Betraktelser · Bibelcitat · Bilder · Illustrationer · Psykisk ohälsa

Jag hatar “välj glädje” och här är varför

“Välj glädje” är ett fint sätt att säga “svälj sorgen”, och jag avskyr den filosofin. Det finns de som lär ut att man kan sända ut positiva energier i universum så att universum i sin tur skickar tillbaka framgång och lycka. En del tror att detta är vad kristen bön till Gud Fader ”egentligen är” (absolut inte!). Att le och skratta, för att det bildar endorfiner och “ler du tillräckligt så kommer sinnet snart att känna lyckan”.

Människor mår dåligt och psykisk ohälsa är vanligt. Att sprida idéer om att man skapar sitt egna mående och kan må bra bara man väljer att se saker på rätt sätt, är som att marknadsföra varbölder som fullvärdig måltidsmat.

Jag har sett lite av det här inom kyrkan med. Vad jag kommer ihåg på rak arm var en uppmaning på facebook om att alla skulle le mot främlingar för att på så sätt sprida glädje på stan. Jag har inget emot leenden från främlingar, och ibland… *rättar förnöjt till slipsen*…. ler jag också mot folk.

Det jag är skeptisk till är att använda glädjeyttringar mekaniskt och som metod, för att manipulera sig själv eller andra.

Det här har jag lärt mig efter många års försök att klämma och krysta fram glädje: Glädje måste ha en källa. Och har man ingen källa att ösa ur, så blir det heller ingen glädje. Jag vet att det här låter väldigt tråkigt men glädje föds inte ur att man förnekar plågoämnen (som är många, är det inte så?). Glädje springer ur det faktum att man glädjer sig av något.

Jag vet vad jag behövde för att börja känna (livs)glädje. Jag behövde

  1. uppmuntran och hopp som inte vänds upp och ned i varenda vindpust. Alltså något som alltid finns och som jag kan lita på jämt.
  2. Jag behövde tröst och läkedom åt sår och sorger, för sorger är på allvar och smärta är på riktigt.
  3. Jag behövde verkligen få höra det: att det är på riktigt. Att världen är tung och svår på riktigt. Att jag är på riktigt.

Det är min fulla övertygelse att man som människa mår sämre av att höra exempelvis ”inget är gott eller ont i sig själv, utan allt beror på hur man väljer att se på saken”. Jag tror att den som är djupt påverkad av mörker kommer ett litet steg närmare döden av sånt.

Många känner att de borde vara levnadsglada, och undrar vad felet är, varför de inte är det. Man ser att man har mycket jämfört med andra, kanske har man rent utav det mesta man nånsin drömt om. Och ändå är det något som fattas.

Man undrar: Vad är ingrediensen som fattas? Finns det något bortom askan som flyger i vinden? Går den att hitta? Kan man fatta handen om den i blindo?

Ja undra. Vem kan det vara. Vem är ingrediensen.

Vem har stigit upp till himlen och kommit ner igen?
Vem har samlat vinden i sina händer?
Vem har knutit in vattnet i ett kläde?
Vem har fastställt jordens alla gränser?
Vad heter han, och vad heter hans son – du vet det ju?

Ordspråksboken 30:4

Allmänt · Bebis<3 · Bilder · Jesus

De måste riva badrummet igen och därför tänker jag inte positivt

Har fått nya bud: de kommer riva större delen av det nyrenoverade badrummet och bygga om den sneda väggen helt. Det fattade man ju. Att det är Helan och Halvan-fasoner att försöka spackla en sned vägg så att den blir rak alltså.

Detta kommer i alla fall att ta två extra veckor.

JAG SKRIKER INOMBORDS.

Jag fattar ju att jag måste orka, och det kommer jag även att göra, men alltså. MEN ALLTSÅ.

