Akta så att din dotter inte hamnar i KVINNOFÄLLAN

december 15, 2022december 15, 2022 Sonja4 Comments

För ganska många år sen berättade jag för en bekant om min dotters omsorgsfulla egenskaper. Om hur hon alltid har tagit hand om lillebror, om hennes naturliga talang i köket och att hon har ögon för vad som är vackert och kan göra saker mysiga. En slags instinkt som jag inte har.

Då sa den bekanta med rynkad näsa: Oj, du får akta så att hon inte hamnar i kvinnofällan.

Jag blev så ställd, för jag tyckte att det var nedlåtande. Den här personen tog stor stolthet i att vara för jämlikhet och slog sig (verkligen) för bröstet gällande sin syn på kvinnors värde, så jag fann det hela malplacerat. Jag hade just berättat väldigt fina och värdefulla saker om min dotter men det enda den här personen såg var en tjej som haft otur med sina styrkor. Den här personen såg det inte ens som styrkor, förresten, utan som svagheter.

Och jag började undra: vad är det här för synsätt? För jag förstod varifrån kommentaren kom. Men varför bör hon sträva efter att vara annorlunda än det som förknippas med kvinnlighet?

När jag växte upp var jag själv en så kallad pojkflicka. Jag har haft lättare att identifiera mig med pojkar och jag upplevde det traditionellt kvinnliga som tråkigt och svårt. Från omvärlden fick jag samtidigt höra att det traditionellt kvinnliga är slaveri, vekt, förpassat, sämre – vilket passade mig utmärkt och fick mig att känna mig bättre än “vanliga tjejer”.
Mycket beklagligt, tycker jag så här i efterhand. För visst har jag också en plats på jorden så som jag är danad, men bra egenskaper är inte dåliga för att jag lider brist på dem.

Kvinnokamp eller kvinnoförakt?
Den bekantas reaktion på min dotters omdonande natur fick mig att medvetet börja omvärdera och dra fram den här attityden i ljuset. Jag började se hur jag själv resonerade och hur människor och opinionsbildare runt om också behandlar traditionell kvinnlighet och hur den anses vara henne till last och som något hon måste befrias från. Det var början av en lång tankeprocess, och den började flera år innan jag blev kristen.

Jag har blivit allt mer övertygad om att det som idag kallas för kvinnokamp ofta är höljt i djupt kvinnoförakt. Jag ser kvinnor i min ålder som tycks slåss mot sin egna biologi, som blir förbannade när våra kroppar gör vad de är byggda för, som exempelvis bli gravida på grund av samlag. Det känns orättvist för dem att våra kroppar gör så här “mot oss” och inte “mot män”. Forma nya själar i magen efter man haft sex, vad är det för nåt? Fri kvinna tycks man bli först när man tagit avstånd från vår unika särart, samt tagit avstånd från våra barn när de är som allra sårbarast.

Och då har ändå min generation kommit undan lindrigt jämfört med de som kommer efter.

Feminismen har blivit som en låt av Eddie Meduza

maj 17, 2021januari 20, 2022 Sonja2 Comments

Jag studerade hästars anatomi i tre år innan jag ritade denna bild

Jag lyssnade på Eddie Meduzas låt Kings horses för första gången på länge, och jag tycker att den fångar en glimt av dagens feminism.

Meduzas sång börjar med en pojkes första möte med kungens män. Kungens män har fått makt att göra det kungen säger åt dem och de mördar av nån anledning pojkens far. Den unga pojken svär att han ska ta hämnd. Han börjar träna för att själv bli så stor och stark att han kan ta sig an uppgiften.
Efter några år så händer det sig så att kungen behöver starka män, så pojken som nu blivit stor erbjuds auktoritet och välstånd och vips så rider han med kungens män och far fram på samma sätt som sina forna antagonister.

Patriarkatet hatar allt som är “femininitet”?

Feminismen har utpekat patriarkatet som roten till ungefär all ondska. Män har blivit anklagade för allt negativt som drabbat kvinnor sedan tidens begynnelse; de anser att män har varit fundamentalt hänsynslösa, att de har levt enbart för egna intressen, att de inte brytt sig om barn vars liv de varit med att tända, att de har supit och uttalat sig förminskande om kvinnors kroppar medan de själva ogenerat fläkt ut fläsket till smärta för alla andras ögon, och att de håller varann om ryggen i ett ogenomträngligt brödraskap när oegentligheter sker. Man har även sagt att män inte bara hatar kvinnor, de hatar allt som är “femininitet”.

