Idag vill jag skriva och tipsa om en text i tidningen Dagen av Hanna Cajdert som jag tycker är både bra och viktig.
Vi lever i väldigt förvirrade tider. Gud har gett oss fasta referenspunkter att utgå från men det är ganska ofta som vi frestas till att överge dem och i stället följa en föränderlig och böljande bild av både människan och världen, där Guds gränser och ordning inte ges utrymme utan gränserna och ordningarna flyttas från Gud till vad människor tycker känns rätt i tiden. Det är ohållbart och felaktighet brukar i regel kroka i felaktighet till hela bygget rasar. En sådan felaktighet som fått stor framgång i vår kultur är synen på kön och vad som definierar en kvinna respektive man.
Texten tar avstamp i Vårdguiden 1177s välmenande men yra försök till inkludering genom att ta bort orden kvinna, man, pojke och flicka från sin information.
”Om kön verkligen vore en illusion så vore ett könlöst språk välkommet. Men om sanningen är att kön faktiskt är en påtaglig oföränderlig verklighet – då kommer den här ordleken inte leda till ökad frihet utan till ökad förvirring”
Hanna Cajdert, ni hittar hela texten <här>
Att acceptera, förespråka och försöka tillämpa flytande könsdefinitioner är nog ungefär… som att kasta sig ut över ett publikhav och låta tusentals händer bestämma varthän man ska. Många musikfestivaler tillåter inte så kallad crowdsurfning då det anses osäkert – dels för den som hoppar och men också för de som befinner sig i publiken, då tilltaget kan skapa svår oordning och kaos.
Jag har själv identifierat mig som ickebinär i 30 år. Fast, jag kallar det helst för könsförvirrad. Jag gjorde det innan jag visste att det fanns ord för det. Jag vet att den här typen av känslor sitter djupt. Djupa känslor har dock, tack och lov, inte alltid rätt bara för att de sitter djupt.
Jag har skrivit mer om det i inläggen “Nu gläds jag över att jag är kvinna” och “Könsförvirring, uppfostran och hur jag hittade hem i min egna kropp“.
