Jag tänker ibland på vad komikern Norm Macdonald säger ungefär 4:15 minuter in i det här klippet
“Det är ateister som lever i en sagobok. De frågar: ‘hur kan Gud vara elak?’ … Varför skulle han inte kunna vara elak? Varför skulle han inte kunna tillåta att folkslag blir brända till aska? Varför inte? Varför spelar det roll? Det är ateisten som lever i en sagobok, som säger ‘Gud borde göra si, Gud borde göra så’ … Läs Bibeln. Det står att regnet faller på både rättfärdiga och orättfärdiga. Han bryr sig inte om vilket ” (-Norm Macdonald, halvdant översatt från engelska)
Jag tror inte att Macdonalds poäng är att Gud inte bryr sig, det han säger är som ett svar på saker kristna jämt får höra. Poängen eller frågan tror jag snarare kokar ned till: – Varför tycks många ha kravet att Gud ska göra och tycka precis som de själva gör? Han är Gud. Han har skapat varenda atom, radiovåg och ljuspartikel. Varje cell, organ, kroppsfunktion. Han förstår hur exakt allt fungerar och balanserar för han har gjort naturens och moralens lagar. Han ser alla människors tankar och avsikter i alla tider. Han förstår orsak och verkan från dess rot och till det yttersta. Och ändå tycker man att han ska tänka precis som en som var född för knappt ett halvt sekel sen och som inte ens kan svara alla rätt på “På spåret”?
Sen fattar jag att det egentligen handlar om Bibeln som trovärdig källa. Om Bibeln inte är Guds ord, varför ska man lyssna på den. Det är givet att man eftersöker något högre, något perfekt, när man föreställer sig Gud. Men varför tänker man att det som är högre och perfekt ska reflektera just vad man själv tycker är rimligt? Är det inte rimligare att sanningen kraftigt utmanar och förmanar?
Det är förståligt hur man kan tvivla på Bibeln. Det finns mycket som trängs för att vara sant i vår värld och man behöver övertygelse för att kunna tro på något.
Men varför är man så övertygad om att Gud bara borde presentera saker som man redan vet, håller med om och förstår?
Och där håller jag med Norm Macdonald. Att tro det är att leva i en fantasiföreställning.
“Saliga är de ödmjuka, de skall ärva landet” – Jesus, Matt 5:5
Jag har en bekant på instagram som har hamnat i ateism och han lägger ut olika varianter av samma påståenden om Gud med visst mellanrum. Det är alltid kul när nån gammal bekant för Bibeln på tal, för det händer inte ofta. Att det är i negativ dager är bättre än inget. Här är den senaste av hans delningar.
Översatt står det ungefär: En Gud som dömer dig till en evighet i eld för att du inte tror på honom, men sen vägrar att tillgodose entydiga bevis för att han existerar, är inte en gud, han är en myt.
“En Gud som dömer dig till en evighet i eld för att du inte tror på honom”
Först: när man uttrycker sig så här om domen så har man missförstått något enormt viktigt om kristen tro och om vår Gud. Man har missat att man redan är dömd till evig död som det är, och att det inte finns något alls som man kan göra åt den saken.
En del har föreställningen att de redan är helt fria i det här livet (vilket är anmärkningsvärt men ok), en del tror även att livet/själen redan är evig genom återfödsel och olika steg av medvetenhet. Så när Bibelns Gud säger att han en dag ska döma hela världen och befria den från all ondska så är det många som tolkar det som att han hotar att ta fria och goda människor som redan äger evigt liv, för att bränna upp deras redan strålande själar i plåga. Och det enbart för att de hade mage att inte tro på honom. De ser sig själva som redan fria och redan oskyldiga och som att de bör ha en given plats i en perfekt skapelse. Att denna skapelse tillhör en god och överlägsen Skapare ingår knappast i deras sätt att se på saken.
Men det är inte det som Bibeln lär när den berättar bakgrunden och anledningen till fallet och domen.
Det Bibeln berättar är en historia om fallna människor och en fallen värld, om synd och frestelser och om Skaparen som ska återupprätta hela sin skapelse en dag, så att inga tårar, sjukdomar eller ondska finns mer. Och i den förnyelsen av allt som existerar just nu så vill han inte förgöra utan bevara oss. För det behövs något drastiskt eftersom vi har arvssynd invävt i vårt DNA från födseln.
