Är du med i de förstfödda barnens gemenskap?

juli 18, 2022juli 18, 2022 SonjaLeave a comment

Googlade nåt om bebisar igår och hamnade på en sida som beskrev sovmetoder.

Med vårt första barn tyckte jag att det där med att sova själv var viktigt. Hon var visserligen en naturbegåvning men ibland ville hon inte somna själv och då minns jag att vi gjorde något som på hemsidan kallades för ”stolmetoden”. Den går ut på att man sitter på en stol vid barnet och sedan diskret flyttar stolen längre och längre bort tills man sitter på stolen utanför rummet (och sitter där likt en idiot).

Och jag kom på att första barnet är det enda barn som vi hållit på så här med. Det andra barnet började somna “själv” (i samma rum som sin syster) som tvååring. Med de senaste två har jag inte så mycket som tänkt på sovmetod. Jag kan gå så långt att säga att tanken inte har snuddat utkanten av mina hjärnceller och att det här är första gången jag tänker på sömnmetoder på mycket länge. Och det är som att jag vill skratta åt hela konceptet. Spädbarn som somnar själva?? Vilken bisarr idé!?

Det måste vara lite speciellt att vara första barnet. Jag är fjärde barnet (och väldigt nöjd med att vara fjärde barnet född i Sverige -85) så jag vet ingenting om att komma först. Men jag märkte när min äldsta åt middag med min äldsta syster att de förstod varann mycket väl fastän det skiljer 29 år mellan dem. De satt och skrockade och hade någon slags gemenskap i hur det är att växa upp med stränga regler och sedan se sina bortskämda småsyskon få fria tyglar och tanklöst springa omkring obrydda om sina äldsta syskons hårdare liv.

Äldre syster som kånkar på yngre bror 2013

Äldre syster som kånkar på yngre bror 2018

Barn · Bebis<3 · Bilder · Familjeliv · Kyrkoliv · Vardag

De förlegade små barnen

februari 20, 2020 SonjaLeave a comment

Vi har börjat spela Bingolotto titt som tätt och det tycker jag är väldigt trevligt. På Bingolotto får man se gäster man inte är intresserad av, upptäcka musik som får öronen att stänga av sig själva och höra jättetorra skämt presenterade av Rickard Ohlsson.

Precis så som det var när man var liten på den gamla goda hederliga tiden när Martin Timell och Arne Hägerfors var Sveriges mäktigaste influencers.

Lillen får förstås också vara med. Man ger honom en gammal nitlott och en penna och så har han att göra han med. Överlycklig.

Här har han på sig sin favorit-fleecejacka. Om man försöker ta av honom den blir han arg och skriker rätt ut, även om han svettas. Tänk att en ettåring inte är för ung för att ha en egen smak.

Det är roligt hur okunniga om modernitet barn är. Han förstår inte att hans söndagar är en allmän tidsresa. Först åker vi till Pingst i Bohus. Där möts vi i en byggnad med allt som tillhör en helt annan tidsepok. Söndagsskolans lokal är förstås nyrenoverad men ändå.

Där springer han fritt med sin antika Gustav Vasa-lugg, lär sig från tusentals år gamla texter (lär sig är dock kanske att överdriva i nuläget) samtidigt som han känner att allt är nyheter.

Han vet inte att den som senast bar ett sånt här plagg oironiskt halshöggs för flera hundra år sen.

Han uppskattar även skuggfigurer.

Nä med så här små barn får man alltid känna sig som den nytänkande parten. Med så här små barn är man oraklet med kunskap om forntid, nutid och framtid.

Jag vet inte riktigt var detta förhållande vänder, för vänder gör det. Vår fjortonåring spenderar nämligen ca 94% av sin vakna tid åt att himla med ögonen och sucka åt hur gammelmodiga vi är, och hur lite vi förstår när det kommer till allt. ALLT.

