Jag älskar yogi-te, och när man dricker yogi-te så får man alltid floskler som ska inspirera till “evig visdom” och “själslig frid” och sådant åt det hållet.
Den här fick jag häromdan.
Jag behöver inte utforska verkligheten, för att jag är verkligheten. Wow.
Hjärtat ska guida mig? Till var? Vad vet mitt hjärta som jag inte vet?
“Bedrägligare än allt annat är hjärtat, det är obotligt sjukt. Vem kan förstå det?” Jer 17:9
Ska jag bygga helighet? Från vadå? Vilka byggstenar ska jag använda? Var hämtar jag byggstenarna? Hur vet jag vad som är heligt och inte, det måste man väl veta för att kunna kommunicera ut det? Bestämmer jag själv vad som är vilket? Om inte, var ska jag leta?
De här yogicitaten är väldigt typiska för österländsk andlighet och new age och de ger ett sken av helighet och ett sken av visdom och tidlös kunskap men om man bara skrapar lite på det så ser man snabbt att det är löjeväckande ihåligt.
Man tar en sanning, sedan kastar man bort det som gör det sant
Vad man gör här är att man byter ut Gud mot självet. Man tar alltså något som är sant, man plockar bort sanningen ur det, behåller själva strukturen, men med något annat i mitten av nämnda struktur. På så sätt kan lögnen bli förvillande lik sanningen: Tro på dig själv, sök inom dig, följ ditt hjärta, du är helig, du är verkligheten, och så vidare. Den plats Jesus (som sa “jag är sanningen, vägen och livet”) bör ha i ens liv, den platsen uppmanas man att ge till sig själv i stället. Det, mina vänner, är inte vist, och det ger, som ni kanske förstår, inte heller någon själslig frid.
Och att göra så räknas dessutom, inom kristendomen, som avgudadyrkan.
Avgudadyrkan är alltså inte bara när man tillber en annan gud, håller på med kristaller, spådom, tarot eller har en buddhastaty som man anser tillför frid till hemmet. Avgudadyrkan är även att hålla sig själv som den högsta auktoriteten i ens liv. Man ser sig själv som den som avgör rätt och fel, ont gott, vad som är heligt och oheligt.
Jag minns en gång då nån kristen delat på twitter att djävulen säger saker som “älska dig själv, tro på dig själv, följ ditt hjärta”.
En skribent svarade då att djävulen minsann verkar vara en riktigt fin och uppmuntrande vän. Något många många ickekristna gillade, retweetade och tyckte var både bra och roligt sagt. Ormen – denna toppenkompis, höhöhö!
Men det finns väl inte en enda kristen som inte håller med om att djävulen låter som en god och uppmuntrande vän. Det är ju hela hans grej, det är det han gör, det som han byggt hela sin karriär på. Så har det varit från första lögnen och så är det än idag.
“Paradiset” av Elisabeth Ohlson Wallin
