Jag läste det här inlägget hos Natashja Blomberg där hon skriver om kön och uppfostran, och jag började skriva en kommentar men känner att jag postar ett inlägg i stället. Det har kanske inte så himla mycket med hennes inlägg att göra men det är ett ämne som jag burit på ett tag.
Jag har varit könsförvirrad i nästan hela mitt liv. Det var inte kul alls. Jag är inte det längre utan när jag tog emot Jesus hände nåt som gjorde att det där la sig till rätta inom mig. Det här var egentligen bara ett symtom på Det Stora Problemet, men i 30 år skulle jag säga att jag var könsförvirrad. Över huvud taget förvirrade det här med kroppen mig. Det var som att kopplingen mellan kropp och medvetande (eller vad man nu kallar det, själ?) på något sätt inte satt ihop. Jag kunde sitta och titta på min hand och vifta med den och tänka “är det här verkligen min hand?”.
Men jag vet inte vad uppfostran spelade för roll i detta. Jag var ju förvirrad även fast jag växte upp könsstereotypt och hade alla ramar man kan tänka sig för att jag “borde” ha hittat in i rätt könsidentitet. Jag VILLE snagga håret men fick inte eftersom jag var tjej. Jag VILLE skruva i garaget så som min bror fick men fick inte för jag var tjej. Jag VILLE vara stjärngosse i luciatåget men fick inte, för tjejer är tärnor. Jag uppmuntrades inte att bryta könsnormer men jag gjorde det ändå, och inte sällan med motstånd från omgivande struktur.
Det där var för mig nåt inre som ville ut – inget utifrån som nån försökte lägga på mig eller leda in mig på genom uppfostran.
Jag önskade länge att jag var kille och inombords har jag inte ”känt mig” som tjej. Det här var djupa, genuina känslor.
Därför blir jag irriterad när jag hör människor kritisera hela könsförvirringsrörelsen med att det har blivit ”trendigt” och att ökad förvirring skulle bero på nåt mode eller för att föräldrar tar på sina pojkar rosa kläder. Det här är inte ett simpelt mode. Det här handlar inte om vilka leksaker som erbjuds till ett barn. Det här var något som jag kämpade med i hela mitt liv och att förminska det till något ytligt trams är en skymf. När jag började höra om att könet inte ligger i vilket fysiskt kropp man har utan att kön är oberoende och ”flytande” blev jag jätteglad för det var ju precis så jag känt så länge utan att ha haft ord för det.
Det jag fick höra var alltså ord som beskrev saker som jag redan kände på insidan. Det var inte ord från utsidan som ändrade mitt inre.
Nu vet jag att jag är kvinna. Jag har aldrig varit mer rotad och tillfreds med det faktumet än vad jag är nu. Jag vet hur hatad frasen ”Gud skapade oss som kvinna och man” är i vissa kretsar men det är sant. Han gjorde det. Han skapade oss som kvinnor och män och det är ingenting som vi kan göra åt den saken. Men jag förstod inte den sanningen – kunde inte förstå den sanningen? – förrän jag fick en personlig relation till Honom och han fick min tillåtelse att hjälpa mig och reda ut mig och visa mig hans sätt.
Och för mig att få landa i det har betytt jättemycket. Själen har fått ett nytt lugn, inte bara genom att den har fått landa i Guds famn utan för att själen och kroppen har förts ihop. Förut var de nämligen inte det, de var åtskilda och delvis i konflikt med varandra. Jag tyckte att kroppen, om jag ska uttrycka mig krasst, var som ett fängelse och det inre som strävade och längtade efter frihet kändes begränsat av kroppens tyngd och tillkortakommanden.
Nu sitter de ihop och jag vet att de hör ihop och inte står i konflikt. Jag är en trasig person som har blivit lite mera hel. Lite mera lagad och lite mindre splittrad. Varför det hände just mig och varför det var så enkelt för mig att sluta känna förvirring över mitt kön vet inte jag. Men jag är väldigt glad för det.
Jag har dragit mig för att skriva om det här. Jag är rädd för att göra någon upprörd. Jag vet vilken glädje det är att få sina känslor bekräftade såsom HBTQ-rörelsen bekräftar såna här känslor. Hur fantastiskt det kan kännas att efter att kanske ett helt liv ensam med sina tankar – få höra att man inte är ensam. För inte pratade jag med någon om det här. Jag menar… jag försökte ibland. Jag gav hintar. Men… nej. Det var inte många som visste att jag kände så här.
