Hej allihopa. Nu vänder jag mig särskilt till mina kristna läsare, ni som fattar vad jag pratar om, ni som tror på att Gud YHVH hör bön och ni som kan känna frustrationen, sorgen och ilskan i att det här är så vanligt och att så många kvinnor ska behöva gå igenom det. Det jag ber om är alltså bönhjälp.

Häromdan läste jag en kommentar i ett kommentarsfält på en rätt känd blogg där en kvinna desperat söker efter råd över hur hon ska göra. Hon är gravid och funderar på abort.

Det märks i kommentaren att även fast hon är förvirrad och rädd, så är hon samtidigt glad för graviditeten. Tyvärr gäller inte samma för hennes kille som har ett år kvar på sin (sketna, ursäkta men..) utbildning och som ser barnet och sin flickväns tillstånd som något som kommer krossa hans framtidsplaner och lycka. Han vill ha flickvännen för sig själv i några år innan han är “redo att skaffa barn”. Ja ni känner igen resonemanget. Det barn de redan väntar räknas inte utan ses som nåt annat än vad det är.

Så här skriver hon bland annat:

“Jag säger att jag kommer ha en anledning livet ut att vara ledsen. Han säger att om jag inte gör abort, kommer han vara arg resten av livet“. Han anser att en graviditet borde kännas fantastiskt, och eftersom det inte gör det för honom, så tycker han att det är bättre om hon avslutar detta barns liv så att de kan försöka skaffa ett nytt senare då det kanske passar honom, och säkert även henne, bättre. Hon älskar honom och är medkännande och inlyssnande.

Så här skriver hon:

“Det jag uppskattar i allt mörker är dock att han säger att den dagen har blir pappa, vill han ha gjort allt det här innan för att kunna vara så närvarande som möjligt. Han säger att han inte kommer kunna koncentrera sig på skolan och veta att han har en nyfödd hemma. Men det jag hela tiden kommer tillbaka till är: är en abort värt det? Jag är övertygad om att en abort kommer göra mig trasig. Jag kommer inte finna mening i att ens gå klart skolan och jag kommer varje år tänka hur livet hade kunnat se ut. Varje dag efter tänka att jag hade kunnat valt annorlunda. För jag vet ju att jag aldrig skulle ångra ett barn. Men jag vill inte göra den här resan själv och jag vill inte leva med någon annan än min pojkvän.”

Hon känner att hon vill ha och behöver stöd och hon känner att hon tvingar på den här mannen som hon älskar ett föräldraskap om hon låter barnet leva, och man märker att hon prövar och smakar på tanken att ta bort det. Kanske är det här barnet ett offer värt att betala för att få det där livet som de/han har tänkt sig att de borde ha tillsammans? Kanske skulle abort inte vara så svårt som hon tror? Och så blir ju killen, som hon lever med, glad igen?

Hon får många fina råd från människor i kommentarsfältet. Tyvärr är alldeles för många råd av typen “det blir bra oavsett hur du väljer, båda valen har sina fördelar och kan göra dig glad”. Och hon väger. Ena foten, andra foten.

Tänk. I den här kvinnans liv, i denna kvinnans kropp, vem hon nu är, pågår just nu en kamp på liv och död. Kommer detta barn få chansen att födas senare i år?

Det bestäms närmsta dagarna/veckorna.

Så jag gör ett utrop eller vad man ska kalla det: ni som har tid och lust och energi och intresse eller vad det nu är som krävs: be för den här mamman, för barnet och för pappan.

Be gärna för situationen i allmänhet också. Det är många som sitter i den. Den är tyvärr vanlig. Och lögnen om ofödda som inte såvärst mycket värda hjälper inte.