Jag hittade min fina tygpåse som jag lät trycka 2016, jag trodde att den kommit bort i flytten!

Och det där Bibelordet från Jesaja. Det finns en särskild anledning till att jag valde just det ordet. LÅT MIG BERÄTTA.

Rätt långt innan jag kom till tro på Jesus, när jag var omkring 23-24 år kanske, fick jag se en inre syn. I den synen såg jag ett spjut som skar genom luften och jag förstod att det spjutet var jag. Nån gång, på nåt sätt, så skulle jag bli ett spjut.

För mig var betydelsen att det skulle bli bra. Att tyngden som låg över mig skulle lätta och att jag skulle susa fram utan hinder. Jag tog det som ett löfte. Löfte från vem? Ja det funderade jag konstigt nog inte så mycket på. Återkommer till det längre ned.

Jag tolkade i alla fall synen som att jag skulle slå igenom och göra karriär inom nöjesbranschen. Det var min dröm, och jag kände att jag ständigt var på gränsen till någon form av genomslag.

Jag minns att jag berättade för min vän Lotta Losten att jag skulle bli ett spjut. Hon skrattade till och undrade vad tusan jag menade. Tror till och med hon nämnde det här med spjutet på sin blogg en gång.

Jo, kolla i det här inlägget på hennes blogg. Inlägget är från februari 2011.

(Oj vad jag börjar sakna henne när jag läser det här!)

Det här löftet om att bli ett spjut muntrade upp mig i mörka stunder och fick mig att fortsätta kämpa.

En dag så blev det så att jag blev inbjuden till Schulman show. Ni vet Alex Schulman. Jag tänkte att yes nu händer det. Jag åkte till Stockholm och var med men det gick inte bra alls. Jag har väl sällan känt mig så obekväm i mitt liv och jag förstod inte vad Alex Schulman och Fredrik Wikingsson pratade om. Efteråt kunde jag läsa kommentarer som sa att jag var ett helt menlöst mähä och så tråkig som en människa kan bli.

Egentligen tror jag att jag var ovanligt skonad från otrevligheter men jag tog det väldigt hårt ändå. Jag gjorde så gott jag kunde med att packa in känslan av att vara misslyckad i barriärer men det gick inte så bra. Jag hade ingenting i nöjesbranschen att göra, det stod klart, och jag visste inte om jag hade något att göra som levandes människa över huvud taget.

Schulman show var inte mitt enda misslyckandet heller förstås. Ett tv-produktionsbolag bjöd till exempel in mig en gång för att jag eventuellt skulle bli en del av ett nytt humorprogram i en av de etablerade tv-kanalerna och jag åkte på mötet, såg vad de hade att presentera, och så sa jag att det där är inte humor, det där är obehagligt, och att jag aldrig skulle kunna göra sån tv.

Jag menade visserligen det jag sa,  men jag hade kunnat lägga fram det på ett annat sätt. Min sociala förmåga har aldrig varit på topp och kommer nog aldrig att bli på topp heller (och Gud vet att jag gör så gott jag kan). Ni anar inte hur många gånger jag sett den här intervjun med Pelle “Nordpolen” Hellström och relaterat till exakt 100%.

Det finns flera som har trott och hoppats på mig inom nöjesbranschen men jag har inte mäktat med. Både framgång och motgång har stressat mig.

Och jag kände bara efter de här erfarenheterna att jag aldrig någonsin skulle kunna jobba med nöje. Jag är inte av det rätta virket.

Man brukar säga att det som kännetecknar de som når yrkesmässig framgång är deras förmåga att ställa sig upp efter motgångar och kämpa i alla lägen. Och sån är inte jag. När jag misslyckas så lägger jag mig ned och dör.

Och det var väl vad jag gjorde nånstans där efter Alex Schulman show, då jag förstod att jag aldrig kommer att bli något nöjesspjut. Och för första gången så började jag ifrågasätta vad det var för inre syn jag haft egentligen.

Var kom den ifrån? Och varför la jag sån tyngd vid den? Efter att i flera år hållit fast vid det här spjutet som ett löfte om en meningsfull tillvaro så släppte jag det och tänkte inte på det mer. Nu visste jag inte längre vart jag var på väg över huvud taget. Förr hade jag haft nån form av riktning. Men vad var målet nu? Varför kämpa för att klara dagen när man vaknar upp nästa dag och eländet bara börjar om på nytt igen? Frågorna värkte samtidigt som jag försökte hålla samman ett liv jag inte förstod mig på och inte såg någon mening med.

Så kom till slut den där välsignade dagen den 25 augusti 2015 då Jesus plockade upp mig och visade mig meningen med allt.

Och en dag, nån månad efter det, när jag var ute med hunden och lyssnade på Bibel 2000 på Spotify, så kom jag till Jesaja 49:

“Hör på mig, ni kustländer, lyssna, ni folk, som bor i fjärran. HERREN kallade mig när jag ännu var i moderlivet, han nämnde mitt namn medan jag låg i min mors sköte. Han gjorde min mun lik ett skarpt svärd och gömde mig under sin hands skugga. Han gjorde mig till en vass pil och dolde mig i sitt koger”

Det var som tiden stannade. Jag minns vädret. Jag minns hunden. Jag minns precis var jag stod när synen på nytt spelades upp i mitt inre och jag kom ihåg. Och jag insåg att jag hade missförstått: det var inte ett vasst spjut. Det var en vass pil!

—

Är jag en vass pil nu då? Nej och inte är min mun likt ett skarpt svärd heller, tvärt om, hindrat tal är ett av mina största problem här i livet (skriva kan jag, tala kan jag inte). Fast. Vinden blåser vart den vill, och du hör dess sus. Livet med Jesus är inte som livet var innan. Löftet lever än.