Spektakulärt trams: Doctor Sleep av Stephen King

För ett tag sen såg vi en så genomdålig film att jag får ångestkänningar när jag tänker på det. “Doctor Sleep” hette den och var en semiuppföljare till The Shining. Min man hade pratat om att han vill se den och jag sa ja.

Filmen handlar om hur den där ungen i The Shining har vuxit upp och blivit ett missbrukande svin. Och att han blivit ett missbrukande svin är inte så konstigt i och med att han fått hantera sina trauman genom att kapsla in demoner i sitt inre. Och det här att kapsla in demoner i sitt inre var ett tips som han fick av ingen mindre än sin personliga livscoach – som råkar vara ett spöke från hans barndom.

Efter en turning point i livet hamnar den här stackarn i vägen för en grupp magiker som helt saknar livskvalitet. De mördar och käkar barn, samt fångar barnens livsenergi (eller liknande) i termosar, som de sedan sniffar lite på ibland.

Och det låter som att det är en hemsk film, de käkar ju barn, och på sätt och vis så var väl det hemskt, men mest av allt så var filmen en spektakulär orgie i trams. Det märktes att Stephen King måste ha haft en del att säga till om i regin, för alla hans filmer har en tendens att vara så här. Stanley Kubrick gick emot Stephen Kings önskemål så därför kunde The Shining bli ett mästerverk. Men alla som måste lyssna på Stephen Kings önskemål gör tramsfilmer.

Och som kristen så sitter man ju bara och suckar och tycker synd om de här stackars människorna, som vänder sig själva ut och in (samt kapslar in demoner i sitt inre) för att skydda sig från onda krafter.
I såna här filmer krånglar de bara till det, tror på lögner, jagar luft samt mår asdåligt i sin ensamhet. Det finns inget helande, inget förlossande av själen, ingen upprättelse, bara ett krig mot det onda och de får ta alla smällarna genom att själva vara halvdana hjältar med dumma, destruktiva och självutplånande lösningar.

Jag kände mig smutsig efter att vi sett den. Jag kunde inte få tillbaka pengarna eller tiden.

WB-6000123719_po-reg-medium_orig-1582280023475

Min barndoms bästa sjukfilm

Det brukar inte vara så himla härligt att vabba men idag var det rätt så härligt. Stickan var på utmärkt humör. Vi har varit på promenader då han suttit nedbäddad i vagnen och inne har vi sett på Min granne Totoro som är väldigt barnvänlig. Den har potential att bli hans vabfilm.

Min vabfilm när jag var liten var “tastigaste Wildor” som jag kallade den (Fantastiska Wilbur, Charlottes web på engelska). Vi såg på den senast Stickan var sjuk och den är fortfarande a m a z i n g.

Har ni nån särskild sjukfilm som ni såg på som barn?

6B051B6E-3C87-4A22-9A6A-BA4DEB9A52FC

Tänk att jag trodde i över 10 år att jag inte skulle ha några fler barn. Så skönt att jag hade fel och att min mans vasektomi inte blev av. Jag kan inte annat än att rekommendera det här med sladdis, det är inte alls jobbigt att “börja om”, det är underbart!

En bröllopsfilm: Butikeriet

IMG_4195

I lördags gifte sig min lillasyster. Eftersom brudparet har ett rätt exceptionellt filmintresse båda två så ägde vigseln rum på Biograf Zita i Stockholm. Men innan vigseln och innan vi fick se paret så spelade de upp den här filmen för bröllopsgästerna, som satt i biostolarna med små söta pappbehållare fyllda med snacks.

Och jag visste inte vart jag skulle ta vägen på grund av hur bra det var. Alla referenser – till filmer, serier, och till och med real life events – var överväldigande.

Jag grät inte ens från tårkanalerna

tårkanal

Utan tårarna forsade ut från hela ögat som vattenfall.

tarar.jpg

Sen kom brudparet in och det var inget skoj-bröllop ska ni veta där vigseln skämtades bort utan det var djupt allvarligt och vackert.

Sen åkte vi vidare till en festlokal och åt pizza och höll tal och dansade till klockan tre på morgonen.

Jag tog INGA FOTON på hela kvällen för jag hade så roligt hela tiden. Min lillasyster är en helt underbar människa som jag har haft välsignelsen att få växa upp med (vi har haft sjukt kul ihop) och mannen hon hittat är ett snällt och omtänksamt kap.

