Innan jag blev kristen såg jag abort som en absolut självklarhet. Det fanns knappt någonting som skrämde mig mer än människor som ifrågasatte abort.

Jag såg aborträtten som kvinnans rätt till sin egna kropp och jag såg abortmotståndare och kritiker som några slags oresonliga kvinnohatare.

Abortmotstånd skrämde skiten ur mig. För mig var det så självklart med abort att jag knappt ens kunde föreställa mig hur man kunde ifrågasätta det.

Att jag förhöll mig på det här viset till abort hade hela sin grund i min syn på livet och min syn på vad ett människoliv är och när en människa får sitt värde.

Min definition på vad ett människoliv är och när det börjar var rörlig och jag kunde inte riktigt bestämma mig om när exakt ett människoliv blev värt att ta särskild hänsyn till.

Jag har ju alltid varit emot spädbarnsmord till exempel, så frågan var när ett foster blir till ett spädbarn. Det var klurigt, men gränsen måste sättas förstod jag, och jag personligen bestämde mig för att det kändes rimligt att sätta den någonstans vid vecka 12.

Vid 12 veckor bestämde jag mig för att fostret är såpass utvecklat att det inte längre bara är en “oformlig cellklump”. Ja jag hade väl läst i nån Lennart Nilsson-bok att foster har ett centralt nervsystem då eller nåt, så det här tyckte jag var en finfin gräns. Jag highfivade säkert mig själv i smyg över hur himla bra jag var på att definiera människovärde och livets början.

 

Ett annat argument som jag diggade var att kvinnan har bestämmanderätt över allt i sin kropp. Visst, det är lite klurigt om det handlar om ett människoliv inuti en annan människa, men jag ansåg att är ett liv beroende av någon annans kropp så får det lite “skylla sig själv” för att det inte är livsdugligt på egen hand. Lite så där “tough luck you poor baby”.

Jag såg nämligen inte små foster som riktiga människor utan jag såg dem mer som “potentiella människor”. Ja jag såg dem lite (eller ganska mycket, uppenbarligen, med tanke på hur jag tänkte) som parasiter som utan lov invaderat en kvinnas livmoder med sin märkligt svulstiga tillväxt.

Jag hade svårt att se hur ett embryo på något sätt skulle kunna vara ens i närheten av jämbördig med sin “värdkropp”, alltså mamman. Att jämställa ett embryo med en vuxen människa var för mig sjukt, förvridet och absurt.

När människor liknade fosters värde med en vuxen persons så tyckte jag att det var lite samma sak som att likna en människa med en sork eller kanske en tonfisk.

För det var väl uppenbart, tyckte jag, att nåt så litet och ofärdigt måste vara ganska rejält mycket sämre än något som har färdigutvecklade lungor och i vissa fall till och med en cykel.

Men sen jag blev kristen så måste jag erkänna att jag inte längre kan stödja mig på dessa argument. Nu tycker jag snarare att de här argumenten är alldeles förfärliga.

Och det beror i mångt och mycket på en mycket viktig och avgörande detalj:

Insikten om att Gud är god och det är han som bestämmer.

En av de första grejerna som jag fick uppenbarat för mig när jag blev frälst och som fortfarande berör mig långt in på djupet är att Gud kände mig långt innan jag började lära känna honom. Och med långt menar jag så långt tillbaka att jag inte ens var (pånytt)född.

Han visste vem jag var redan som “oformlig klump” och oavsett hur omedveten och vilsen jag var (ett tillstånd som följde med mig ut ur livmodern.. minst sagt) så har han alltid varit fullt medveten om mig. Full koll. Hela vägen. Långt innan någon annan ens hade kunnat börja spekulera kring mitt värde så hade Gud redan fastställt det.

Den kärleken ger mig stadga, kraft och uppmuntran varje dag. Gud har gett löften till mig och det är löften som han har visat att han håller. Det är faktiskt det faktumet och den vetskapen som har förvandlat hela mitt liv och gjort det till vad det är idag.

