Jag var med i Göteborgs-Posten häromveckan i en artikel om människor som bytt tro/börjat tro senare i livet. Ni kan läsa den här, men tyvärr bara om ni är prenumeranter. Jag är själv inte prenumerant (jag köpte en papperstidning på det gamla goda viset).

Andra intervjuas också och är med, bland annat en fd präst i Svenska kyrkan som gått över och blivit muslim i Marocko. När jag läser anledningarna till att han lämnar, att treenigheten enligt honom är ologisk och hans undran om “Jesus verkligen behövde dö på korset” så blir jag sorgsen att någon utan en stadig uppfattning om det, har varit en som ska leda personer fram till korset och sedan hjälpa dem att förstå och följa Jesus. Och då tänker jag att det var bra att han lämnade sin post. Så kan han testa Islam där borta i Marocko och förhoppningsvis komma tillbaka senare mer genuint troende och inte nödvändigtvis som präst.

Hon som gått från Svenska kyrkan och blivit katolik kan jag delvis förstå. Katoliker håller på med direkt frånstötande saker som jag får obehagsrysningar av, men jag förstår bekymret hon hade:

“Febe säger att hon uppfattade Svenska kyrkan som mer och mer urvattnad. – Det handlade inte längre som att Gud ska äras och människorna föras till frälsning. Det handlade mer om att vi ska bejaka alla människor, klappa på axeln och säga att allt är gott och bra. Men Jesus sade inte bara ‘den som är utan synd kan kasta första stenen’. Han sade också ‘gå din väg och synda inte mer’, men det senare hörs väldigt sällan.”

Amen sister. Denna kritik passar inte bara in på delar av Svenska kyrkan (Svenska kyrkan är blandad!). Många församlingar leds av rena “människan står i universums centrum”-katastrofen. Det finns bra och dåliga församlingar och både lämpade och olämpliga församlingsledare i alla samfund. Därför är det så viktigt att vi har vår egna relation till Jesus och Bibeln, så att vi inte låter vår tro vara beroende av nån annans tolkningar eller beteende.