Nu stannar vi några dagar extra så att vi kan umgås med brudparet mera. Ett privilegium som inte alla får uppleva!

 

Se vad jag har i hallen

Kolla, Stig tog nästan sitt första krypsteg för att få en ordentlig titt på… va? Kan det verkligen vara..?

IMG_2868

Left behind! Left behind 2. TRIBULATION FORCE.

Vi såg första filmen (men inte Stig, han sov) och vi har två uppföljare kvar att se. Två hela actionfilmer med antikrist, en värld i lågor och radikala evangelister.

Men tror att jag kommer lämna tillbaka dem osedda.

Jag vet inte om det framgick i förra inlägget men jag tycker att första filmen var dålig. Och helt ärligt tror jag inte att det kommer bli nåt uppryck på det där sättet heller. Tycker jag att ett plötsligt uppryck undan stor nöd verkar lite härligt på sitt sätt? Ja. Men är jag minsta övertygad om den? Nej, inte det minsta.

Det är nog bättre om kvinnan som jag lånade filmerna från beskriver personligt varför hon tror på just detta.

En vampyrs bekännelse: Långdragna existentiella monologer & pedofilflirt #bok

En ny rutin har utvecklats i min vardag och det är att jag går till biblioteket med Stig vareviga dag. Jag älskar biblioteket, förstå vilken rikedom vi svenskar har med våra gratis bokoaser.

Senaste boken är alltså En vampyrs bekännelse. Jag hade inte tänkt läsa den men fastnade med den när jag satte mig i bibliotekets ungdomsavdelning. Egentligen skulle jag bara bläddra lite eftersom jag minns filmen men så blev det att jag läste hela i stället (det gick ganska snabbt). En vampyrs bekännelse är en sån där film som SVT måste ha visat ungefär två gånger per år, MINST. Som Måndag hela veckan med Bill Murray, eller Dansar med vargar med Kevin Costner (den har jag dock inte sett). SVT måste ha älskat dessa filmer besinningslöst.

Vad jag tyckte om boken En vampyrs bekännelse

Inte så bra, kort och gott. Filmen är bättre, tror jag (var 100 år sen jag såg filmen). Men boken är i alla fall till bredden fylld av långa existensiella monologer/dialoger som den här vagt samvetsgranna vampyren tampas med. “Vad är ondska? Är jag ond? Är jag från djävulen?” och så vidare.

Jag är all in för existensiella frågor. Man kan säga att det var min huvudsakliga hobby under många år. Men nu när jag har fått och får löpande svar på mina existensiella frågor och vet var jag kommer från, vem jag är, varför jag finns och vad meningen med livet är, så är det väldigt långdraget att läsa om fiktiva mördarvampyrer som inte vet nånting och drar filosofiska frågor i långbänk.
Det går att jämföras med när en intellektuell ateistisk vänsterman som har läst filosofi ska förklara hur livet inte innehåller något man kan kalla för övernaturligt. Vampyren är i alla fall född katolik men det verkar inte direkt hjälpa honom.

Vid sidan av att vampyrerna i boken springer omkring och mördar varje natt så känns det särskilt osunt att boken flirtar med pedofili. Inget explicit sexuellt händer men språket beskriver barnet sensuellt. Visst, barnet är demoniskt och är till slut typ 80 år gammalt, men det är fortfarande ett barn.

Vi lever mitt i en kultur som på många sätt romantiserar och upphöjer (omoraliskt) sex, våld, demoner och död. Det tycker jag man kan se bland annat genom hur populärt Halloween har blivit. Jag förstår dragningen till mörkret, har den myself, men jag tror inte att det är sunt att dränka sig i det och särskilt inte när man saknar kunskap om Gud. Tänk om jag fortfarande led av existentiell ångest. Då kanske jag hade läst och begrundat den här påhittade vampyrens malande. Jag hoppas att folk som dränker sig i den här typen av kultur ska få hitta sin väg in i Jesu famn (ja jag måste ju lyckas klämma in Jesus i inlägget, då han är ljuset som lyser i mörkret, alldeles oavsett hur platt och torrt YHVH framställs i mainstream skönlitteratur och film).

BOKENS BETYG: Rätt lågt, 2 av 5 kanske

9789176459850_200x_en-vampyrs-bekannelse.jpg