Det är det som är anledningen till att Jesus offrade sitt blod på det där korset. Det är för att vi genom tro på hans offergåva ska kunna bli förnyade och upprättade genom hans perfekta lydnad, hans perfekta själ, hans perfekta DNA (själen sitter i blodet). Genom honom blir vi frikända från det onda som vi inte själva kan rena oss från. När Jesus kommer för att döma och rensa bort all ondska så blir vi således inte bortrensade, för vi tillhör då Honom och inte den dödsdömda världen.
Visar vi däremot bort hans offergåva, och fortsätter synda, så rensas vi bort, med all rätt, då vi inte har på en god jord att göra. Men han njuter inte av att rensa bort människor (eller ens djur), utan Bibeln beskriver gång efter annan hur vår Gud vill att vi ska vända om från det onda och välja honom, följa honom, tro på honom och bara honom, då han är enda vägen framåt.
Det är också därför som Jesus dröjer med sin återkomst enligt Bibeln. Gud väntar in folk, kanske rent av du som läser detta. Men hur länge han kommer vänta vet ingen.
“Skulle jag finna någon glädje i den ogudaktiges död? säger Herren, HERREN. Nej, jag vill att han vänder om från sin väg och får leva” Hes 18:23
LÄS JONAS BOK, snälla gör det, den är kort, den är fantastisk, se det som en boost i allmänbildningen, och fråga er sedan: finner Gud något nöje i att förgöra Nineve? Tror du kan läsa den här men för Guds skull se till att skaffa hem Bibeln om du inte har det.
“Han vägrar tillgodose entydiga bevis för att han existerar”
Sen det här att han inte ger några bevis. Han ger bevis. Hela hans skapelse är ett bevis. Så här står det i Romarbrevet 1:18-20, och jag håller med. När man väl sett det så kan man inte få det osett. Då kan man inte ens steka purjolök utan att se en Guds stämpel i stekpannan.
“Det man kan veta om Gud är uppenbart bland dem, Gud har ju uppenbarat det för dem. Ända från världens skapelse ses och uppfattas hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur genom de verk som han har skapat. Därför är de utan ursäkt.”
Men inte nog med det. Till oss som är kristna sänder han sin helige ande. En del tror att kristna blir kristna utan bevis, men riktigt så är det inte. Som Lina Sandell sjunger i psalmen Måne och sol: “Anden vår tröst, levande varm, och helig och stark, talar om Gud “
Vi hittar inte på när vi talar om Anden. Anden är den som fyllde oss med det nya livet när vi kom till tro, sedan dess är han är en del av oss. Han är både ett stort under och en del av den gråaste, tråkigaste vardagen. Han är närvarande genom puls och andning. Och han hjälper oss att tänka och han hjälper oss med perspektiv och tröst och han hjälper oss att lära känna Gud genom både bra och dåliga känslor, genom framgång och fall. Han kommunicerar på varierande sätt, i olika tider, till olika människor. Men alltid med samma budskap om samma Gud. Det är så vi känner igen honom.
Jag nämner också detta med bevis i punkt 2 i det här inlägget.
I Efesierbrevet 1:13-14 står det “I honom har också ni, sedan ni hört det sanna budskapet, evangeliet om er frälsning, ja, i honom har också ni, sedan ni kommit till tro, tagit emot den utlovade helige Ande som ett sigill. Anden är en handpenning på vårt arv, att hans eget folk skall förlossas, för att hans härlighet skall prisas. “
Hur tar man emot gåvan? Hur vänder man om?
För att komma till Gud behöver man Gud. Be Honom om tro, be honom att rensa bort tvivlen, för detta kan man inte krysta fram. Tvivlar man så tvivlar man och tror man inte så tror man inte. Men kanske längtar du efter något? Kanske känner du en tomhetskänsla? Kanske upplever du att något viktigt fattas som du inte riktigt kan hitta? Be honom om att ge dig det du saknar, vad det än är.
Fråga ärliga frågor. Be honom att forma dig, tala till dig, leda dig och visa dig. Och om du kan göra det uppriktigt redan nu, vänta inte, utan erkänn Jesus gärning och be om förlåtelse, hjälp och stöd och evigt liv. Skaffa Bibeln och läs den. Börja med till exempel Markusevangeliet. Brottas med texterna.
Och så vill jag peka tillbaka på frågan i rubriken:
Kom att tänka på en sak när jag gjorde mig i ordning.
Förr när jag sökte Svaret och Meningen så stötte jag, som så många andra, på meditation och yoga. Jag läste väldigt mycket om det här och kom över böcker av en författarinna som skrev att de som har bäst förutsättning att nå Svaret är övre medelklass. Hon skrev att visst kan det gå ändå (förmodligen för att inte tappa alla läsare som inte tillhör denna klass…), men det är så mycket kämpigare.
