Barn · Betraktelser

Akta så att din dotter inte hamnar i KVINNOFÄLLAN

För ganska många år sen berättade jag för en bekant om min dotters omsorgsfulla egenskaper. Om hur hon alltid har tagit hand om lillebror, om hennes naturliga talang i köket och att hon har ögon för vad som är vackert och kan göra saker mysiga. En slags instinkt som jag inte har.

Då sa den bekanta med rynkad näsa: Oj, du får akta så att hon inte hamnar i kvinnofällan.

Jag blev så ställd, för jag tyckte att det var nedlåtande. Den här personen tog stor stolthet i att vara för jämlikhet och slog sig (verkligen) för bröstet gällande sin syn på kvinnors värde, så jag fann det hela malplacerat. Jag hade just berättat väldigt fina och värdefulla saker om min dotter men det enda den här personen såg var en tjej som haft otur med sina styrkor. Den här personen såg det inte ens som styrkor, förresten, utan som svagheter.

Och jag började undra: vad är det här för synsätt? För jag förstod varifrån kommentaren kom. Men varför bör hon sträva efter att vara annorlunda än det som förknippas med kvinnlighet?

När jag växte upp var jag själv en så kallad pojkflicka. Jag har haft lättare att identifiera mig med pojkar och jag upplevde det traditionellt kvinnliga som tråkigt och svårt. Från omvärlden fick jag samtidigt höra att det traditionellt kvinnliga är slaveri, vekt, förpassat, sämre – vilket passade mig utmärkt och fick mig att känna mig bättre än “vanliga tjejer”.
Mycket beklagligt, tycker jag så här i efterhand. För visst har jag också en plats på jorden så som jag är danad, men bra egenskaper är inte dåliga för att jag lider brist på dem.

Kvinnokamp eller kvinnoförakt?
Den bekantas reaktion på min dotters omdonande natur fick mig att medvetet börja omvärdera och dra fram den här attityden i ljuset. Jag började se hur jag själv resonerade och hur människor och opinionsbildare runt om också behandlar traditionell kvinnlighet och hur den anses vara henne till last och som något hon måste befrias från. Det var början av en lång tankeprocess, och den började flera år innan jag blev kristen.

Jag har blivit allt mer övertygad om att det som idag kallas för kvinnokamp ofta är höljt i djupt kvinnoförakt. Jag ser kvinnor i min ålder som tycks slåss mot sin egna biologi, som blir förbannade när våra kroppar gör vad de är byggda för, som exempelvis bli gravida på grund av samlag. Det känns orättvist för dem att våra kroppar gör så här “mot oss” och inte “mot män”. Forma nya själar i magen efter man haft sex, vad är det för nåt? Fri kvinna tycks man bli först när man tagit avstånd från vår unika särart, samt tagit avstånd från våra barn när de är som allra sårbarast.

Och då har ändå min generation kommit undan lindrigt jämfört med de som kommer efter.

Allmänt · Betraktelser · Bilder · Illustrationer · New Age och annan andlighet

Spännande drömmar och illegala snippsaunor

Jag drömmer ofta och intensivt. Jag behöver bara lägga mig ned och vila ögonen så kommer det. Och det är drömmar som inte betyder något.

I natt drömde jag om en poliskvinna som jobbade under täckmantel för att spräcka grupper som höll på med illegal underlivsavtäckning. Hon lyckades i sin utklädnad se ut som 35 men egentligen var hon 21.

Det var alltså grupper av kvinnor (men ibland innehållandes män som ville vara inkluderade) som samlades i gränder för att ”komma i kontakt med sina kön” genom att stå där och snurra runt långsamt utan byxor i något som liknade kinesisk qigong.

Andan kring de här illegala underlivsmötena var samma som till exempel ”snippsauna”, som dessvärre har varit halvpoppis i sociala medier senaste åren. Ni vet då kvinnor sätter sig över en bytta ångande örter (säkert inte gratis), utan trosor, för att det ska göra underlivet friskt och stärka deras relation till kvinnlig kraft. Rätt ofta har detta gjorts tillsammans med döttrar så små som tre år. För att “lära dem”/”komma i kontakt” och sådant.

Vi människor ska inte för en sekund inbilla oss att vi lever i någon så kallad upplyst tid. Allt vad folk är villiga att göra för att ”bli starka” och känna förening med något större… i det här fallet urkvinnokraft där man tycks tänka sig att könsdelarna, både inre och yttre, fungerar som en andlig antenn. Och bara man fokuserar på dessa könsdelar tillräckligt så får man kontakt.

Och de som är oandliga och “tror på vetenskapen” är inte heller frånvända ideer som man tänker sig ska tillhöra omoderna tider. Läs det här inlägget som exempel.

Drömmen om den här poliskvinnan som vigt sitt liv åt att stoppa illegala underlivsavtäckare var i alla fall väldigt spännande, så som mina drömmar oftast är. Visst kunde jag önska att drömmarna oftare skulle ha högre syften och budskap (det har hänt ett fåtal gånger), men det kanske kommer.

Längtar ni efter gemenskap med något större och att få starkare och kärleksfull koppling till er kropp så vänd er till Gud via Jesus. Till på köpet får man också gemenskap med många av historiens kvinnor.

Bibeln · Illustrationer · Kristendom

Om kön är en illusion så vore ett könlöst språk välkommet

Idag vill jag skriva och tipsa om en text i tidningen Dagen av Hanna Cajdert som jag tycker är både bra och viktig.

Vi lever i väldigt förvirrade tider. Gud har gett oss fasta referenspunkter att utgå från men det är ganska ofta som vi frestas till att överge dem och i stället följa en föränderlig och böljande bild av både människan och världen, där Guds gränser och ordning inte ges utrymme utan gränserna och ordningarna flyttas från Gud till vad människor tycker känns rätt i tiden. Det är ohållbart och felaktighet brukar i regel kroka i felaktighet till hela bygget rasar. En sådan felaktighet som fått stor framgång i vår kultur är synen på kön och vad som definierar en kvinna respektive man.

Texten tar avstamp i Vårdguiden 1177s välmenande men yra försök till inkludering genom att ta bort orden kvinna, man, pojke och flicka från sin information.

”Om kön verkligen vore en illusion så vore ett könlöst språk välkommet. Men om sanningen är att kön faktiskt är en påtaglig oföränderlig verklighet – då kommer den här ordleken inte leda till ökad frihet utan till ökad förvirring”

Hanna Cajdert, ni hittar hela texten <här>

Att acceptera, förespråka och försöka tillämpa flytande könsdefinitioner är nog ungefär… som att kasta sig ut över ett publikhav och låta tusentals händer bestämma varthän man ska. Många musikfestivaler tillåter inte så kallad crowdsurfning då det anses osäkert – dels för den som hoppar och men också för de som befinner sig i publiken, då tilltaget kan skapa svår oordning och kaos.

Jag har själv identifierat mig som ickebinär i 30 år. Fast, jag kallar det helst för könsförvirrad. Jag gjorde det innan jag visste att det fanns ord för det. Jag vet att den här typen av känslor sitter djupt. Djupa känslor har dock, tack och lov, inte alltid rätt bara för att de sitter djupt.

Jag har skrivit mer om det i inläggen “Nu gläds jag över att jag är kvinna” och “Könsförvirring, uppfostran och hur jag hittade hem i min egna kropp“.