Dessa människor vet ingenting och förstår ingenting

november 13, 2020 SonjaLeave a comment

Läste kapitel 44 i profeten Jesajas bok i morse.

Där kan man läsa hur hantverkare bara är vanliga människor: om de blir trötta så måste de vila och de måste äta och dricka för att orka arbeta.

Sen går Jesaja vidare och berättar om hur människan fäller träd: En del av trädet hugger hon upp som bränsle till en härlig brasa och på den lägger hon en stek som hon äter och sedan säger hon “gott, nu är jag varm, nu njuter jag av brasan“.

Sen går människan tillbaka till sin trähög, tar en annan del av samma träd, och låter hugga sig en avgudabild av den. Den träbiten faller hon sedan ned inför i tillbedjan och säger “rädda mig för du är min gud!“

“Dessa människor vet ingenting och förstår ingenting, ty deras ögon är tillslutna, så att de inte ser, och deras hjärtan, så att de ingenting begriper. Ingen har så mycken eftertanke, så mycket vett eller förstånd att han säger: ‘En del av det har jag bränt upp i eld, på kolen har jag bakat bröd och stekt kött och har nu ätit. Skulle jag då av resten göra en avskyvärd avgud? Skulle jag falla ner för ett stycke trä?'”

Vi människor är skapade i Guds avbild. Bara vår existens är ett vittnesmål om den som skapat oss. Och så går vi och tar andra saker från skapelsen, saker som vi formar och bearbetar efter vad vårt begränsade förstånd klarar av och så tror vi att det ska kunna fylla våra själar med mening, lycka och hopp, att det ska kunna rädda oss.

“Den som lever av aska är förledd av ett vilselett hjärta, så att han inte kan rädda sin själ eller tänka: ‘är det inte lögn det jag håller i min högra hand?'” Jesaja 44:14

Så här skrev jag i ett inlägg ett år efter att jag fattat att frasen “Jesus lever” är mer än bara en fras:

“För ett år sen levde jag fortfarande i vad jag skulle vilja kalla en värld av aska.
Jag visste inte vad som var upp eller ner och jag kände mig som en levande död i ett evighetslångt fall.

Men inte för länge till.”

“Men hör nu, du min tjänare Jakob, du Israel som jag har utvalt. Så säger Herren som skapade dig, han som formade dig i moderlivet och som hjälper dig:
Var inte rädd, du min tjänare Jakob, du Jeshurun som jag har utvalt. För jag ska utgjuta vatten över det som törstar, och strömmar över det torra. Jag ska utgjuta min Ande över dina barn, min välsignelse över dina avkomlingar, så att de växer uppbland det gröna gräset, som pilträd vid vattenbäckar. Då ska en säga: ‘Jag tillhör Herren’, en annan åberopa Jakobs namn, en tredje skriva: ‘Herrens egen’ på sin hand och använda Israel som ärenamn.” Jesaja 44

Mer Jesaja 44 finns att läsa i Bibeln.

Bibeln · Jesus · Kristendom · Vittnesmål om Jesus · Youtube

Videotips: Judisk kille som pratar med andra judar om deras utlovade Messias

september 5, 2020 Sonja4 Comments

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=cGz9BVJ_k6s]
Du kan även klicka här för att se videon

Vill tipsa om ett youtubeklipp som jag tycker är helt fantastiskt. Det är en judisk kille (som tror på Jesus) som läser upp Jesaja 53 för andra judar (som inte tror på Jesus). Och när de ska dra sina slutsatser från texten så är det precis min, vår, frälsare som de beskriver, på ett helt fantastiskt sätt. Och det utan att vara medvetna om att det är Jesus som de beskriver.

Jag har tittat klippet flera gånger nu. Blir lika rörd varje gång. Och så killen i slutet som säger att det är som en “barriär” när man pratar om Jesus. Tänk att han ser den barriären så pass att han kan formulera det! Det ser jag som ett tecken på att han är nära att ta emot budskapet om sin Messias, och det tycker jag är så fint.

(Jag skriver om barriären i inlägget “Hur kan man på allvar tro att Jesus uppstått”)

För er som inte vet så kan jag tillägga att vi kristna ju delar Gamla Testamentet med judarna. Kristna och judar har otvivelaktigt samma Gud, och det var till dem Messias blev utlovad, och det var genom det judiska folket som Messias föddes åt oss. Det finns ingen motsättning mellan att vara jude och tro på Jesus, man kan vara både Jude och Jesu lärjunge. Men många judar tror inte på Jesus som sin Messias, så de väntar fortfarande på att han ska komma.

d1273dafdfcf66180fcdd5cb2ef9d5d4

Bibelcitat · Bibeln · Bilder · depression · Jesus · Kristendom · Psykisk ohälsa · Skärmdumpar · Vardag

Titta vad jag hittade!

november 15, 2018 SonjaLeave a comment

Jag hittade min fina tygpåse som jag lät trycka 2016, jag trodde att den kommit bort i flytten!

Och det där Bibelordet från Jesaja. Det finns en särskild anledning till att jag valde just det ordet. LÅT MIG BERÄTTA.

Rätt långt innan jag kom till tro på Jesus, när jag var omkring 23-24 år kanske, fick jag se en inre syn. I den synen såg jag ett spjut som skar genom luften och jag förstod att det spjutet var jag. Nån gång, på nåt sätt, så skulle jag bli ett spjut.