Något som jag ser att feminismen i mycket ogenerat har tagit över. Att uppoffra sig och sätta man och familj framför egna behov anses allt mer orimligt och nästan svekfullt mot hela kvinnokönet, sker sexuella relationer med män utan känslor så är det “starkt och självständigt”, barn är det kutym att skämta rått kring, moderskapet förminskas, kvinnors fertilitet och särprägeln att bära liv utmålas i det närmsta som en mystisk genetisk okontrollerbar defekt som måste botas innan kvinnor kan anses fullt funktionsdugliga. Och män gör det inget om man uttrycker sig snuskigt, nedlåtande och hatiskt kring. “Maskulinitet” beskrivs som något övervägande negativt.

Jag tycker att svinigt beteende bland oansvariga karlar ska motverkas och med rättfärdig ilska fördömas, tillrättavisas, i vissa fall anmälas och straffas (gärna hårdare än vad vi i dagsläget gör).

Men många gånger undrar jag om inte stora delar av feminismen sett på de män som levt i förfall, gränslöshet och snusk, men i stället för att vilja få dem att rycka upp sig till högre moralisk standard, så har de egentligen mest av allt längtat efter att själva få falla på liknande sätt och vara lika egocentriska utan att bli kritiserade för det.

Jag undrar därför om inte feminismen har blivit one of the men who rides the kings horses.

Klicka här om inbäddningen inte fungerar

Abort · Bilder

Kriget mot kvinnokroppen #abort

oktober 5, 2019 SonjaLeave a comment

Ni har säkert hört uttrycket “kriget mot kvinnokroppen” och en del förknippar det säkert delvis med begränsad aborträtt.

Jag (och många med mig) ser allt det som krävs för att göra abort till en attraktiv lösning som kriget mot kvinnokroppen.

Innan du blir upprörd och slirar iväg på tangenterna att jag och mina likar är skrämmande och läskiga, snälla ge mig en chans att förklara.

Vår fertilitet och vår förmåga att bli gravida och bära barn behandlas som en olycklig biologisk avvikelse och en fara för jämställdheten och allt som är speciellt med vår biologi och fertilitet måste tämjas, utjämnas och piskas för att vi ska anses ha goda möjligheter till ett fullgott liv.

Vi måste alltså vändas mot vår egna biologiska kropp och behandla vår fertilitet som ett ständigt närvarande hot, och värst av allt, vi måste vändas mot vår egna, levande och växande avkomma så att vi med så få moraliska stridigheter som möjligt kan döda dem.

För kan vi inte döda dem, så anses vi lida nackdelar. På grund av vår fertilitet. På grund av vår kvinnliga biologi. På grund av vår förmåga att bära nästa generation i våra kroppar.

72396286_2621862741169164_7989740395879727104_n

Embodied Equality, av Erika Bachiochi

Jag har märkt att kvinnor som är för abort inte sällan upplever det som att man begränsar deras frihet bara genom att tala om de ofödda barnen som mänskliga liv med värde.
Kvinnors upplevda frihet är alltså till viss del beroende av att man förnekar och blundar för det faktum att ofödda är växande unika mänskliga individer.
Kvinnor känner sig alltså mer “fria” om man kallar de ofödda barnen för “biologisk vävnad”, “embryon/foster”, “cellklumpar”, “potentiella liv” (vilket för övrigt är lögn) med mera.

Hur kan det anses vara frihet att föra kvinnor bakom ljuset för att hon ska kunna uppleva sin “frihet”?

Något som den feministiska aktivisten Cissi Wallin återkommande säger i sin aktivism är just att det “pågår ett krig mot kvinnor och barn”. Samtidigt är hon helt rabiat för abort. Och jag tycker att det där är så förvirrat.

Varje gång jag ser en feminist som aldrig uttrycker någon större kritik mot abort utan snarare skanderar hur nödvändigt och viktigt det är, tala om “kriget mot kvinnokroppen och barnen”, så får jag lust att ropa: MEN SER DU INTE VAD SOM ÄR PRECIS FRAMFÖR DIG.

Hur kan man inte se hur abort är del i kriget mot kvinnokroppen och bokstavligt talat våra barn? Vad måste ske för att man ska se att abort inte är ens en del i lösningen på kriget mot kvinnor och barn?