Jag och familjen befinner oss just nu i min lappländska hembygd och det är väldigt efterlängtat och trevligt, i love it. Vi har exakt 0 mottagning men vi får låna wifi av en granne, därmed är det möjligt att skriva detta blogginlägg.
Vi har badat och fiskat och kurat ihop oss inomhus från regn. Just nu är maken och minsta barnet ute i en lada här utanför och tittar på snöskotrar. Det är mycket att utforska här för en motorintresserad (helt motorbesatt) liten pojke. Många gamla bilar att sitta i och låtsas köra.
Igår var vi och fiskade och jag fick en aborre. Jag tyckte aldrig om att fiska när jag växte upp så det här var nog första fisken jag dragit upp på 25 år. Det var urspännande. Och inte visste jag att aborre är så stark, och att det kan bli en sådan kamp för handleder och fingrar att få upp dem!? Stora sonen fick även han fisk – en gädda. Det var så roligt för när vi tog den i håven och la upp den i båten så skreks det rätt ut, för vi är ovana fjollor. Men med en kniv i huvudet var gäddan snart död och uppäten.
Det har dock tagit ett tag för barnen att acklimatiseras. Första dagarna avled de nästan på grund av myggen och den yngsta sonen blev värst utsatt. Jag själv har inte besvärats särskilt mycket, kanske för att övrig familj tycks fungera som attraktivt insektsbete, så barnen kröp näst intill ihop i depression först. Så köpte vi insektsskydd för över 1000 spänn och då blev det bättre.
Så här såg lillen ut en morgon när han vaknade. Ögat igensvällt. Men han har varit vid gott mod hela tiden, vi har faktiskt inte märkt av att han blivit biten (utöver röda prickar och svullnader och blod). Han har varit som vanligt.
Snart kommer vi att dra vidare ut mot kusten och till min syster i Umeå-trakten. Det ser jag också fram emot. Det finns ingen plats som Norrland!
