Barn · Bebis<3 · Bilder · Familjeliv · mirakel

Vi körde av vägen i full fart

Medan de äldsta grabbarna i familjen for till Hemavan/Tärnaby så var jag och småpojkarna i Latikberg och hälsade på min far. Vi gjorde inte så mycket ute eftersom det har varit så kallt men 4-åringen fick åka lite skoter och traktor så han var nöjd.

Vi såg till att försöka vara ute ändå för att insupa landskap och krispig luft. Vi svängde också av snön från en och annan snöböjd björk som krökts så till marken att vi kunde nå toppen.

Jag fick upp minnen från andra januaridagar på mobilen, från både Kungälv (vänster) och från Falkenberg. Så här såg det ut:

Visst är det vackert, men jag vet vart jag med mitt kalla och hårda hjärta trivs bäst.

När vi skulle hem så körde vi av vägen i en kurva. Vi landade vid sidan av vägen, precis intill en stolpe och några träd, och det var så mycket snö att vi inte kunde få upp dörrarna. Så vad som återstod att göra var att vänta på bärgningsbilen som kom från Storuman. När den kom efter ca 1,5 timme så visade det sig att bilen klarat sig utan en skråma och vi kunde fortsätta köra som vanligt. Änglavakt?

Jag kan till och med tycka att det var lite mysigt att sitta fast i bilen tillsammans. Inte jättemysigt, inte som en lyckad picknick. Men som en ganska misslyckad. Å ena sidan var yngsta sonen otålig och missnöjd. Å andra sidan fick jag lite kvalitetstid tillsammans med äldsta sonen.

Visste ni förresten att min äldsta son är den som startade den så kallade bara i Borås-trenden? Ni kan läsa om den här.

Allmänt · Barn · Bilder · Familjeliv · Skidor och snöåkning

Hejdå och kör som ett tok!

Jag sa just hejdå till 3-åringen. Han ska med sin pappa till skidbacken en stund och åka lite slalom medan jag förbereder en pajbotten. Det är så roligt att vi bor nära en skidbacke nu och att jag har ett barn som får lära sig att åka tidigt. Jag själv minns inte ens när skidor blev en del av mitt liv utan de fanns alltid där (fast i mitt fall rörde det sig enbart om längdskidor, vilket är den bästa form av skidor).

Tonåringarna håller också på att lära sig, de följde dock inte med idag.

Allmänt · Barn · Betraktelser · Bilder · Familjeliv · Jesus · Vardag

Längst fram i bilen

Snö i söder blir aldrig som snö i Norrland för det finns ingen utvecklad snökultur här. Snön faller och folk blir förvirrade och försöker i bästa fall tränga på sig ett par gamla skridskor som ligger söndermöglade i källarhålan.

Bilderna är från 1 februari / 26 februari

Det är samma med oss, vi har ingen anpassning till en årstid som normalt inte existerar, så även fast jag älskar vintern så är jag glad att snön är borta. Men nog njöt jag av skönheten så länge det varade.

Världen tycks röra sig snabbt nu när det kommer till ändringar i levnadsmönster och hur vi ska förhålla oss till omvärlden och våra medmänniskor. Jag tror att restriktionerna och nedstängningarna gör mer skada än nytta. Jag tycker synd om människor som är rädda och saknar fast mark och ett hopp att fästa blicken på, särskilt nu när allt är så hysteriskt och normala fasta punkter rycks undan.

Jag vill fortsätta uppmuntra er att söka Jesus, och jag vill uppmuntra er att uppmuntra andra. Jesus är verklig och han lever, just nu, med ett slående hjärta och med varma händer.
Gud står fast och ändras inte som allt annat gör, så har man honom att se på när annat rycks bort, ändrar form och färg, så slipper man må så illa. Det blir lite som att sitta längst fram i bilen och få se mot horisonten när man är åksjuk, fast bättre än så, det är som att få kliva av åkturen och få frisk luft i ansiktet.