Allmänt · Betraktelser · Familjeliv

Skillnaden mellan sig själv och ens egna barn

mars 23, 2019 SonjaLeave a comment

Ikväll har jag inte varit med barnen utan de har suttit på den enes rum och sett film. Jag har hört då och då hur de har skrattat och de verkar ha haft det gött. Men jag kan ändå känna att jag har slösat hela lördagen då vi knappt umgåtts. Det känns fel att inte umgås med dem på en lördag kväll. Jag får en känsla av misslyckande, slöseri är ett bra ord. Vad är det för poäng att vara ledig om jag inte spenderar tiden med mina barn.

Men så tänker jag på hur det var för mig själv. När jag var i deras ålder så var jag sällan med min mamma på lördagskvällen (än mindre min pappa). Jag umgicks med mina syskon. När jag var i deras ålder så lämnades vi ensamma och hade ett helt hus för oss själva, och vi var uppe halva nätterna och gjorde vad vi ville helt utan någon vuxens närvaro.

Så var har jag fått ifrån att det är livsviktigt att vara med sina barn på helgen och kvällarna? Haha, ojdå, nu när jag skriver det så verkar det som att jag tycker det för att jag inte hade det så, men det är i så fall verkligen ingenting medvetet som jag har tänkt på.

Jag såg dokumentären “Leaving Neverland” med de här två männen som vittnade om övergrepp som Michael Jackson utfört mot dem när de var små. De sa att de började inse vad som hänt dem när de själva fick barn.

Jag har aldrig varit utsatt för sexuella övergrepp men jag kan ibland tänka på hur familjesituationen såg ut när jag var liten, och se på mina egna barn och tänka att det skulle krossa dem om de fick uppleva att vi, som deras föräldrar, agerade på samma sätt som mina föräldrar gjorde. De skulle få panik, de skulle bli traumatiserade, de skulle må obeskrivligt dåligt och få djupa svårläkta sår.

Det finns en distans mellan mig och det jag själv var med om. Lite som att de skulle må mycket sämre än vad jag gjorde. Att det skulle krossa dem medan jag var mer anpassad för att klara av svårigheterna, och därför var mer tålig och osårbar.

Men så kommer jag på hur jag var deprimerad från när jag var 14 till jag var 30. Jag kommer på hur jag inte riktigt kunde känna nån glädje eller vila i tillvaron om än jag sov ofta och länge, och att jag kände en fundamental otrygghet som trängt sig in som röta långt in i märgen på mig. Hur jag hade en känsla av osäkerhet på huruvida jag ens existerade. Och då påminns jag om att inte heller jag hanterade det dysfunktionella särskilt bra. Hanterade det typ inte alls.

Hur som helst kanske det inte är så farligt att de spenderar en lördag kväll tillsammans utan att jag är med. Det kan nog rent utav vara lite kul att se en film utan att jag kommer där med mina moralkakor. Även fast moralkakan är den godaste kakan som finns, eller hur? *sveper handen mot en hylla fylld med sköna moralkakor*

Betraktelser · Familjeliv

Oroande trender på sociala medier

december 18, 2018 SonjaLeave a comment

Igår drog jag i de stora vokabulären eftersom det är lite spännande att dra i dem ibland [skakar en plåt fast inte lika våldsamt som igår] och idag tänkte jag att jag ska skriva om en sak som oroar mig. Det är en ganska vanlig sak, nämligen ungdomars beteende på sociala medier.

Jag har sett så mycket skit där på sistone att jag inte vet var jag ska börja. Så jag skriver en lista rätt upp och ner på vad jag kommer på just nu.

Ungdomar kör nåt som heter “a-f” och det innebär att folk ska skicka en bild på sig själva som sedan ska betygsättas av mottagaren från A till F, där A betyder att personen är snygg och F att personen är ful.
Det finns en app där man kan skicka frågor anonymt och där skriver folk inte sällan hur ful, töntig och vidrig personen är, samt att sexuella, intimkroppsliga frågor ställs till till exempel flickor i 12-årsåldern. Och det är inte helt ovanligt att de här flickorna svarar.
Barn och ungdomar lägger upp bilder på sina ansikten när de gråter. Tårarna rinner och man ser att den här personen inte mår bra. Ofta med någon kryptisk text till.
Folk får skicka in bilder på två personer, och sen ska mottagaren bestämma vem av personerna som får en sopkorg under sin bild, och vem som får ett hjärta. Man måste alltså välja vem av två personer som man tycker bäst om.
Barn och ungdomar lägger upp traumatiserande bilder på djurplågeri. Typ sälar som får tarmarna utdragna, hundar som blir flådda levande och för ett tag sen såg jag till och med en som lagt ut en bild på ett litet barn som blev slaget. Det finns ingen specifik avsändare av filmerna, ingen organisation som söker gåvor eller liknande, det är bara “kolla vad hemskt”. Och det är såna bilder som kanske aldrig riktigt kommer försvinna från näthinnorna.

