I helgen lät ett av mina barn döpa sig och det var faktiskt bland det vackraste jag sett. Det hela skedde i havet i blåsten medan vågorna skummade mot land.

Vi samlades intill stranden, sjöng, bad, och så gick vår präst ut i vattnet med de två som skulle döpas och medan de gick där sprack himlen upp så att solen sken på dem.  “Det var som att himlen öppnade sig” som nån (som inte ens är kristen) sa.

Så ja, när till och med en ickekristen använder sådana ord då vet man att det är vackert.

Jag kan säga att jag är glad att jag inte lät döpa ungarna när de var spädbarn. Men mer än så säger jag inte för denna gång för jag vill absolut inte göra det här inlägget till nån dopsyns-diskussion  (jag orkar inte – dopsynsdiskussioner kan vara så fett jobbiga när de kommer oombett. På riktigt! Fett jobbiga! Slår vad om att flera kristna som läser detta förstår exakt vad jag menar…).

Hur som helst så var dopet bland det vackraste jag någonsin sett. Det var övernaturligt vackert.

(Och om ni är nyfikna på vår församling så heter den Kastalakyrkan)