tur man inte måste fråga innan man föds som en tönt
Jag sa just hejdå till 3-åringen. Han ska med sin pappa till skidbacken en stund och åka lite slalom medan jag förbereder en pajbotten. Det är så roligt att vi bor nära en skidbacke nu och att jag har ett barn som får lära sig att åka tidigt. Jag själv minns inte ens när skidor blev en del av mitt liv utan de fanns alltid där (fast i mitt fall rörde det sig enbart om längdskidor, vilket är den bästa form av skidor).
Tonåringarna håller också på att lära sig, de följde dock inte med idag.
Howdy hej alla cowboys där ute
Nu är familjen hemma i Kungälv igen. Det var inte roligt att åka från Norrland, men vad ska man göra, jag var inte ledig v30.
Sen vi kom hem har maken renoverat halva köket, och igår plockade vi hallon i skogen. Jag tog inte med mig kameran men tänk er vackra naturbilder med ett litet barn som står hukad i en buske, röd och blå om läpparna. Elsa Beskow 2020.
Här är bild från ett annat tillfälle. När vi var i utanför Vännäs.
Skillnaden mellan där uppe och här nere är att vi här nere kan finna även björnbär. Vilket vi gjorde. De flesta omogna. Vilket får mig att gnövla händerna och tänka på morgondagens skörd.
Jag måste säga att vår tur med plockhinken muntrade upp mig ganska mycket. Just nu avskyr jag att vara hemma. En del av det beror på att minsta lillen är så aktiv nu, och när vi är hemma blir det lätt lite mycket, lite intensivt.
Jag skulle inte ge honom bedömningen vild, men det är nånting med aktiva tvååringar som kan göra att vilket hem som helst känns som en mycket liten och trång låda.
Från Latikberg, min fina vackra by som jag älskar
Idag gjorde jag favoritbakverket cheesecake som jag strödde plockade hallon på. Vilket är ert favoritbakverk? Vilket väljer ni helst när ni är på kafé? Jag väljer helst cheesecake alla dagar i veckan. Det är det bästa som finns i hela världen.
Jag tog inga foton på min cheesecake för den blev väldigt ful. Det blir nästan allt som jag bakar tyvärr. Jag minns en gång när jag la ut en bild på en tårta jag bakat till maken och nån sa “vad är det där för syltpöl”. SYLTPÖL!!
Jag har sagt till maken att vi måste köpa ett fint uppläggningsfat nu. Jag är trött på att servera fika uppläggsmässigt som om vi vore barackrastande vägarbetare på NCC.
Vi är 35+ år vi måste level up.
Men god blev den. Svärmor, som är på besök, tog till och med en bit till, och det ser jag som ett bra betyg. Hon brukar annars bara sitta och äta smulor enligt min mening.
Världen är sjuk.
Ni som följer min blogg lär väl inte ha missat att jag är från Latikberg. Det är en liten by 2,5 mil utanför Vilhelmina som jag är väldigt glad att jag är ifrån.
Jag och barnen är strandsatta här medan Joakim är i Tärnaby hos sina polare. Vi köpte lite mat innan vi drog och behöver vi nåt utöver det så kommer vi inte få tag på det för här finns inga affärer och jag har varesig körkort eller bil. Ja det skulle vara om man bad nån annan bybo då. Närmsta affär är i Vilhelmina
Här uppe klarar man sig rätt dåligt utan bil (eller grannar). Men eftersom jag flyttade till västkusten när jag var 19 så har jag inte varit i behov av körkort. På västkusten finns nåt som kallas för kollektivtrafik.
De stora ungarna har hittat åt en tremening och sen har jag inte sett så mycket av dem.
De blev bästisar direkt och så drog dem. Hon visar dem Latikbergs dolda skatter och det vill jag också göra så småningom, se om skatterna finns kvar. Några lär göra det i alla fall, som grottorna uppe på berget. Grottor är kända för att hålla tidens test *tänker på stora grottor i Frankrike och underjordiska vattenfallssystem i Sydamerika, såna grottor som har tusenåriga människolämningar och som har extremt lite gemensamt med Latikbergs grottor där den mest spännande grottlämningen är rostiga konservburkar i en skreva*.
Jag tror att jag hellre åker hit än till Thailand. Faktiskt. Jag tycker att Thailandsresor verkar jobbiga. Så när det kommer till miljöförstöring på grund av att folk semestrar på andra sidan jordklotet så kan jag säga att just det miljöproblemet är inte jag nån del i i alla fall. Däremot är de här korna skyldiga till en hel del metangasfjärt.
Där står de och smälter is på Arktis.
Vilhelminas sån där kommunslogan är Vild och Vacker. Passande!
Nu är vi här. Det är så skönt. Luften, ljuden, naturen, husen. Allt är så bekant. Lite har ändrats sen jag var här sist men det mesta ser ut som vanligt.
Jag undrar om människor som blivit kvar här inser hur speciellt Vilhelmina är, att de fattar hur fint och intressant det är här och att det är därför de har stannat. Jag hoppas det! Ofta i kulturen (filmer, böcker) så utmålas “de som blev kvar” som några hopplösa fall som saknade drömmar och ambitioner och aldrig sökte efter “mer”. Alternativt att de har förlorat nåt, att deras gåvor gått förlorade i slöseri. Det är idioti.
Jag hade inga drömmar eller ambitioner ändå flyttade jag. Jag flydde. Från mig själv har jag förstått sen, och det fungerade inte. Är glad att jag gjorde det på det sätt att jag är glad för de erfarenheter och liv jag har. Men kan ibland bli lite irriterad på Kungälv för att det inte ligger i Lappland och för att de byggt E6an mitt igenom stan som en stor massiv bajsrand i stadsbilden. Hur tänkte de där? Om de nu tänkte alls. Kanske blev de mutade eller hotade. Jag gillar Kungälv, men det är riktigt fult. Och det kan jag som sagt störa mig på ibland, jag som är van att bo mitt i det vackraste av skönhet genom hela uppväxten.
Den här bilden tog jag särskilt för bloggen. Har jag en bild på bloggen där jag står framför nåt eller där jag ens syns i bild över huvud taget så är det för att jag sagt till nån “kan du ta en bild på mig?” och med våld har klamrat fast kameran vid dennes händer. Foton på mig händer annars inte.
Bilden är tagen på Stenmans Konditori, lite av ett landmärke. Det är ofta där man ser kändisar om man ser nån kändis i Vilhelmina. Själv såg jag Staffan Ling på Stenmans en gång, eller om det var två gånger. #staffanling
Den här bloggen använder cookies. Genom att fortsätta att använda den här sidan så godkänner du användande av dito.