätta att jag hittat målet

När jag vänder mig till honom, söker honom, så använder han vardag, stress, oro, sorger och mina brister för att visa hur stor och god han är, så att jag inte behöver tro att livet går ut på att föra en i det närmsta perfekt tillvaro där jag ska axla rollen som en slags minigud  som blir uppassad av andra, så att jag kan gå omkring på en sandstrand med huvudet fyllt av Enbart Viktiga Tankar, upptagen med att Aldrig Göra Saker Jag Ångrar eftersom jag är Bäst. Hu!

Jag kan med full ärlighet säga att jag har nått målet nu, jag är hemma. Inte för att jag på något sätt nådde upp till frukten utan för Jesus gjort så att jag, bara genom att be honom om frukten, får den framräckt till mig. Gratis. Och han är en person som även barn kan känna, och ofta (kanske alltid, i någon grad?) känner, instinktivt.

Han ger mig detta för att han han vill ge mig det. Han vill ha gemenskap med mig och han vill hjälpa mig att vara en bättre mamma, bättre fru, bättre vän osv. Jag behöver mycket hjälp och mycket nåd och han ger båda.

Vem kan göra ens största sorger till ens största källor till tacksamhet? Han kan!

Kram
(jag som tänkte att det här inlägget skulle vara att jag “delade en kort tanke lite snabbt”. Kort och gott så ville jag bara säga att alla försök att nå upp till livets hemlighet utan Jesus kommer att misslyckas)