Sök honom på allvar. Sök inte en falsk föreställning om att Jesus är “en av många vägar” (det är en ond grop) utan sök honom som den han själv säger att han är – den enda vägen till Gud. Den som tror på honom tror på det han säger.

Bilderna är från 29 januari / 27 februari

Allmänt · Barn · Bilder · Jesus · på Sonja · Trygghet · Vittnesmål om Jesus

När man försöker höra vad som pågår men bara hör brus

Idag har vi varit ute flera gånger i snön, har även varit ute själv och bara gått. Har haft en så bra ledig vecka senaste veckan, en underbar start på 2021.

Som ni ser var mängden snö patetisk men vi körde ändå om och om igen, uppför backen och nedför backen, och det var så roligt att se lillens glädje när han körde “som med en bil”.

Jag älskar mitt liv så mycket. Tänk att jag får vakna varje morgon och veta att Gud finns och att han är god. Varje andetag som jag andas så känner jag honom där. I 30 år tyckte jag att det blev allt tyngre att andas, och det blev bara värre att bära tyngden som låg osynligt över bröstet, så svårt att leva med avgrunden som växte där inne. Men nu är det skönt att få luft och att känna hjärtat slå. Där avgrunden var känner jag värme.

Jag tycker att världen är hemskt rörig och när jag försöker avläsa vad som pågår så brusar det bara. Det är sådan väldig röra, så mycket förvirring och dubbla budskap i allt. Så mycket är fel. Kommer det brisera? När? Hur? På grund av vad? Sen har vi vardagen också, och alla relationer, som alltihop bär på sitt.

Min stora tröst när jag är osäker på hur det kommer bli, är min Jesus, som jag får vakna med varje dag. Han låter mig vila på gröna ängar, han för mig till vatten där jag finner ro. Han vederkvicker min själ, han leder mig på rätta vägar för sitt namns skull. Och om jag än vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont, ty han är med mig. Hans käpp och stav, de tröstar mig.

Allmänt · Barn · Bilder · Familjeliv · Vardag

Helgens besvikelse: Coronaviruset

Hej hej

Här i Kungälv har vinterns första snö fallit i veckan. Ett litet slaskhelvete som sedan frös till is.

Jag är en luttrad trebarnsmamma numer, så jag struntade i att klä på lillen och låta honom ha “glädjeäventyr” bara för att det snöade. Med de första två hade jag tvångsmässigt kämpat med  vinterkläder och gått till en redan barskrapad sluttning för att låta barnen få “värdefulla vinterminnen”. Jag hade försökt mjölka den lilla snö som fanns, för att de skulle få en barndom med inslag av snölandskap. Trots att den här snön är kass.
Så inte nu, nu vet jag bättre!

IMG_6236

Stora barnet skulle till Italien på konfirmationsresa i helgen, till Assisi. Vi har varit taggade på detta sen i höstas. Men resan blev, som ni kan förstå efter smittspridningen i landet, inställt.

Jag trodde hela tiden att den skulle bli av och när dottern uttryckte oro så bara viftade jag bort det och blinkade med ögonen så där som jag i efterhand tänker att idioter gör. Corona har blivit känt så att möta Corona skulle vara som att möta en kändis. Och det gör man inte. Man möter inte kändisar.

Därför tänkte jag att risken att de skulle träffa Corona i Italien skulle vara lika liten som att träffa Nick Cave medan de var där, och han bor i Australien.

Fast sen börjar man tänka lite mer. Och man inser en massa saker som jag inte orkar ta upp just nu, men till exempel att likheten mellan kända virus och Nick Cave bara skulle passa om alla som Nick Cave hostade på förvandlades till en Nick Cave. Men som sagt, jag orkar inte utveckla den här tanken mer, den är för dum och jag har inte tid. Jag tycker att det var rätt av dem att ställa in resan och de har mitt fulla stöd.

Ha det bra allihopa! Jag återkommer snart!