Minstingen har ett hemligt liv som har börjat yttra sig. Och då menar jag inte att han sticker ut och är borta flera timmar och kommer tillbaka med kvistar och mossa i håret och de knubbiga små nävarna fyllda med konstiga artefakter från medeltiden, utan jag menar att han har gått från ett knappt rörligt bylte till att självständigt börja undersöka allt. Igår la jag honom i spjälsängen men han vägrade ligga ned, så jag tänkte jaja, då får han sitta där och endera somnar han av sig själv, eller så ropar han och vill upp. 

Han satt där i 20-30 minuter själv medan jag satt i rummet bredvid och väntade. Så gick jag in och la omkull honom till slut, han somnade direkt, och då såg jag att han suttit och läst flera av sina böcker för sig själv. Han hade sträckt sig till hyllan bredvid spjälsängen och själv plockat ned dem.

Och det är så himla fint och stort och fantastiskt att där sitter han och har ett hemligt liv. Han har egna intressen, egen vilja och egna tankar som roar och uppehåller honom, och även fast jag ibland kan ana vad han känner och tänker, så följer jag det ju bara utifrån. Han är en alldeles egen liten person med ett eget inre liv, och även fast han kom genom mig och jag är med honom nästan hela tiden så kan jag inte se bråkdelen av allt som finns och som pågår där inne i det lilla lilla hjärtat. Det kan bara Gud se.

Det tycker jag är rörande. Och stort, ja, mirakulöst.

Avslutar med en liten bön eller dikt eller vad man ska kalla det. Och det gör jag på rim, för jag tycker att rim är festligt.

Tack min Gud för det du gömt
i det ynka, hjälplösa, stilla
det är en grej du ofta gör
storhet och värde i det lilla