Idag har vi varit ute flera gånger i snön, har även varit ute själv och bara gått. Har haft en så bra ledig vecka senaste veckan, en underbar start på 2021.

Som ni ser var mängden snö patetisk men vi körde ändå om och om igen, uppför backen och nedför backen, och det var så roligt att se lillens glädje när han körde “som med en bil”.

Jag älskar mitt liv så mycket. Tänk att jag får vakna varje morgon och veta att Gud finns och att han är god. Varje andetag som jag andas så känner jag honom där. I 30 år tyckte jag att det blev allt tyngre att andas, och det blev bara värre att bära tyngden som låg osynligt över bröstet, så svårt att leva med avgrunden som växte där inne. Men nu är det skönt att få luft och att känna hjärtat slå. Där avgrunden var känner jag värme.

Jag tycker att världen är hemskt rörig och när jag försöker avläsa vad som pågår så brusar det bara. Det är sådan väldig röra, så mycket förvirring och dubbla budskap i allt. Så mycket är fel. Kommer det brisera? När? Hur? På grund av vad? Sen har vi vardagen också, och alla relationer, som alltihop bär på sitt.

Min stora tröst när jag är osäker på hur det kommer bli, är min Jesus, som jag får vakna med varje dag. Han låter mig vila på gröna ängar, han för mig till vatten där jag finner ro. Han vederkvicker min själ, han leder mig på rätta vägar för sitt namns skull. Och om jag än vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont, ty han är med mig. Hans käpp och stav, de tröstar mig.