Barn · Betraktelser

Akta så att din dotter inte hamnar i KVINNOFÄLLAN

För ganska många år sen berättade jag för en bekant om min dotters omsorgsfulla egenskaper. Om hur hon alltid har tagit hand om lillebror, om hennes naturliga talang i köket och att hon har ögon för vad som är vackert och kan göra saker mysiga. En slags instinkt som jag inte har.

Då sa den bekanta med rynkad näsa: Oj, du får akta så att hon inte hamnar i kvinnofällan.

Jag blev så ställd, för jag tyckte att det var nedlåtande. Den här personen tog stor stolthet i att vara för jämlikhet och slog sig (verkligen) för bröstet gällande sin syn på kvinnors värde, så jag fann det hela malplacerat. Jag hade just berättat väldigt fina och värdefulla saker om min dotter men det enda den här personen såg var en tjej som haft otur med sina styrkor. Den här personen såg det inte ens som styrkor, förresten, utan som svagheter.

Och jag började undra: vad är det här för synsätt? För jag förstod varifrån kommentaren kom. Men varför bör hon sträva efter att vara annorlunda än det som förknippas med kvinnlighet?

När jag växte upp var jag själv en så kallad pojkflicka. Jag har haft lättare att identifiera mig med pojkar och jag upplevde det traditionellt kvinnliga som tråkigt och svårt. Från omvärlden fick jag samtidigt höra att det traditionellt kvinnliga är slaveri, vekt, förpassat, sämre – vilket passade mig utmärkt och fick mig att känna mig bättre än “vanliga tjejer”.
Mycket beklagligt, tycker jag så här i efterhand. För visst har jag också en plats på jorden så som jag är danad, men bra egenskaper är inte dåliga för att jag lider brist på dem.

Kvinnokamp eller kvinnoförakt?
Den bekantas reaktion på min dotters omdonande natur fick mig att medvetet börja omvärdera och dra fram den här attityden i ljuset. Jag började se hur jag själv resonerade och hur människor och opinionsbildare runt om också behandlar traditionell kvinnlighet och hur den anses vara henne till last och som något hon måste befrias från. Det var början av en lång tankeprocess, och den började flera år innan jag blev kristen.

Jag har blivit allt mer övertygad om att det som idag kallas för kvinnokamp ofta är höljt i djupt kvinnoförakt. Jag ser kvinnor i min ålder som tycks slåss mot sin egna biologi, som blir förbannade när våra kroppar gör vad de är byggda för, som exempelvis bli gravida på grund av samlag. Det känns orättvist för dem att våra kroppar gör så här “mot oss” och inte “mot män”. Forma nya själar i magen efter man haft sex, vad är det för nåt? Fri kvinna tycks man bli först när man tagit avstånd från vår unika särart, samt tagit avstånd från våra barn när de är som allra sårbarast.

Och då har ändå min generation kommit undan lindrigt jämfört med de som kommer efter.

Abort · Betraktelser · Bilder · Illustrationer

Angående män som vill kontrollera kvinnors kroppar

Det har kommit nya striktare abortlagar i Alabama (större delen av USA har i regel mer liberala abortlagar än Sverige, vet att en del inte vet det) och på sistone har jag sett väldigt många peppra ut ordstråket “de är män som vill kontrollera kvinnors kroppar och sexualitet!”, för ja, även fast det var en kvinna som skrev på så var resten män.

Och jag måste bara säga en sak. 

I USA blev abort legalt i bredare skala via rättegången Roe mot Wade år 1973 och de som la den domen var män, fast den gången var det bara män och inte en enda kvinna. Och om vi är lite konsekventa och utgår från att dessa maktens vita män vill kontrollera kvinnors kroppar med sina domslut, kan det inte vara så att vita, mäktiga män röstade igenom fri abort för att abort kan användas av just män (och även i större skala politiskt) som ett medel för att ha tillgång, makt och kontroll över kvinnors kroppar, sexualitet och reproduktiva förmåga?

vitaman.jpg

Vad är det vanligaste problemet: att enskilda män tvingar, manipulerar och pressar sin sexpartner att föda det gemensamma barnet trots att hon inte vill – eller att han tvingar, manipulerar och pressar henne att göra en abort, trots att hon inte vill?

