Min man gör mig så himla arg #sladdis2018

På senaste tiden har min man börjat göra så dumma saker att jag blir galen. I drömmar alltså.

I natt till exempel drömde jag att han meddelande att han skulle “gå till bussen”, och så tog han sonen i handen och gick ut.

Min man har både körkort och bil och tar aldrig bussen så jag ville så klart ha en klargörelse. Jag öppnade ytterdörren och ropade efter honom “vadå för buss?”. En enkel fråga kan tyckas.

Men han svarade inte utan i stället gjorde han massa obegripliga handrörelser.

“VADÅ FÖR BUSS” frågade jag igen.

Märkbart irriterad tog han en pinne som han krafsade en halvcirkel i gruset med.

“Men SVARA!!!” ropade jag allt mer irriterad, men han bara “vad är det du inte förstår!?”-grimaserade följt av en rad ansiktsuttryck som jag inte kunde tolka.

Det gjorde mig skitarg så jag sprang ut på gården i cirklar med armarna utsträckta som en albatross (även det rätt idiotiskt men strunt samma). Till slut satte jag mig ner med ansiktet i händerna helt knäckt av frustration. Varför inte bara svara så som han alltid gör när jag frågar nåt enkelt? Enkla frågor = enkla svar, är det inte så???

“nu har du gjort teckenspråk, krafsat omkring i gruset med en pinne och betett dig fullständigt obegripligt, vad kommer härnäst?” skrek jag åt honom med gråten i halsen, “EN PANTOMIM?”

Grejen här är att jag i vaket tillstånd aldrig hade kommit på det ordet. Det sitter så långt in i mitt undermedvetna att jag var tvungen att googla det när jag vaknade för att bli säker på vad pantomim är.

Tyvärr så fick jag aldrig svar på varför han skulle ta bussen och när jag vaknade blev jag glad igen för det blir jag alltid när jag upptäcker att såna här idiotgrejer bara är på dröm.

Jag drömmer ofta sånt här nu för tiden – att han, jag, eller rent utav båda gör helt ologiska grejer som bara är irriterande och förstör äktenskapsfriden helt i onödan.

bussobegrip

Sonen drömde förresten också i natt. Han drömde att hans pappa tog honom i handen för att ta bussen… nej jag skojar bara, han drömde att vårt hem hade blivit så perfekt och ordnat att han mådde illa. True story.
Det är så skönt att kunna ta barnet om kinderna vid såna här tillfällen och säga att det är ingen fara lilla vän, det du drömde var inte verkligt.

Vi var nära på att sterilisera oss

sterliseirsadmentackNär jag och Joakim (min man) fått vårt andra barn 2007 så var vi kort och gott stennöjda med det. Hos mig fanns ingen som helst lust att nånsin föda fler barn och jag brukade skämta om att om jag skulle bli gravid igen så skulle jag “krafsa ut det med en galge” (jag vet jag vet, man kräks).

Mellan 2009 och 2014 (tror jag det var) så var jag och min man isär, och när vi blev tillsammans igen så bestämde vi oss ganska snabbt och samstämmigt att vi skulle sterilisera oss. På så sätt skulle risken för fler barn än de underbara barn vi redan hade elimineras med näst intill 100%.

När jag kollade upp möjligheterna till sterilisering så såg jag att det verkade mycket lättare för mannen att göra det. Och jag, som var bäst i klassen i matematik när jag gick i mellanstadiet och som alltid har haft en fallenhet att kunna lösa tankenötterna i Illustrerad Vetenskap, räknade snabbt och enkelt ut att det bästa vore om enbart Joakim genomgick steriliseringsproceduren.

Han var helt på. Vilken fantastisk snillerik kvinna han hade. Han var så lycklig!!! Och så surfade han in på nåt forum,
jag tror det kan ha varit flashback, och läste. Efter en liten stund så såg han ut ungefär så här:

pumphpung

Och efter det så rann det här med steriliseringen rakt ut i sanden så den blev aldrig av.

Undra vad det var han läste på forumet? Och vem var det som skrivit det? Tänk om man kunde uppsöka den personen idag, ge den en bukett blommor och en bild från ultraljudet med texten “du må vara steriliserad, men tack”.