Jag är generellt inte särskilt orolig den här graviditeten. Visst det är tungt men jag är typ *etablerad* på graviditetsmarknaden nu (även fast det var över 10 år sen senast).

Men tre tankar har slagit mig några gånger och tillfälligt gjort mig stel av fasa. Ni vet så som det kan bli när man hinner spinna loss och katastrofen verkligen tycks närma sig vid horisonten, innan man hunnit tänka efter lite, och inser att rädslan kanske inte är helt rationell.

1. Att barnet krånglar in sig i navelsträngen

Barnet tycks snurra omkring som en propeller och det får en ju att fundera.. ligger navelsträngen tre varv runt barnets midja? Tänk om barnet råkar rycka loss moderkakan från livmoderväggen?

2. Att barnet dödar mig med en karatespark

Den här gången ligger barnet tryckt inåt och uppåt på ett sätt jag aldrig upplevt förr, och ibland känns det som att barnet ifråga står mig upp i halsen och att jag, om jag gapar tillräckligt stort, ska kunna skymta små tår där inne. Och då är det ju oundvikligt att tänka: tänk om barnet får in en riktig karatespark rakt på hjärtat så att jag dör?

3. Att barnet fastnar med foten mellan revbenen och föds med sned/bruten fot

Jag är för det mesta öm mellan de nedersta revbenen på höger sida numer. Jag ser framför mig hur barnet kilar in sin fot där så fort den inte har nåt annat för sig, vilket den ofta inte har. Oron är att barnet fastnar med foten mellan revbenen och när det väl kommer ut så kommer ena foten vara helt sned eller bruten på flera ställen.

Nån fler som haft nån rädsla som kanske inte varit helt sannolik vid närmare eftertanke?