Jag och min man har nu äntligen gift oss och som jag skrev i det inlägget så har Gud varit och är en viktig del av vår relation (även fast min man inte tror på Gud) (för som ni vet så finns ju Gud även om det finns de som inte tror) (hehehe).

Och jag tänkte att jag skulle berätta lite mer hur jag menar.

Jo. Jag och Joakim träffades på gymnasiet. På den tiden var vi mer eller mindre snorungar men vi bestämde oss i alla fall ganska omedelbart för att leva ihop för resten av våra liv så vi flyttade så småningom ihop och skaffade barn och allt det där. Men när vår relation började svaja efter si sådär fem år så fanns det liksom inte mycket från min sida som höll ihop oss. Han var stabilare än vad jag var och värdesatte relationen mer än vad jag uppenbarligen gjorde, men han kunde ju inte hålla ihop oss ensam.

Jag kan berätta ganska mycket om det här egentligen. Det finns många anledningar till varför jag tänkte och agerade som jag gjorde, till exempel hade jag ingen tro på äktenskap och livslång kärlek och hade jättesvårt att se mening i något som kändes jobbigt, men jag orkar inte ta mer om det just nu.

Så vi gick alltså isär och vi levde helt isär i fem år. Om denna tid kan väl också en del sägas (mycket hinner hända på den tiden) men det tänker jag inte heller göra, så jag hoppar direkt till när vändningen kom.

Jo jag upptäckte att jag jämt tyckte att män var störande och konstiga för att de inte var som J. Det tog alltså fem år för mig att komma till den insikten efter att i fem år undrat vad det var för fel på dem. Och jag minns att en tanke flashade förbi: “det är som att Gud programmerat mig till att bara kunna älska en man på det sättet”.

Ungefär exakt då började jag förstå att jag alltså lämnat J bara för att gå iväg och söka efter J i andra. Utan att lyckas naturligtvis. Det finns bara en av honom.

Men inte nog med det. Jag fick en inre bild också. Ja, jag vet att det låter lite weird, men vad ska jag säga, jag fick ju det. I den här inre bilden såg jag mig själv och J, och över oss såg jag typ ett fingeravtryck.

Inte riktigt så här men på ett ungefär, så att ni fattar galoppen

Och jag förstod att det jag såg var ett avtryck efter Guds finger. Ja det var alltså så jag tolkade det och jag förstod, när jag såg detta, att nån gång i mitt och Js liv så måste Gud ha satt finger över oss, något som inte går att göra ogjort. Guds fingeravtryck går inte att tvätta bort ens med kemisk bensin. Det är inristat i åtminstone mitt hjärta.

Som jag personligen såg det så var det som att J och jag redan var gifta på ett sätt, fast inte genom ceremoni utan själsligt/andligt. Ja jag vet inte, kalla det vad ni vill.

Det här gjorde i alla fall ett enormt intryck på mig.  Så många falska föreställningar föll för mig under den här perioden, saker jag lärt mig av min omvärld, och jag bestämde mig för att inte kämpa emot det Gud bestämt mer utan nu ville jag vara trogen J till döden skiljer oss åt, och det oavsett om han ville ha mig eller inte (vi var som sagt inte ihop).

Jag bestämde mig för att jag hellre är singel resten av livet än att bli ihop med nån annan. Och skulle J inte vilja ha mig, vilket vore förståligt – ja då skulle jag acceptera och få leva med det helt enkelt. Det skulle det vara värt, för eventuella försök till att vara med någon annan skulle vara typ… onaturligt för mig.

Ja jag vet att det här låter ganska dramatiskt och extremt men det var en rätt så dramatisk händelse för mig. Det var även väldigt skönt. Bara det här att jag inte skulle behöva spana efter eller bli ihop med någon annan man mer var en enorm lättnad.

Jag berättade i alla fall för J hur jag kände och även fast han inte riktigt förstår/bryr sig om såna här andliga grejer (jag nämnde inte så mycket kring den biten för honom) och även fast han inte ser det på samma sätt så blev det vi igen. Det gick inte lika friktionsfritt som en smord ål på ett äventyrsbad, men i varje steg på vägen har Gud varit med oss, det är jag säker på. Skulle kunna berätta ett par saker om det med, men det tänker jag inte heller göra just nu.

Men vill ni veta något lustigt? Jag blev inte ett dugg kristet troende där och då. Visst, jag gav Gud rätt i ett ganska stort livsval, men jag fattade ännu inte vem Gud är och kategoriserade honom fortfarande som “nånting” eller “en ospecificerad osynlig kraft” (flummigt!). Jag förstod verkligen inte att den Gud jag kunnat ana mitt i allt det här var den personlige Gud som det står om i Bibeln (hade inte läst Bibeln).

Jag var också helt aningslös inför vem hans son är och hur mycket jag behöver honom. Det skulle dröja ungefär ett och ett halvt år till jag skulle komma till tro på Jesus. Och innan dess skulle jag behöva sjunka ännu djupare i depression, för som ni vet så kan ingen äkta hälft, hur mycket man än må höra ihop, göra en lycklig på djupet.

Som jag ser det så var det som att Gud använde min relation till J för att föra mig närmare Honom. Jag vet inte, men för mig går det lite hand i hand, det här att bestämma sig att vara trogen en enda  man och vara trogen en enda Gud. Det är inte samma sak men jag skulle vilja påstå att det är nånting i besluten som liknar varann. Förstår ni hur jag menar?

Att bestämma sig för att något är värt att hålla fast vid fastän det kanske inte alltid ser ut som man vill är ganska likt hur det är att leva med Gud.

Jag och J blev i alla fall ihop igen och vi tog vid där det tog slut fem år tidigare. Ganska exakt faktiskt. Vi till och med flyttade tillbaka till samma adress som vi bott på tidigare (det bara blev så), och jag är så tacksam att Gud valt ut just honom till mig för ska jag vara ärlig så tycker jag att han är mer än vad jag förtjänar.

Och här är vi nu. Ordentligt gifta. I nöd och lust. Till döden skiljer oss åt. Amen.

Det var pretty much detta som fingeravtrycket betydde för mig.