Förr var jag en av alla dessa människor som på ett robotlikt sätt kunde rapa fram att ofödda barn (aka cygots, embryos, foster) bara är “klumpar med celler”.
Idag vill jag bara uttrycka lättnad och tacksamhet för att jag inte längre är en person som gör så.
För det är inte bara ignorant, det är fullständigt ovärdigt.
Jag har fått mycket kritik för att jag har vänt åsikt om abort och det har bitvis varit tufft. Jag är, som jag har sagt många gånger, konflikträdd, och jag vill gärna välja medelvägar så ofta det går. Men mer och mer så blir lättnaden uppenbar för mig.
Jag bekänner mig till en Gud som värdesätter alla människoliv mycket högt, och jag tillhör ett folk som strävar efter ett liv i linje med Guds vilja. Och det här folket är bland de enda invånarna här i Sverige som ser de ofödda människoliven och värnar dem. Vi är bland de enda som ser dem som värdefulla i en kultur som utpräglat har vänt dem ryggen och stängt dörren till att ens erkänna deras mänsklighet.
I den här kulturen kallas dessa minsta och mest sårbara bland oss ofta för “klumpar med celler”. Tänk att få tillhöra denna uråldriga rörelse som vägrar att göra så.
Ja – vi är i underläge, och ja – vi får mycket skit för vårt ställningstagande. Vi blir anklagade för allt möjligt hemskt. Det är svårt och utmanande och ibland får man frågor som är omöjliga att besvara på ett enkelt sätt. Ibland gör det ont och ger ångest och man önskar att man bara kunde anpassa sina åsikter till det som ger minst motstånd. Vilket ändå skulle bli mycket svårt, för vissa saker kan inte bli osett när man väl sett dem.
Vi är på rätt väg. Jag lärde mig nyligen att de första kristna kallades för “De som tillhör Vägen”. Jag gillar det.
Och till dig som gjort abort och läser det här – jag är inte ute efter dig på något sätt. Jag vill att du ska må bra. Om du inte redan läkt från aborten eller aborterna, så önskar jag inget hellre än att du ska bli det. På efterenabort.se, som drivs av föreningen Livsval, så finns det hjälp att få om du själv skulle vilja. Om du har svårt att gå vidare så är du inte ensam och det finns hjälp att få. En del söker hjälp först tiotals år efteråt. Kan även tillägga att jag inte har något att göra med det arbetet, så känner vi varandra privat så ska du veta att jag aldrig får reda på vilka som tar kontakt med dem. Det är strikt konfidentiellt.
Bilden är solblekt och otydlig. Men här såg jag min nu 12-åriga son för första gången. Min blindtarm hade spruckit, jag hade blod i buken, men mitt i all smärta och rädslan jag kände så tickade tydligt ett litet litet hjärta. Ett hjärta som fortfarande slår. Jag var i graviditetsvecka 8. En del kallar detta för en klump med celler. Det är ovärdigt.