Det finns egentligen ingenting som inte redan har sagts angående det här som behöver sägas igen. Vi försöker alla redan att hålla reda på allt som våra barn gör på nätet, grejen är bara att det är näst intill omöjligt att hänga med i svängarna. Det bara väller in ny dynga varje dag från den fronten.

Det bästa jag kan tänka mig att göra är att försöka ge barnen ett sunt sociala medie-förnuft så att de själva kan göra en bra bedömning, och det gör man enklast (tycker jag) genom att ha lite koll på vad för trender de håller på med så att man kan diskutera problemen och hur man eventuellt kan delta på ett schysst sätt. Ofta kan ju den kunskapen användas senare när nya trender bubblar fram.

Men det är att hänga med i allt som händer som är det svåra, , ofta blockar de här smarta ungdomarna alla torftliga vuxna som visar tendenser till goda råd.

Jag önskar att det fanns en sida där man kunde få uppdateringar och tips på vad som är “inne” på sociala medier just nu. Till exempel “aktuellasnaptrender.se” eller liknande. Och där skulle man kunna se exempel, få en beskrivning, och så ett förslag på hur man kan prata om just den trenden på ett bra sätt med sitt barn. Det tror jag skulle kunna hjälpa oss vuxna att navigera lite i det här träsket som barnen lever stora delar av sina liv i.

Nej jag är verkligen inte avundsjuk på människor som växer upp idag. Tack gode Gud för att jag får vara 33 år 2018.

Bebis<3 · Bilder · Familjeliv · Jesus · Läsarfråga · Vardag

Skillnaden mellan att få barn ung och “normalung”.

november 27, 2018 SonjaLeave a comment

Idag tar jag följande bloggförslag:

“… kanske en jämförelse mellan hur det var att bli mamma vid 20-22 respektive 33?”

Jag var 20 när vi fick vårt första barn och 22 när vi fick vårt andra. Och så sa det bara poff – så var jag 33 och fick ett barn till.

Här väntar jag andra barnet, 21 år gammal

När jag fick barn första gångerna så var jag en barnrumpa. Jag visste ingenting om hur man sköter relationer och jag trodde att separation inte påverkade barn så mycket utan resonerade “uäh de anpassar sig!”, för jag hade inga sunda referensramar utan gick efter min erfarenhet av egna föräldrar i skilsmässa, det vill säga att jag hade önskat det i flera år. Omvärlden sa inget annat heller. Det var bara “hellre att man lever lyckligt separata än är olyckliga tillsammans hej och hå”.

Jag hade ingenting emot Joakim när vi gick isär. Jag älskade honom, “som vän”. För jag hade ingen aning om hur relationer utvecklas över tid, och hur saker och ting går i perioder. Jag trodde att är man inte förälskad/kär så måste något vara fel och “så kan man inte leva resten av livet”. Så fasansfullt att man kan tro nåt sånt och ha en sån trång och förenklad syn på livslånga relationer och hur de “ska” se ut. Helst med tanke på hur mycket jag hatar att vara förälskad (hjärnblödningar är väl hälsosammare?).
Jag rörde lite vid hjärntvätt i det här inlägget, och jag måste säga att det här är en av nutida kulturs stora hjärntvättsproblem: man värdesätter förälskelse och passion totalt och omotiverat högt.

