Jag lyssnade på ett poddavsnitt idag som jag vill tipsa om, det är på engelska, men inte någon avancerad engelska.
Podden heter Relatable med Allie Stuckey och avsnittet jag vill tipsa om är det som heter “Ep 165 – Nancy Pearcy“, klicka här för att komma till poddavsnittet på apple podcasts (men det finns också på de andra vanligaste ställena där man kan hitta podcasts).
I avsnittet pratar de om hur de sekulära/utomkristna samhället ofta kapar av och avskiljer den mänskliga personen från den biologiska fysiska människan, och på så sätt förminskar och viftar bort den biologiska kroppen.
När det kommer till ofödda barn (zygot/embryon/foster) till exempel så ser man ofta den lilla växande människokroppen som mänsklig (en del gör inte det men låt oss ignorera dem då de är extremt anti vetenskap) men de ser dem inte som personer, på grund av olika kriterier (och dessa varierar alltid) som de ej ännu uppfyller.
De tar även upp resonemanget bakom att “födas i fel kropp”.
Det här går helt ihop med min egna erfarenhet och upplevelse. Innan jag hade mitt Gudsmöte så var det som att mitt jag levde åtskild från min kropp. Det kändes ofta som att jag var långt bakom mig själv och att ögonen var fönster som jag blickade ut genom som en liten alien som styrde en farkost av kött, eller som att jag svävade snett ovanför min kropp. Jag var inte ett med kroppen. Jag var utanför/innanför. Och kroppen kändes som ett främmande objekt, ett hinder, för den inre människan/essensen som, enligt min egna uppfattning, var mitt “verkliga jag”.
För den som är intresserad så har jag skrivit om min könsförvirring tidigare här.
För mig var idén om att ens inre själv kunde ha ett annat kön än den biologiska kroppen logisk. Faktum är att jag blev så glad när jag fann att andra kände som mig, att jag nästan hoppade upp och ned varje gång det hände. Människor som uttryckte att de var “ickebinära”, “genderfluid” etc uttryckte inte något främmande eller konstigt utan snarare något för mig väldigt bekant.
Att upptäcka den förståelsen och den uppmuntran och bekräftelsen från andra med dessa ständigt gnagande hemliga känslor, det kändes underbart. Det kändes befriande.
Befriande på ett falskt och förrädiskt sätt, förstod jag sen. För den där bekräftelsen och uppmuntran… vart ledde den mig nånstans? Vad blev konsekvensen?
Jag fann likasinnade, jag läste och hörde om människor som levde med samma avkapade kroppsuppfattning och könsförvirring som mig själv. Jag läste om hur man skulle kunna ändra språket för att bli mer inkluderande, för att människor som oss skulle känna oss mer hemma och för att människor i allmänhet skulle bli mer fria.
Sen vad? Gjorde det mig hel? Gjorde det att jag slutade känna som att jag var utanför mig kropp? Blev jag fri? Nej jag skulle snarare säga att trots bekräftelsen, trots att jag fick veta att jag inte var ensam, så blev det tvärt om – klyftan mellan mitt upplevda själv och kroppen blev större. Konsekvensen var ett förrädiskt ljus på ytan – och mer mörker på djupet.
På frukten kunde jag ha känt trädet om jag hade vetat något om den saken, men det gjorde jag inte.
Så mötte jag Jesus i ett helt annat “ärende” och blev född på nytt och samtidigt som klyftan mellan mig och Gud försvann så blev även min kropp och inre person ett på ett sätt som jag inte upplevt tidigare, och det var definitivt ingenting jag väntat mig, för hur skulle man kunna vänta sig något som man inte vet något om.
Fram till att det här hände så trodde jag att transrörelsen och upplösningen av könen och könsroller var något väldigt bra och fint. Jag ansåg att det öppnade människor för nya, fria, mer sanna, idéer om människan, kroppen, och andlig-/själsligheten.
Men nu förstår jag att den här typen av kroppsalierande känslor är ett symtom på förvirring och vilsenhet och att jag själv bidrog till att föra människor längre bort från att förstå sanningen om sig själva och leva förankrat i verkligheten. Och jag kan inte annat än att be om ursäkt för det, och vädja till andra att inte göra samma misstag som jag gjorde.
Idéer om att man kan “födas i fel kropp” eller att den inre personen är avskild från den biologiska kroppen är över huvud taget ingen god idé att bygga vidare på i ett samhälle. Det är ingen fin gåva att ge till barnen och det är ingenting som kommer dra upp människor ur den psykiska ohälsans träsk.
När allt är som det ska så fungerar alla våra olika delar i harmoni, och har man delar av sig själv som säger emot och krigar mot varann, så är man trasig. Ingen uppmuntran eller bekräftelse i världen som syftar till att normalisera strid mot den egna biologiska kroppen kan göra en person hel. Det ger ytlig lindring.
Jag fick det väldigt enkelt i det här avseendet för jag blev helad från det värsta av dessa känslor på ett ögonblick. Jag blev det inte för att jag var så duktig eller smart, jag ansåg ju att jag var något positivt och bra på spåren, utan det var helt och hållet tack vare Jesus som gjorde hands on. Men även om man inte helas på ett ögonblick så finns det alltid tröst, styrka och hopp att hämta hos Honom som känner varenda del av dig bättre än du själv, då det var han som skapade dig och som sammanvävde dig i moderlivet (psaltaren 139:13).
Könsförvirring och att känna sig främmande i sin egna kropp är ingenting skamligt, och ingenting som gör någon sämre på något sätt. Man är bara trasig, så som de flesta av oss mer eller mindre är.
Innan jag avslutar tänkte jag att jag ska dela ett litet citat från den här texten av Jennifer Wegerup (Expressen) som handlar om en väninna till henne som ville ha barn efter att hon förverkligat sig själv, men så kom klimakteriet, och sorgen när hon förstod att det var för sent :
“Jämställdheten förs inte framåt av att vi förnekar de uppenbara skillnaderna mellan könen och förråder våra kvinnokroppar i stället för att älska dem.”