Och om vi ser i större politisk skala – vad händer när den som legaliserar abort är exempelvis rasist, och lägger abortkliniker som erbjuder gratis abort i utsatta områden där det finns många svarta kvinnokroppar?

vitaman22.jpg

Jag är i alla fall så fruktansvärt trött på hur samtalet om abort allt som oftast kokar ned till nån slags “aborträtt vs. abortförbud”-kamp där den man talar med känner att den måste försvara aborträtten så fort minsta kritik mot abort kommer på tal. Så många nyanser går förlorade när det blir på det sättet. Abort kan väl för bövelen vara objektivt dåligt på sätt som vi alla kan komma överens om.

Ja jag hatar abort och tycker att det är fruktansvärt och ovärdigt, och ja jag anser att det ofödda människolivet är ett människoliv värt att värna. Men jag tycker ju att även kvinnans liv är värt att värna! Så vi kan ändå ha common ground! Vi kan ändå vara överens om vissa saker! Kom igen!

Om något som anses frigöra en kvinna så uppenbart även används i kontrollen och våldet mot henne, så måste man kunna kritisera det kontrollerande utan att den frigörande delen ska hotas.  Annars är det inte en frigörelse, det är en gisslansituation.

Om det upplevt belönande är beroende av att man accepterar det upplevt påtvingande, så lever man inte i ett hälsosamt förhållande, man har drabbats av Stockholmssyndrom.

Abort är i mina ögon handen som stryker men slår, belönar men straffar, ger men beslagtar, och alltid samtidigt. Den gör kvinnan mindre utsatt men den utsätter henne och hon är beroende av dess välvilja även fast den inte vill henne väl.

Jag skulle önska att fler kunde se och uppmärksamma hur abort används förtryckande och hur det skadar. Men jag tror inte att jag, en kristen pro-lifer, kan föra ett sånt samtal för någon bredare skara.  Jag anser ju att det ofödda livet har människovärde. Den övertygelsen anses som mycket provocerande och blotta närvaron av en sån värdering upplevs tyvärr som både skammande och bakåtsträvande av dagens traditionella feminister och det gör att det jag säger visas bort som ett hot.

lyssnao1hoear.jpg

Men ni som inte anser det, alltså ni som anser att det ofödda livet inte är något värt eller snarare är beroende av vad enskilda kvinnor anser om det, ni kanske kan prata om detta och lyssna till varandra. Sinsemellan borde ni väl kunna göra det utan att känna att ni hamnar i försvarsposition?

Kvinnor ska rustas, lära sig att se samt skyddas från faror och hon ska veta sitt värde. Kvinnans liv är också heligt. 

Kanske är det redan massor som är “on it” och skriver och arbetar med hur kvinnor mer eller mindre subtilt drivs till ofrivilliga aborter i ett land med fri abort. Jag kan inte påstå att jag hänger med i allt så jag har säkert missat massor – tipsa i så fall! Det skulle glädja mig och jag skulle älska att ta del av feministisk kritik av abort. Vet redan en hel del feministisk abortkritik i USA, men törstar efter svenskt material och svenska feministiska abortkritiker. 

Jag kan relatera till en hel del i det feministiska samtalet, men abortfrågan är en sån fråga där jag verkligen inte kan det. Där anser jag att man är alldeles för förtrollad av vad abort kan befria oss från, medan det som abort utsätter oss för slipper förbi.

Jag tycker i alla fall att ni som säger “de vill kontrollera kvinnors sexualitet och kroppar” hädanefter ska vara konsekventa och även inkludera de män som är för fri abort och som skriver på lagar och domar som ger just detta. Varför tro att just dessa män har annat än sina egna behov och begär i åtanke?