Och det var så jobbigt att kolla för att det är så hemskt. I American Beauty säger Kevin Spaceys karaktär Lester Burnham “never underestimate the power of denial” och det är vad det handlar om här om svenska par på allvar tror att kvinnorna i Georgien eller Ukraina inte blir exploaterade i den här branschen.

Hur tusan kan de för en enda sekund inbilla sig att kvinnor i fattiga länder ställer upp som surrogater för att det är deras hjärtas längtan att hjälpa barnlösa och totalt främmande par i rika länder?

Jag hatar det. Jag hatar hur kvinnor och barn ses som varor. Jag hatar vårt sjuka konsumtionssamhälle där vi tror oss ha rätten till allt även om det försvårar och förstör andra människors liv.

Slutet av dokumentären var kanske värst.

En surrogat väntade tvillingar. “Beställarna” ville inte ha två barn.

Hur de “hanterade” det visar så tydligt att vi har människor här som inte ses som fullvärdiga människor utan som varor som finns där för att tillfredsställa en efterfrågan. Och om efterfrågan inte finns? Då tar man bort överflödet.

Only Jesus can save us.