Igår trotsade jag tröttheten då vi for till Linneakyrkan i Göteborg som fyllde två år som församling. Där bjöds på våfflor och kaffe (fast jag avstod från båda) och sen blev det lovsång och predikan och vittnesbörd och sånt.

En kille som heter Muhammed (men som kallas nåt annat eftersom de har så många Muhammed i församlingen tydligen, men vad han kallas har jag glömt bort) fick komma upp och berätta vad han sagt en kväll när de diskuterat frågan vad som gör kristendomen speciell.

Muhammed (som även kallas nåt annat) berättade att han varit i kontakt med många religioner i sitt liv och att det som skilde kristendomen åt från de andra går att likna med ett hav där det ligger människor och drunknar.

I andra religioner är det som att någon står vid sidan av och ropar och gestikulerar och försöker få den som ligger i vattnet att lära sig simma och hålla sig ovanför ytan och därmed överleva. “Gör så här! Gör lite mer så här! Nej inte så!”.  “Men Jesus stiger själv ned i vattnet och han lyfter upp den som håller på att drunkna”.

Ja nu berättar jag inte exakt som han berättade det, men det var så här jag minns det på ett ungefär. Och jag tycker att det var så oerhört bra beskrivet. Det får mig att tänka på en av mina favoritbibelcitat som jag publicerade i det första inlägg där jag skrev om min nyfunna tro:

Jesus är på riktigt folk.