Om man bara hade en stuga i bergsbygd att resa till…
Författarinnan var själv född i en välbärgad familj och hade tjänstefolk och råd att resa omkring och meditera, göra yoga, och studera allt möjligt hokus pokus. Hon var Mycket Upplyst, och i princip nästan där, vid målet.
Jag minns hur hon skrev om en svår tid i hennes liv då hon lämnade allt och reste till familjens stuga i en vacker bergsbygd för att kunna fokusera på yoga och hälsan. Hon skrev i boken hur mycket det utvecklat och hjälpt henne på resan vidare framåt.
Jag behövde också hjälp! Jag hade också en svår tid! Men jag hade ingen stuga i en bergsbygd, och jag kunde inte lämna allt för att gå omkring och klia mig i röven och tänka Djupa Tankar vid en sjö!
Jag ångrade inte mina barn, men jag kände mig splittrad
Där var jag, för tillfället singel och med två små barn. Jag ville inget hellre än att få Svaret och Meningen med livet men enligt den här filosofin, som är oerhört vanlig i de där kretsarna (“söker efter svar-kretsarna”), så var mina tankar alldeles för fyllda av världsliga vardagsbestyr och barnsaker för att jag skulle kunna få plats med Slutdestinationens Stora tankar.
Nu är det så att jag älskade mina barn och inte ångrade dem över huvud taget för den här sakens skull. Men de här tankarna om att jag hade sämre förutsättningar att komma till Målet på grund av att jag var fattig och hade två barn, hjälpte inte för fem öre, utan det snarare splittrade mig. Den frukt som jag helst ville ha och kände att jag behövde för att inte tyna bort, hängde så högt att jag inte kunde nå den. Och tydligen var det finaste jag hade en del av anledningen till att jag inte nådde upp.
Som väl var så stannade inte mitt sökande här. En ängel (jag tror det var en ängel? under min första förlossning) visade mig en gång att sanningen är gratis, och att den är så enkel så att även barn kan förstå den.
Så även fast den här författarinnan och många andra författare verkade kloka och Mycket Upplysta, så gnagde ändå en tanke inom mig att de måste ha fel, då deras väg till Målet krävde resurser och fysisk eller mental kapacitet de flesta människor inte har, ochsärskilt inte barn
Med Jesus är det helt annorlunda
Han står för något helt annat. Heeelt annat. Honom finner man i vardagens stress, när man tänker på barnen, när man är med barnen, när man hänger och viker tvätt, när man lagar mat, när man går i en Otroligt Dåligt Ljussatt Matvarubutik, när tvååringen hänger i benet och man undrar för stunden hur man ska orka dagen. Jesus är med i allt, och man hittar honom jämt, och han är nära ständigt.
Jesus älskar min familj! Den står inte i vägen, den är en av hans vackraste gåvor och han använder den dagligen som ett medel för att visa mig vem han är och vem jag själv är hos honom, och jag kan bara tacka honom och älska honom ännu mer!
Faktum är att en gång när jag sa till Gud att “tänk att du älskar mig så mycket att du räddade mig” så sa han “jag räddade dig för att jag älskar många” och jag såg bla mina barn framför mig.
Alla idéer om att familjen eller barn skulle vara ett hinder till fullhet, en sten i skon i sökandet efter mening och lycka, kommer från ingen annan än djävulen själv (sen så är inte Meningen med livet att bilda familj, så de som inte kan/vill bilda familj behöver inte oroa sig för att gå miste).
Jag kan med full ärlighet berätta att jag hittat målet
När jag vänder mig till honom, söker honom, så använder han vardag, stress, oro, sorger och mina brister för att visa hur stor och god han är, så att jag inte behöver tro att livet går ut på att föra en i det närmsta perfekt tillvaro där jag ska axla rollen som en slags minigud som blir uppassad av andra, så att jag kan gå omkring på en sandstrand med huvudet fyllt av Enbart Viktiga Tankar, upptagen med att Aldrig Göra Saker Jag Ångrar eftersom jag är Bäst. Hu!
Jag kan med full ärlighet säga att jag har nått målet nu, jag är hemma. Inte för att jag på något sätt nådde upp till frukten utan för Jesus gjort så att jag, bara genom att be honom om frukten, får den framräckt till mig. Gratis. Och han är en person som även barn kan känna, och ofta (kanske alltid, i någon grad?) känner, instinktivt.
