Nu har det gått tre år sen jag bad till Jesus att rädda mig och han kom, i egen hög person, och drog mig upp ur slam och dy och satte mina fötter på fast mark. I mitt hjärta som var så mörkt tände han ett ljus av liv och värme och han visar mig vad kärlek är. Han är min dagliga tröst och jag är väldigt tacksam för hans enorma tålamod, för till mig går det åt mycket tålamod!
Fick dagen till ära hemlagad lasagne och tårta av min familj!
Den här tweeten skrev jag 16 dar innan jag gav mitt liv till Jesus.
Här tyckte jag fortfarande att kristendom var något främmande och jag kände mig långt ifrån att kalla mig kristen.
Jag skrev det 16 dar innan jag hade nån aning om att vi har en levande personlig Gud, att Bibeln är världens häftigaste bok och att det som står i den är sant 🙂
En sak har gäckat och faktiskt besvärat mig senaste tiden, och det är att det finns de som ber till Jesus precis som jag gjorde men som ändå inte får någon tydlig upplevelse av att ha blivit frälsta. Det blir alltså inte en sån där dramatisk övergång från död till liv som det blev för mig, även fast de har överlåtit sig själva och också menat det när de gjorde det.
Jag har vridit och vänt på det här och jag har frågat Gud om vad det här beror på, för jag vet att han kommer till alla som kallar på honom och jag vet att jag inte gjorde nåt “särskilt” (mina böner var högst mediokra). Så varför blev skillnaden så markant för mig? Och nu tänker jag dela med mig av några tankar.
Att välja Jesus är i första hand inte en upplevelse, utan det är i första hand ett livsval. Att välja Jesus, att leva nära honom och ge honom makten är ett beslut. Och det är inte heller ett engångsbeslut som man bara tar en gång och sen återgår livet till hur det var innan, utan det är ett beslut som man får ta genom varje steg i livet och som formar och gör allting nytt.
Det är det som menas med att vandra i Jesus.
För han tar inte makten över våra liv – vi ger honom den. Han tar alltså inte för sig av oss som nån vild grobian på rymmen, utan han inväntar oss och ser till att förtjäna vårt förtroende i den takt vi är villiga att ge honom det.
Har vi inget förtroende för honom – ja då har vi inget förtroende för honom helt enkelt. Det betyder kort sagt att vi har mer förtroende för något annat. Och då håller han, av respekt för vårt frivilliga val, avståndet. Men han fortsätter som tur är tålmodigt att vänta på att vi ska kalla på honom (fast jag har en känsla av att han knappt kan bärga sig helt ärligt).
Han tar inte heller mer av oss än vad vi ger. Ger vi honom en liten del så kan han visserligen förvandla den lilla delen fullständigt, men han går inte iväg och tar en större del från vårt förråd såvida vi nu inte har bett honom och gett honom vår tillåtelse.
Och jag tror att det kan vara på grund av det här som mötet med honom blev så tydligt för mig (och andra i liknande sits som den jag var i).
För när jag kallade på honom så var mitt förråd i princip uttömt. Jag hade ingen tro alls på min egna förmåga och jag hade verkligen inte hopp om att nånting i den här skitvärlden skulle kunna ge mig vad som fattades i mig.
Den lilla spillran av hopp och kraft som jag hade, den bestämde jag mig för att ge till Jesus den där dan. Även fast jag inte kände honom eller fattade hur han skulle kunna hjälpa mig så gav jag honom allt som jag kunde skrapa ihop. Jag visste inte vad annat jag skulle göra. Allt annat kändes ju så gjort.
Och som ni kanske förstår så tänkte jag inte i det här läget att det var ett misstag av mig att ge honom allt jag hade. Utan jag tänkte naturligtvis tvärt om.
Jag tänkte: Det här beslutet är det bästa beslut som jag någonsin fattat. Tänk att jag kan ge honom en massa skit och så omvandlar han det till något fantastiskt. Jag måste fortsätta ge honom ännu mer! Jag fattar inte varför jag inte fattat det här tidigare! Så fett grymt! Wow! ALLA MÅSTE FÅ VETA ATT DOM OCKSÅ KAN TA DET HÄR BESLUTET!!!1
Ungefär så gick tankarna.
I den välkända bergspredikan säger Jesus “Saliga är de som är fattiga i anden, ty dem tillhör himmelriket”, och jag tror att han kanske talar om just precis såna som mig där.
Jag var urfattig i anden men också därför slängde jag mig med hull och hår. Hade jag haft mer hade jag förmodligen slängt mig mer “försiktigt” och alltså inte gett upp helt. Men nu hade jag ingenting att avvara. Och på grund av att jag inte hade något att avvara så kunde han också göra så himla mycket av det lilla jag hade och visa mig himlen.
Så ja – jag blev frälst i ett svep och ja, det var verkligen en upplevelse. Men det upplevelsen gjorde var egentligen “bara” att visa mig vad Jesus kan göra om jag bara låter honom.
Och låta honom – det kan man faktiskt börja göra långt innan man är i samma usla skick som jag var i. Det är det faktiskt väldigt många som gör.
Så ni som har kallat på Jesus enligt till exempel det här inlägget, eller som bett till Jesus men inte känner igen er i det som jag har beskrivit – tro inte att Jesus inte är med er för den sakens skull. För det är han.
