Nu har det varit (och är väl på sätt och vis fortfarande) påsk och då kan man ha fått höra ett och annat “Jesus är uppstånden!”.
Och innan jag blev kristen så hade det väl nån gång då och då fladdrat förbi mig med att “Jesus lever”. Men det var en sån där grej som jag på något sätt sorterade bort som skräpinformation. Det fastnade helt enkelt inte.
Något som jag också hörde då och då och som hade betydligt lättare att fastna var det här att “Jesus dog på korset”.
För till skillnad från ovanlig uppståndelse från de döda så kunde jag ta in och smälta sannolikheten att någon råkat ut för den betydligt vanligare döden.
Så det var där som mitt fokus landade i hela den här berömda Jesus-på-korset-affären. Det landade på att han dött. “För oss”. Vilket jag för övrigt tyckte verkade helt onödigt. “För min del hade han gärna fått fortsätta leva” minns jag att jag sa. Jag kände mig ganska storsint när jag sa det också, haha.
“Ty detta budskap om korset är en dårskap för dem som blir förtappade, men för oss som blir frälsta är det en Guds kraft” Korintierbrevet 1:18
Jag hade i alla fall så klart hört om den tomma graven och hade nån bett mig att redogöra vad som enligt Bibeln hände några dar efter Jesu död, så hade jag i allmänbildningens namn helt klart kunnat rabbla upp att han återuppstod. Men för mitt förstånd så var det bara tomma ord och uttryck som varken gjorde till eller från i min bild av Jesus. Min bild av Jesus var att han verkade ha varit en fin karl. Som dog, “för oss”, “om han nu levat”.
Jag tänkte därför på kristna som människor som följer “en man som de tror dog på ett kors”.
Att kristna följer en nu levande man som lever fastän han dog på ett kors var så ovanligt och därför så osannolikt, att det för mig inte var möjligt att medvetet processa och överväga det på ett seriöst sätt. Hjärnan filtrerade automatiskt bort informationen om att Jesus återuppstått och det enda som fastnade kvar i mitt förstånd och medvetande var: “Jesus dog”.
Så hur kunde jag på allvar börja tro på att Jesus har återuppstått och lever idag?
Hm, jo, några veckor efter att Jesus uppstått ur graven så for han upp till himlen på ett moln (ja det här är också rätt ovanligt, jag vet). Och nån gång efter det, på nåt som kallas för pingst, började folk som tror på honom att ta emot helige Ande, helt enligt vad Jesus lovat i till exempel Johannesevangeliget 14.
“Men Hjälparen, den helige Ande, som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt vad jag har sagt er.”
Helige Ande är Guds egna Ande och han är en del av det som kallas för den heliga treenigheten som består av Fader, Son, och så den helige Ande förstås. Helige Ande är alltså inte kyrkans femte hjul utan alla i treenigheten har sin funktion/roll, och alla tre fungerar i perfekt relation med varandra och alla tre är 100% Gud. Ja jag vet. Det är svårt att greppa.
Utan att fastna för mycket i att försöka begripa treenigheten: Jag hade hamnat i ett läge där mitt liv kändes som en återvändsgränd och i det här läget dök liksom Jesus bara upp. Kanske kunde han rädda mig ändå? Visst var det osannolikt men jag var inte i ett läge där jag kunde räkna bort osannolika saker. Och genom att jag satte allt mitt hopp till Jesus och talade ut hans seger på korset över mitt liv och talade ut att han är herre över mig och att jag därför är Guds barn och att mina demoner inte var välkomna hos mig mer osv, så tog han emot mig och så fick jag helige Ande.
Det var inte väntat kan jag säga.
Fast jag kände ingenting särskilt på en gång, men inom några dar kunde jag känna hur jag förvandlades, att blodet blev nytt på något sätt, kanske för att det var som att jag för första gången i mitt liv kunde andas och få luft. Jag vet att det låter konstigt med tanke på att jag andats i hela mitt liv, men så är det.
Och även fast jag aldrig varit med om att bli pånyttfödd förr så förstod jag att det var det som hände, då jag genom Anden fick allting förklarat för mig på ett sätt som jag kunde förstå (“… han skall lära er allt”, som Jesus sa i Joh 14).
Jesus pratar om denna pånyttfödelse i exempelvis Johannesevangeliet, när en farisésnubbe vid namn Nikodemus besöker honom mitt i natten:
“‘Rabbi, vi vet att det är från Gud du har kommit som lärare, ty ingen kan göra sådana tecken som du gör, om inte Gud är med honom.’ Jesus svarade: ‘Amen, amen säger jag dig: Den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike.’ Nikodemus sade: ‘Hur kan en människa födas när hon är gammal? Inte kan hon väl komma in i moderlivet och födas en gång till?’ Jesus svarade: ‘Amen, amen säger jag dig: Den som inte blir född av vatten och Ande kan inte komma in i Guds rike. Det som är fött av köttet är kött, och det som är fött av Anden är ande. Var inte förvånad över att jag sade att ni måste födas på nytt. Vinden blåser vart den vill, och du hör dess sus, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som är född av Anden.”
Guds Ande tog sin plats i det inre tomrum som jag fram till dess haft växande och värkande inom mig, och han började fylla mig med en visshet som jag alltid har längtat otroligt mycket efter att få ha. Visshet om Gud.