Jag kan vila tryggt i att det inte spelar någon roll om andra tycker att jag är tex tråkig och konstig – mitt värde vilar inte på mänskligt godtycke och världsliga omständigheter utan det vilar på vad världens och universums skapare fastslagit (sen kan jag ju ändå tycka att det är jobbigt om folk tycker att jag är konstig men det är inget som omkullkastar min existens direkt).

Så jag kan inte längre kalla ett outvecklat foster för en “oformlig cellklump”. Även det mest “oformliga” och ofödda (eller om man nu, som i mitt fall, råkar vara född) människolivet är ett människoliv format, sett och älskat av Gud.

Jag satte livets början någonstans vid vecka 12. Jag ansåg att ett embryo/foster inte är mycket till människa på grund av bristen på medvetenhet och att “ingen” känner den. Men nu är jag superglad att det inte är jag som bestämmer premisserna för människovärde och jag är också väldigt glad att jag hade väldigt mycket fel.

Jag ger Gud rätt eftersom jag nu vet att han har rätt. Jag tror på Gud. High five Gud. 

Vad det gäller att ofödda barn skulle vara några slags parasiter på kvinnokroppen som får “skylla sig själva” på grund av sin “illa valda stund” (eller liknande) så vet jag inte ens var jag ska börja. Jag hoppas att det argumentet är ovanligt och att det bara var jag som var ovanligt dum i huvudet.

Svaga och beroende individer är inte parasiter och de får inte “skylla sig själva” om de förtrycks, förskjuts eller mördas. Skulden ligger hos maktutövaren (en skuld som man alltid kan få struken om man uppriktigt ber om förlåtelse och hjälp till förändring genom Jesus – alltid värt att nämna) och inte hos offret.

Har skrivit lite om det här i ett inlägg som handlar om hur Gud ser på vår ynklighet.

Och ja – visst kan kvinnor bestämma över sina egna kroppar. Absolut. Och visst kan det kännas joxigt att ha fått en inneboende som i många fall påverkar oss enormt. Men vi kvinnor måste vara medvetna om att vi, trots detta, inte kan bestämma vad en annan människa är värd.

Våldtäkt då? 
Skitsvårt verkligen ur mänsklig synvinkel, och ur mänsklig synvinkel finns det båda många svar och inga svar alls. Argumenten, känslorna och omständigheterna skiftar. Något som däremot inte skiftar är den Gud är. Han är den han är. Han står fast. En annan sak som står fast är Guds löfte att upprätta, befria och hela oss.

Jättekomplicerade och ovanliga fall då där det blir ett jättestort moraliskt dilemma och så vidare och så vidare? 
Inte vet väl jag. Man får väl hoppas att den som verkligen behöver svar på den frågan kan be för att få ett personligt svar från Gud själv.

Sammanfattat: 
Att Gud älskar oss människor oavsett vad världen tycker om oss och oavsett vilken omständighet vi kommer från är den största och enda verkliga trygghet som jag har. Därför lämnar jag med glädje över till Gud att definiera vad ett människoliv är och när människan får sitt värde. Jag har ju själv fått mitt värde genom honom och jag vore en stor idiot om jag påstod att han har fel (jag undrar om jag någonsin kommer vänja mig vid vetskapen om att jag är enormt värdefull och att det finns en mening med min existens?).

Gud gör det omöjliga möjligt, och han kan upprätta och hela alla slags trasiga bakgrunder och situationer. Många som gör abort är utan hopp, detta eftersom de sätter sitt hopp till det rörliga och föränderliga. Annat är det när man sätter sitt hopp till Jesus, Guds son. Han är nämligen väldigt stadig och han är mästaren på att förvandla förutsättningar, hjärtan, ja, att förvandla liv.

Och jag är med Honom. Han som är Liv.

Sen jag blev kristen har jag alltså gått från att vara helt klart för abort, till helt klart mot abort.

Här kan du läsa uppföljaren till detta inlägg: Abort, lagligt eller olagligt?