Jag tänker att Gud kan göra nånting av ingenting, och han kan vända självömkan och antiklimaxbesvikelse till en slags själens vila. Sån är han. Men innan man eventuellt tagit emot detta så är det jobbigt. Och jag har slutat med det här att “försöka tänka positivt genom att jämföra sin situation med folk som har det sämre” för det har aldrig hjälpt mig, det har bara gjort måendet värre, för helt plötsligt får man lagt framför sig att ens känslor är orimliga och fåniga “i jämförelse med…” och det brukar inte ta bort känslorna, bara ge en skuldkänslor av typen “varför mår jag dåligt när jag egentligen borde må supermegaexplossionsbra, VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ MIG JKLAGJKDJ”.

Tycker alla kristna borde lägga ner det här “att försöka tänka positivt genom att jämföra med andra” i nåt slags märkligt försök att boosta sin inre känsla av ro och trygghet. Visst är tacksamhet bra och viktigt men man kan vara tacksam och må dåligt samtidigt, så tacksamhet är ingen direkt garanti för förnyad kraft att ta sig an vardagen.

randomindier.jpg

Det där att tänka positivt är nåt ateister och yogainstruktörer kan ägna sig åt tycker jag, inte vi. De kan väl få försöka muntra upp sig själva och varandra genom att jämföra sina liv med de som har det sämre materiellt om de nu tror att det kommer att fungera. Vi kan i stället vila i att vi har en Hjälpare och ett hopp för våra själar genom vår vän Jesus, och att vi kommer att få hjälp att ta oss igenom det vi just nu går igenom, oavsett vad det är och oavsett om det är på grund av så kallade struntsaker. Jag har känt Jesus i över tre år nu och inte en enda gång har han förminskat min oro och bett mig åkalla en inre tankebild av nån random indier med diabetes som har det sämre än mig, för att jag ska må bättre,  det har aldrig hänt. Han gör nånting annat, nånting med hur tankarna rör sig i huvudet, han typ lägger om fundamentet i hjärnan. Ibland i en process över tid, ibland genom några få ord som går rakt in i hjärteskålen.

Så: är jag inte positiv så är jag inte positiv och därmed basta!! Dock vet jag ju vem jag ska vända mig till och det gör mig glad.

Med det sagt, här kommer en bild på Stig i klassisk Falkenbergsmiljö:

IMG_3518

Vi åker hem i morgon, allihop, i samlad trupp. Vi får se hur det går att vara hemma medan de arbetar i badrummet.

Allmänt · Betraktelser · Bilder · Illustrationer · Psykisk ohälsa

Det är skönt att inte behöva tänka positivt

Tidigare i livet har jag gått i fällan att man “ska tänka positivt” när man möter svårigheter och att man typ kan LE bort obehagliga känslor eftersom “leendet lösgör endorfiner i hjärnans belöningssystem” eller liknande hälsotidningsskräp.

Och jag vill bara berätta att det är så skönt att jag fått släppa allt det där nu när jag tror på Jesus.

Sedan jag kom till tro så har jag på fler sätt än vad jag hade kunnat föreställa mig fått bekräftat att mina känslor och kamper faktiskt är och har varit jobbiga för mig – på riktigt. Inte jobbiga på det sätt att jag behöver känna oro eller ängslan egentligen då jag numer står under den högstes beskydd.  Men blir jag ändå oroad, ängslig och ledsen så får jag ingen som helst skit för det över huvud taget. Mina känslor bemöts precis som de är utan skuldbeläggande för att jag har dem. Flera gånger har de till och med plockats fram då jag har obearbetade sorger. För Jesus lär mig inte att på olika sätt “tänka bort” mina sorger och besvär utan han lär mig snarare rätt och slätt att allt som är dolt måste komma ut i ljuset och att han torkar mina tårar.

Så i stället för att höra att jag måste rycka upp mig för att jag har det så bra så har jag fått en famn att vila i och bli tröstad av, som ett barn.

Äntligen slipper jag “livsvisdomar” såsom

  • “Le och världen ler med dig!”
  • “Du är din egen lyckas smed!”

Och supervärstingen..

  • ..”Ingenting är ont eller gott i sig själv, frågan är bara hur du väljer att se på det!”

Och jag kan säga att sen Jesus befriade mig från kravet på positivt tänkande så har jag fått det mycket lättare att faktiskt tänka positivt.

Skönt.

panik