Och när jag talar om inre tomrum så talar jag alltså om det där hålet som många kan känna på insidan och som bara tycks växa ju mer man försöker fylla igen det. Så var det för mig i alla fall, men så var jag ju också expert på att söka mig bort från Gud på ett nästan parodiskt vilset sätt.
Du som kan relatera till denna bild av Nina Hemmingsson förstår förmodligen vad jag menar för slags inre tomrum
Innan jag blev frälst så antog jag kallt att alla kristna är precis lika tomma på insidan som alla andra, kanske till och med snäppet tommare, eftersom de tror på en (ansåg jag då) mycket krävande, begränsande och mordlysten Gud och tröstade sig med ett framtida paradis där lejon av nån anledning prompt skulle sova bredvid spädbarn.
Men så, efter att vägen till Gud öppnats för mig, så tänkte jag (ungefär):
“OMG JESUS LEVER DETTA ÄR BÄSTA NYHETERNA EVER KRISTNA ÄR INTE GALNA DE HAR JU RÄTT GUD ÄR GOD JESUS ÄR VÄGEN OCH BIBELN ÄR SANN JAG MÅSTE FÅ UT DETTA PÅ NÅT SÄTT HUR SKA JAG FÅ UT DET DET ÄR SÅ TÖNTIGT ATT PRATA OM JESUS MEN WOW JESUS LEVER OMG BÄSTA EVER”
Jag förstod då också att Guds rike inte är en plats som man kommer till när man dör eller som kommer “senare” som jag hade trott, utan Guds rike är något som tar plats inom oss redan medan vi lever det här livet i den här kroppen på jorden. Men det är ett rike som man inte kan se med ögonen och även om man kan längta efter till det tar plats utan störningsmoment så småningom, så är det liksom ändå här redan nu. Jag skulle beskriva det som att himmelriket ligger “bakom” den synliga världen?
Men det här riket kan inte vi pånyttfödda kristna visa för någon genom att peka på en plats och säga “titta där är det”, eller “se här har jag ett mätbart bevis för att det här riket verkligen existerar”, utan medvetenhet om det får man först när man själv uppriktigt bestämmer sig för att lägga allt sitt i Jesus förvar och börja förlita på Gud i stället för till sig själv.
Jesus är alltså nyckeln till det här osynliga riket. Fram till dess att man själv tar emot nyckeln så är sannolikheten övervägande att man tycker att det här med Guds rike låter ganska konstigt.
“Då Jesus blev tillfrågad av fariseerna när Guds rike skulle komma, svarade han dem: ‘Guds rike kommer inte så att man kan se det med ögonen. Inte heller skall man kunna säga: Se, här är det, eller: Där är det. Ty se, Guds rike är mitt ibland er.'” Lukasevangeliet 17:20-21
Så det vi pånyttfödda kan göra är att vittna om det som vi har fått kännedom om. Det kan vi göra dels genom att berätta om Jesus och vad vi lärt genom honom och uppmuntra folk att själva söka honom och omvända sig, men också genom att leva livet på ett sätt som pekar mot Jesus och vem han är, så att folk får lust att själva söka honom och omvända sig. Det betyder inte att vi ska leva helt perfekta liv, för det kan ingen göra, utan det betyder att vi ska älska Gud och ivrigt sträva efter det som han håller för gott. Det här vill han att vi ska göra för att han älskar oss och vill oss det bästa, och han hjälper oss med det varje steg på vägen. Vi är nämligen helt oförmögna till förvandlade hjärtan av egen kraft.
Sammanfattningsvis:
Jag började på allvar tro på att Jesus uppstått för att han helt enkelt tog emot mitt liv när jag gav honom det. Då blev det rätt uppenbart för mig att han återuppstått för folk tar i regel inte emot saker om de är döda. Dessutom börjde jag ju att höra honom också, även det ett klassiskt livstecken.
Och jag måste säga att det hopp som jag av olika skäl kunde känna för Jesus just i stunden för min bön inte var nåt som jag hade lyckats uppbåda av egen viljekraft, utan det var ett hopp som Gud genom olika medel gett mig.
Så om du som läser det här är sugen på att få gemenskap med Gud, men inte alls känner att du kan vare sig tro eller hoppas på Jesus där du befinner dig just nu men nånstans innerst inne ändå vill kunna göra det: be honom om tro? Be Gud att röja bort det som står i vägen mellan dig och honom?
Hett tips: din bön får större auktoritet om du ber den i Jesu namn, för Jesus är namnet över alla andra namn.
Jag har annars skrivit lite här hur jag bad när jag blev frälst, men det det där är ingen mall. Och är du inte social fobiker så kan du kanske till och med fråga en kristen att be för dig för att du vill ta emot Jesus (jag utgår jämt från att mina läsare är sociala fobiker men det kanske ni inte är hela bunten hehe).
Sen måste jag också verkligen understryka: alla upplever inte sin frälsning på samma sätt som mig. Gud frälser oss på det sätt som är bäst för oss och för planen han har för var och en av oss. Sök honom och han kommer att ge dig precis vad du behöver, på det sätt du behöver det, i den tid du behöver det.