För mig var betydelsen att det skulle bli bra. Att tyngden som låg över mig skulle lätta och att jag skulle susa fram utan hinder. Jag tog det som ett löfte. Löfte från vem? Ja det funderade jag konstigt nog inte så mycket på. Återkommer till det längre ned.

Jag tolkade i alla fall synen som att jag skulle slå igenom och göra karriär inom nöjesbranschen. Det var min dröm, och jag kände att jag ständigt var på gränsen till någon form av genomslag.

Jag minns att jag berättade för min vän Lotta Losten att jag skulle bli ett spjut. Hon skrattade till och undrade vad tusan jag menade. Tror till och med hon nämnde det här med spjutet på sin blogg en gång.

Jo, kolla i det här inlägget på hennes blogg. Inlägget är från februari 2011.

(Oj vad jag börjar sakna henne när jag läser det här!)

Det här löftet om att bli ett spjut muntrade upp mig i mörka stunder och fick mig att fortsätta kämpa.

En dag så blev det så att jag blev inbjuden till Schulman show. Ni vet Alex Schulman. Jag tänkte att yes nu händer det. Jag åkte till Stockholm och var med men det gick inte bra alls. Jag har väl sällan känt mig så obekväm i mitt liv och jag förstod inte vad Alex Schulman och Fredrik Wikingsson pratade om. Efteråt kunde jag läsa kommentarer som sa att jag var ett helt menlöst mähä och så tråkig som en människa kan bli.

Egentligen tror jag att jag var ovanligt skonad från otrevligheter men jag tog det väldigt hårt ändå. Jag gjorde så gott jag kunde med att packa in känslan av att vara misslyckad i barriärer men det gick inte så bra. Jag hade ingenting i nöjesbranschen att göra, det stod klart, och jag visste inte om jag hade något att göra som levandes människa över huvud taget.

Schulman show var inte mitt enda misslyckandet heller förstås. Ett tv-produktionsbolag bjöd till exempel in mig en gång för att jag eventuellt skulle bli en del av ett nytt humorprogram i en av de etablerade tv-kanalerna och jag åkte på mötet, såg vad de hade att presentera, och så sa jag att det där är inte humor, det där är obehagligt, och att jag aldrig skulle kunna göra sån tv.

Jag menade visserligen det jag sa, men jag hade kunnat lägga fram det på ett annat sätt. Min sociala förmåga har aldrig varit på topp och kommer nog aldrig att bli på topp heller (och Gud vet att jag gör så gott jag kan). Ni anar inte hur många gånger jag sett den här intervjun med Pelle “Nordpolen” Hellström och relaterat till exakt 100%.

Det finns flera som har trott och hoppats på mig inom nöjesbranschen men jag har inte mäktat med. Både framgång och motgång har stressat mig.

Och jag kände bara efter de här erfarenheterna att jag aldrig någonsin skulle kunna jobba med nöje. Jag är inte av det rätta virket.

Man brukar säga att det som kännetecknar de som når yrkesmässig framgång är deras förmåga att ställa sig upp efter motgångar och kämpa i alla lägen. Och sån är inte jag. När jag misslyckas så lägger jag mig ned och dör.

Och det var väl vad jag gjorde nånstans där efter Alex Schulman show, då jag förstod att jag aldrig kommer att bli något nöjesspjut. Och för första gången så började jag ifrågasätta vad det var för inre syn jag haft egentligen.

Var kom den ifrån? Och varför la jag sån tyngd vid den? Efter att i flera år hållit fast vid det här spjutet som ett löfte om en meningsfull tillvaro så släppte jag det och tänkte inte på det mer. Nu visste jag inte längre vart jag var på väg över huvud taget. Förr hade jag haft nån form av riktning. Men vad var målet nu? Varför kämpa för att klara dagen när man vaknar upp nästa dag och eländet bara börjar om på nytt igen? Frågorna värkte samtidigt som jag försökte hålla samman ett liv jag inte förstod mig på och inte såg någon mening med.

Så kom till slut den där välsignade dagen den 25 augusti 2015 då Jesus plockade upp mig och visade mig meningen med allt.

Och en dag, nån månad efter det, när jag var ute med hunden och lyssnade på Bibel 2000 på Spotify, så kom jag till Jesaja 49:

“Hör på mig, ni kustländer, lyssna, ni folk, som bor i fjärran. HERREN kallade mig när jag ännu var i moderlivet, han nämnde mitt namn medan jag låg i min mors sköte. Han gjorde min mun lik ett skarpt svärd och gömde mig under sin hands skugga. Han gjorde mig till en vass pil och dolde mig i sitt koger”

Det var som tiden stannade. Jag minns vädret. Jag minns hunden. Jag minns precis var jag stod när synen på nytt spelades upp i mitt inre och jag kom ihåg. Och jag insåg att jag hade missförstått: det var inte ett vasst spjut. Det var en vass pil!

—

Är jag en vass pil nu då? Nej och inte är min mun likt ett skarpt svärd heller, tvärt om, hindrat tal är ett av mina största problem här i livet (skriva kan jag, tala kan jag inte). Fast. Vinden blåser vart den vill, och du hör dess sus. Livet med Jesus är inte som livet var innan. Löftet lever än.