Förutom några som läste det här inlägget kanske (som jag rasslade fram när jag var 29…). Eller som läst Fi:s (partiets) antologi “Det händer nu”, där jag var med och har skrivit kort om samma sak.
Och jag vet hur arg man kan bli när nån kommer och ifrågasätter ens känslor eller förminskar ens känslor till något trams. Det här är inget “trams”. Ingen “hittar på” sånt här för att trassla till något som “egentligen är okomplicerat”. Man känner inte att det inre står i konflikt med det yttre för att man vill ha krångel. Det man vill och längtar efter är att bli förstådd och kanske även få anses och känna sig normal. Och eftersom man inte kan ändra sitt inre så försöker man ändra omvärlden. För man vill att omvärlden och ens inre ska höra ihop. Klyftan skaver ju och gör ont! Man vill passa in och vara förstådd och accepterad, man vill slippa hån och förlöjliganden, man vill bli fri från smärtan, eller hur?
Jag kan säga att jag bad aldrig Jesus att ta bort min könsförvirring. Visst mådde jag dåligt när jag bjöd in honom, men inte visste jag att min könsförvirring var ett symtom på det som fick mig att må så dåligt. Jag trodde vid tiden för min bön om hjälp att jag var inne på något sant när det kommer till det här med könsidentitet och hur den kan flyta och vara lite hipp som happ. Jag trodde att jag var på rätt väg. Jag trodde att hela världen var på rätt väg när det kom till det här. Med facit i hand så förstår jag att det inte var så.
Men precis som jag skrev tidigare om att min könsförvirring strömmade inifrån och ut – så var det här något som bara kunde ändras genom att gå till kärnan av problemet. Och det var det Jesus gjorde – efter min tillåtelse. Jag gav ju honom makten över mitt liv och han helade och förvandlade mitt inre när han tog sin boning där, på sätt jag aldrig hade kunnat förutspå i förväg.
Så som sagt – jag tror inte att uppfostran har så himla mycket inflytande på en persons könsidentitet. Jag tror att könsförvirringen som vi ser i samhället idag är något djupt andligt som ligger i tiden och att de som inte lever nära Gud lätt plockas upp och blir en del av den här gränslösheten. Ta bort Gud – och såna här saker kommer som naturlig konsekvens.
Det är egentligen oundvikligt för tiden vi lever i. Vi lever i en laglös tid. Och med laglös menar jag inte att man springer omkring på gatan och skjuter hejvilt omkring sig med revolvrar utan Bibliskt sett är laglöshet att ersätta Guds ordning och vilja med en “egen ordning och vilja” som man av olika orsaker tycker känns/verkar rimligare.
Jag har tyckt att alla dessa tre påståenden har varit rimliga.
Men för det tror jag inte att uppfostran är irrelevant. Det hjälper definitivt inte barn att lära dem att fysiska kön inte spelar nån roll eller är oviktiga och att man “är sin känsla” och kan bestämma sitt kön eller vad det nu kan vara. Att försöka anpassa hela samhället efter den här förvirringen tror jag är ännu värre.
Och snälla, blanda inte ihop det här med att jag skulle vara emot rannsakande och ifrågasättande av rådande könsroller/normer. Där har vi en hel del saker som kan och bör ändras och det är viktigt.
Laglösheten går i alla fall inte att minska genom att förlöjliga eller förminska människors känslor och upplevelser till något som de kan ändra på bara genom att skärpa sig. Det här är känslor och upplevelser som inte går att ändra genom att man “skärper sig”, på samma sätt som det inte går att “välja glädje” när man mår dåligt eller “bestämma sig för att bli rik” om man är fattig. Det här är något som sitter djupt djupt inom människor och bara någon som når riktigt djupt kan hjälpa dem. Men det kräver att de själva vill ha och söker den hjälpen.
Så vad kan vi som kristna göra? Lyssna på folk, tycka om dem så som Gud tycker om dem, ta deras känslor på allvar, berätta för dem om Jesus och vem han är och vad han gjort och gör för oss, och be för dem. Ja och så inte gå med på lögnen att “kön är flytande” och andra gränslösa villfarelser, för man kan ta någon på allvar utan att bekräfta felaktiga världsbilder. Att stå upp för att det Gud faktiskt har en ordning är viktigt även om det ibland gör ont i öronen på den som hör. Gud sätter inte in fel medvetande/själar i fel kroppar som om han vore nån som somnat till vid rullbandet på fabriken. He doesn’t work that way. Det är världen som splittrar oss och plockar isär och dödar oss inifrån och ut, inte han.