Jag hade också svårt att se bortanför småbarnsåren. Jag levde helt uppslukad utav nuet (vad är “carpe diem” aka “fånga dagen” för dynga?) och tänkte att livet blir aldrig mindre stressigt och kämpigt än så här. Och jag funderade en hel del på mitt val att bli förälder. Att få barn som 20-åring är inte jättetidigt men jag fick helt klart barn innan jag var vuxen, samtidigt som det kändes som att jag aldrig varit ung. Barnen var de finaste jag hade och de var de som många gånger höll mig på benen och höll mig på banan – men kära nån, vad hade jag gjort? Hur skulle det gå? Jag var så trött. Deprimerad, ja, det har jag ju skrivit om så många gånger. Ja, hur skulle det gå?

Två ord: Det gick.

Nu flyttar vi framåt i tiden, till nu när jag är 33 år. Och jag kan säga wow vad jag är tillfreds och glad över ynnesten att få vara mamma. Jag skulle vilja skrika ut över hela världen att detta är mina barn. Förutom att det vill jag inte. Jag har integritet och vill skydda dem. Men ja ni fattar.

Visst, jag var ung när jag fick barnen, och visst, jag hade mycket mognad att se fram emot (vilket jag fortfarande har, hoppas jag), men det är nåt särskilt med att växa upp tillsammans med sina barn. Jag och de två äldre barnen är ett rätt tight team om jag får säga det själv. Jag växte upp medan de växte upp, fick ansvara över dem när jag just såpass kunde ansvara för mig själv, och det har lärt mig jättemycket och vi har så många fina minnen tillsammans och har starka band till varandra. Jag är otvivelaktigt deras förälder, men vi är också nästan lite som syskon. Kanske kan andra som fått barn tidigt känna igen sig?

Många saker blev fel, och många saker har blivit rätt. Och så kommer det fortsätta vara. Våra band är starka, och jag hoppas vid Gud att det får fortsätta vara så.

Och så den senaste lilla plutten i vår lilla ansamling barn. Familjens lilla ögonsten och gulleplutt. Vilken liten skitunge det kommer bli, om vi inte skärper oss. Han kommer in i rummet och alla ba “MNÅÅÅH” i kör. Han kommer tro han är en kung eller nåt?

Skillnaden är så enorm så jag vet inte ens vart jag ska börja. Jag står på en helt annan grund nu. Och ja, tron på Jesus har hjälpt mig mycket. Förr kunde jag bli sjuk av oro när det kom till mina barn. Jag kunde bli helt stel av fasa vid tanken på att någon av dem skulle ryckas ifrån mig och skada sig eller dö. Det är en rädsla jag kan få nu med, men nu har jag en annan grundtrygghet. Jag vet att jordens Skapare se ner över dem och tar hand om dem. Dels för att han älskar dem som default, men också för att jag ber honom tänker jag. Jag har heller inte samma skuldtyngd över mig. Att allting hänger på mig och hur bra jag presterar. Och så är döden inte slutet. Ja och så har vi det här att jag inte funderar på att ta livet av mig längre… Ja, jag har hjälp i föräldraskapet kort och gott.

Och så har jag fattat det här med relationer bättre. Jag och barnens pappa är gifta som ni kanske vet och vi har en helt annan utgångspunkt nu. Vi vet mer om kriser och hur det inte är allt. Lär mig mer och mer hela tiden också (menar då även vänskapsrelationer, vilket jag inte riktigt förstår hur man hanterar, men än är jag inte död). Jag vet också att småbarnsåren inte varar för evigt, tvärt om så pågår de en oerhört begränsad tidsperiod och vips har det lilla barnet större fötter än en själv, så nu gör jag som varenda kärring sa åt en att göra när jag hade de två första barnen: jag njuter.

Inte hela tiden, det är omöjligt att njuta hela tiden med småbarn, det vågar jag hävda å det bestämdaste. Men ofta. Och nu njuter vi som hel familj. När de två första föddes stod jag liksom ganska ensam. Det fanns inte så många i min närhet som såg och älskade mina barn. Men nu är vi fyra stycken bara i den här enskilda familjen.

Vi har haft våra prövningar genom åren. Vi har prövningar som väntar. Man får ta det som det kommer, jag orkar inte tänka på problem som inte ens kommit än. Det är i alla fall betydligt mer avslappnat och mindre kämpigt nu i jämförelse med då.

NAAAANTSINGONYAMAMAAA BAGITHIABABANA