Det ni har gjort är att ta ett första steg tillsammans med honom. Nu gäller det bara att fortsätta gå. Fortsätt ge honom makten, fortsätt bjud in honom i era tankar, fortsätt att dela era känslor och orosmoment med honom. Ge honom utrymme i era liv så ska ni se att han kommer fylla upp det. Förkasta honom inte bara för att ni inte upplever honom omedelbart på ett dramatiskt sätt. För den där upplevelsen är i sig själv helt värdelös om man efteråt lever på som om han inte finns.
Och sen hoppas jag att det inte låter som att jag har gett Jesus mitt liv i alla aspekter nu för det har jag helt uppenbart inte gjort, haha. Jag har såå många områden i mitt liv där jag inte har släppt in honom än. Jag har fortfarande destruktiva tankesätt och beteendemönster tyvärr och jag drabbas fortfarande av ångest och rädslor och all möjlig skit – varje dag.
Men det där är en naturlig del av vandringen tillsammans med honom och allt är ändå ojämförligt mycket enklare och bättre nu.
Vetskapen om att Gud finns, att han är god och att han har räddat oss gör den enorma skillnaden. Denna insikt är trygghet och en bättre grund att stå på finns faktiskt inte (obs objektiv fakta).
Mitt liv har inte förändrats på grund av en upplevelse. Mitt liv har förändrats på grund av ett beslut. Ett beslut som jag lever i fortfarande så gott som jag kan (och jag ber och hoppas att jag aldrig ska sluta med det).
Så snälla, se inte Jesus som en “fantastisk upplevelse” eller som ett rus som man kan få i stället för att ta en morfinspruta. Jesus är inte en drog, han är en person som man kan lära känna om man ger honom chansen. Och det relationsbygget gör var och en efter sin egna förutsättning och utgångspunkt och vandringen med honom ser olika ut för alla.
För en del kanske det inte är “dags” ännu för att de har andra saker de är nyfikna på och vill testa. För andra är kanske idag dagen för första steget. För en del blir beslutet drastiskt. För andra börjar det så stilla att det knappt märks.
Det relevanta är inte hur man börjar utan det relevanta är att man fortsätter.
Jag rekommenderar er att läsa hela Joh 15. Klicka här för att läsa på nätet.
Har du haft gudstro tidigare eller kom det här med frälsningen som en “blixt från ovan”?
Jag trodde på en gud som jag hoppades var intelligent och kärleksfull och brydde sig om mig personligen, men jag hade börjat tvivla på det. Jag kunde inte riktigt tro på Bibelns Gud i alla fall då jag likt så många andra var rädd för att han var en otäck surgubbe, och även om jag gillade Jesus så trodde följaktligen inte riktigt på honom heller. Jag hade bett många gånger, men jag hade aldrig adresserat Jesus specifikt som den man lär känna i Bibeln och jag hade aldrig gett mig själv och mina bekymmer till honom. Första gången jag gjorde det så blev jag frälst och det hade jag absolut inte väntat mig. Tror ingen annan i min närhet hade kunnat ana att jag skulle bli frälst heller. Ja det skulle vara min kristna kompis då i så fall.
Och så undrar jag hur dina närstående har reagerat?
De har inte reagerat så mycket. Vi har knappt pratat om det (de flesta av mina närstående bor många mil bort). Men det verkar i alla fall som att de inte har nåt “emot” det, men att det kanske är lite konstigt för en del av dem och att de inte vet hur de ska närma sig det. Men också att det är rätt spännande. Vad det gäller min sambo fattade han nog inte vad som hände i början men nu har han vant sig och det tror jag alla mina närstående kommer att göra.
Samt hur du tänker kring barnen. Är de med i kyrkan osv?
De får bestämma själva om de vill följa till kyrkan eller inte, de är så pass stora och skulle jag pressa eller tjata så skulle de bara förknippa kyrkan med tvång och elände. Det brukar bli så att en av dem följer och den andra stannar hemma. Men annars hemma i vardan så pratar vi rätt ofta om tron och såna saker.
Vilken kyrka tillhör du och varför blev det just den?
Jag går till Kastalakyrkan som tillhör Svenska kyrkan. Den blev det för att den ligger närmast, vilket är rätt typiskt mig. Jag vill inte gå långt för då kan jag ju nöta ut höfterna eller nåt. Sen gick jag där på öppna förskolan också när barnen var små så lokalerna var inte helt okända för mig. Jag “fångades upp” snabbt på Kastala och trivs bra där för stämningen är väldigt mjuk och fin och alla har varit väldigt omtänksamma och välkomnande.
Första gången jag var på mässa där kom en kvinna direkt till min undsättning och hjälpte mig hänga med i momenten i programmet.
Har även varit på Pingstkyrkan i Kungälv och den tycker jag också känns himla bra. Jag gillar musiken och att gudstjänsterna där är spontana och dynamiska. Man följer inget program och säger inte fraser som man lärt sig utantill och det gillar jag. Även den här församlingen var väldigt snabb på att se mig och “fånga upp” mig i min nybörjarförvirring (de lägger förresten ut alla sina gudstjänster här om ni vill lyssna).
Jag gillar båda kyrkorna och brukar försöka gå till Pingst åtminstone en söndag i månaden, men det blir ju att jag dras mer mot Kastala.
Sen är ett av barnen är med i verksamhet på Equmeniakyrkan som också verkar vara en fin församling.
Så kort och gott: Kungälv har många bra kyrkor men det är till Kastala jag går.
Förra veckan träffade jag Dagen-journalisten Therese Peterson på Smyrnakyrkan i Göteborg. Vad som blev av det mötet kan ni läsa här (länk till nätupplagan). Där finns en video också (länk till klippet på dagen-tv).