Han ger mig detta för att han han vill ge mig det. Han vill ha gemenskap med mig och han vill hjälpa mig att vara en bättre mamma, bättre fru, bättre vän osv. Jag behöver mycket hjälp och mycket nåd och han ger båda.
Vem kan göra ens största sorger till ens största källor till tacksamhet? Han kan!
Kram
(jag som tänkte att det här inlägget skulle vara att jag “delade en kort tanke lite snabbt”. Kort och gott så ville jag bara säga att alla försök att nå upp till livets hemlighet utan Jesus kommer att misslyckas)
Idag ville barnen åka skateboard men eftersom det regnade så sa jag nej. När de diskuterade att i stället åka nere i källaren så sa jag också nej.
Då tyckte de att jag FÖRBJÖDdem att åka skateboard.
Det får mig att tänka på Gud. Hur ofta har inte han blivit anklagad för att förbjuda oss från saker likt en tråkig gubbe, när det han gör är att säga nej eftersom det vi vill göra är dåligt och farligt för oss och/eller för andra?
Skateboarden går sönder om man kör den i vatten och källarkorridoren är inte gjord för vilda västern-äventyr. Någon kan bli skadad.
Har du nånsin känt att Gud är en partypooper som förbjuder dig från att göra det som är roligt? Har du fått något tillfredsställande svar på varför han sagt nej?
“Allt är tillåtet, men allt är inte nyttigt. Allt är tillåtet, men allt bygger inte upp” 1 Kor 6:12 (rekommenderar hela kapitlet)
Jag älskar yogi-te, och när man dricker yogi-te så får man alltid floskler som ska inspirera till “evig visdom” och “själslig frid” och sådant åt det hållet.
Den här fick jag häromdan.
Jag behöver inte utforska verkligheten, för att jag är verkligheten. Wow.
Hjärtat ska guida mig? Till var? Vad vet mitt hjärta som jag inte vet? “Bedrägligare än allt annat är hjärtat, det är obotligt sjukt. Vem kan förstå det?” Jer 17:9
Ska jag bygga helighet? Från vadå? Vilka byggstenar ska jag använda? Var hämtar jag byggstenarna? Hur vet jag vad som är heligt och inte, det måste man väl veta för att kunna kommunicera ut det? Bestämmer jag själv vad som är vilket? Om inte, var ska jag leta?
De här yogicitaten är väldigt typiska för österländsk andlighet och new age och de ger ett sken av helighet och ett sken av visdom och tidlös kunskap men om man bara skrapar lite på det så ser man snabbt att det är löjeväckande ihåligt.
Man tar en sanning, sedan kastar man bort det som gör det sant
Vad man gör här är att man byter ut Gud mot självet. Man tar alltså något som är sant, man plockar bort sanningen ur det, behåller själva strukturen, men med något annat i mitten av nämnda struktur. På så sätt kan lögnen bli förvillande lik sanningen: Tro på dig själv, sök inom dig, följ ditt hjärta, du är helig, du är verkligheten, och så vidare. Den plats Jesus (som sa “jag är sanningen, vägen och livet”) bör ha i ens liv, den platsen uppmanas man att ge till sig själv i stället. Det, mina vänner, är inte vist, och det ger, som ni kanske förstår, inte heller någon själslig frid.
Och att göra så räknas dessutom, inom kristendomen, som avgudadyrkan.
Avgudadyrkan är alltså inte bara när man tillber en annan gud, håller på med kristaller, spådom, tarot eller har en buddhastaty som man anser tillför frid till hemmet. Avgudadyrkan är även att hålla sig själv som den högsta auktoriteten i ens liv. Man ser sig själv som den som avgör rätt och fel, ont gott, vad som är heligt och oheligt.
Jag minns en gång då nån kristen delat på twitter att djävulen säger saker som “älska dig själv, tro på dig själv, följ ditt hjärta”.
En skribent svarade då att djävulen minsann verkar vara en riktigt fin och uppmuntrande vän. Något många många ickekristna gillade, retweetade och tyckte var både bra och roligt sagt. Ormen – denna toppenkompis, höhöhö!
Men det finns väl inte en enda kristen som inte håller med om att djävulen låter som en god och uppmuntrande vän. Det är ju hela hans grej, det är det han gör, det som han byggt hela sin karriär på. Så har det varit från första lögnen och så är det än idag.
“Paradiset” av Elisabeth Ohlson Wallin
Den här bloggen använder cookies. Genom att fortsätta att använda den här sidan så godkänner du användande av dito.
