Etikett: film

TV & film

Recension Avatar: the way of water (små spoilers)

SonjaLeave a comment

År 2009 kom Avatar regisserad av James Cameron. Det var en riktigt simpel Poccahontas-historia som gjorde stor succé eftersom den var välberättad med roliga och nydanande effekter. Nu har uppföljaren kommit och i den flyttar skogsavatarerna till havet.

Kort om handlingen: Jake Sully har nu fått en familj bestående av fru och fyra barn. Scener av harmoni utspelar sig. Plötsligt! efter en härlig date-night ned frugan dyker det upp ljus på himlen. Det är “the sky people”, alltså människor, som kommer tillbaka till planeten Pandora. Därefter följer scener av djur som flyr, träd som brinner och sprängs i luften av enorma bomber, medan avatarer skrikgråter hjärtskärande. Varför kommer de här människorna och bombar planeten? Helst med tanke på att de har för avsikt att bosätta sig där? Vet ej. Man får anta att det är för att de är onda helt enkelt.

Det visar sig också att förra filmens militär-antagonist är tillbaka! Men hur, kanske du frågar dig. Han dog ju? Jo det ska jag tala om. Man har tagit hans minnen och laddat in dessa i en avatarkropp! Och nu vill den avataren hämnas på Jack Sully och hela hans familj!!!

För att skydda resten av skogsavatarerna försvinner Jack Sullys familj till havet, och filmen är igång.

Åsikt:

Dels tycker jag att saker händer väldigt snabbt. Det är som att man ska tågluffa till Kina och helt plötsligt hamnar man i krig mot Turkiet utan att Turkiet förklarat varför. Allt man får veta är att det antagligen beror på att turkar är demoniska. Varför kommer människor till Pandora och börjar spränga saker med atombomber? Antagligen för att människor är demoniska.

Sen förstår jag inte riktigt militär-antagonistens motivationer. Han kommer tillbaka i en avatarkropp och lägger otrolig tid och energi på att spöa Jack Sully, men varför? Och varför pumpar hans uppdragsgivare oändligt med pengar och energi i detta obegripliga projekt? Vad är deras intresse i detta? Är det för att Jack Sully flyger omkring på en dinosaur och skjuter med k-pist?

Avatarerna framställs som goda, civiliserade människor, medan människorna framställs som korkade demoner från helvetet.
Avatarerna har starka maskulina män, starka feminina kvinnor, kärnfamiljen är otroligt viktig, de behandlar naturen med respekt, och de har en mycket intim kontakt med och respekt för den här historiens version av en gud (tänk typ “gaia”). Människorna kommer med skepp och dödar, stjäl och förgör, de är helt galna, och de värdesätter inte kärnfamiljen.

Så vad tycker jag om filmen då. Vad får den för betyg?

Effekterna var bra, CGI:n top notch. Handlingen däremot är ytlig och ger intrycket av att vara propaganda som inte orkar hjärntvätta publiken subtilt.

★★

Den får en stark tvåa. Jag önskar att de hade skippat handlingen och bara tagit en på guidad tur i fantasivärlden.

Betraktelser · Bibelcitat · Bibeln · Bilder · Illustrationer · Kristendom · TV & film

Den gången Pocahontas var antikristlig

Sonja1 Comment

För nåt inlägg sen skrev jag lite om disneys animerade film Tingeling (här), och när vi liks är inne på disney så kan jag fortsätta med Pocahontas. Den kom 1995 och då var jag 10 år gammal. Pocahontas var filmen om en indian som sprang omkring med markerat käkparti och var extremt akrobatisk och tråkig hela dagarna. Men hon var något mer också – Pocahontas var andlig.

Förstå vad, Gammelmor Pilrot? Tala ur skägget, din gamla trollpacka! Alltid när det gäller dessa andar, så kan de inte säga svart på vitt vad svaret är. Hela tiden detta diffusa sökande utan slut.

Pocahontas sjöng om hur allt har ett liv, en ande och ett namn, och så brukade hon tala med ett gammalt träd som sa att det finns andar överallt som visar vägen, och att man ska söka efter dem i vinden med hjälp av hjärtat. ”Hör med hjärtat ditt så ska du förstååååå” sjöng det gamla trädet.

Pocahontas var fri, akrobatisk och vacker. Hennes andlighet var nära naturen, tog hänsyn till helheten, respekterade liv och hade skönhet.

Så kom de stela och pansarklädda spanjorerna, som fällde träd och sköt mot folket som redan bodde på platsen. De kallade indianerna för “vildar” som om de inte vore människor. Bilden av de pansarklädda spanjorerna blev i mitt sinne en bild för förtryck , andlig förstoppning och våld. Och i efterhand förstår jag, om än det var undermedvetet, att det lades till i min bild av västvärld. Knutet till västvärld är kristendom.

Man kan skratta när man säger att disney är satanister för det låter så extremt. Jag kan känna: är jag en vanlig norrlandskvinna på 38 år när jag säger att disney är satanister, ellerrrr är jag en svettig Livets ord-pastor från 60-talet? Men säger man i stället att disney upphöjer och uppmuntrar till annan andlighet än Gud fader allsmäktig, så vet alla som inte bär sitt huvud under en sten, att det är sant. Disney uppmuntrar till sådant som Gud fördömer.

Vart vill jag komma? Nä jag ville nog bara berätta om Pocahontas som uppmuntrade barn att söka andar i vinden en gång i tiden. Och så ville jag rita en bild på Pocahontas, visst blev den fin? Och så vill jag uppmuntra till att sluta höra med hjärtat för att på så sätt försöka förståååå. Sök Jesus (sök och du skall finna, knacka och dörren skall öppnas) och läs Bibeln. Börja med…. Lukasevangeliet. Ja och varför inte 1 Mosebok också. Öppna upp dig för möjligheten för att det som står där, är sant. Läs för allmänbildning. Mycket i vår (västerländska) kultur bär spår från Bibeln och man går fattigare genom livet när man inte har läst den. Läs den för att Bibeln ger svaret på vem du är, var du är och varför, och vart du är på väg.

Angående hjärtat:
“Bedrägligare än allt annat är hjärtat, det är obotligt sjukt. Vem kan förstå det?” Jeremia 17:19

Angående att förståååå :
“Att frukta HERREN är början till vishet, att känna den Helige är förstånd”. Ordspråksboken 9:10

Angående att söka efter svar i vinden:
“Den som spejar efter vind får aldrig så, den som skådar efter moln får ingenting skörda. Liksom du inte vet vart vinden far eller hur benen bildas i moderlivet, så förstår du ej heller Guds verk, hans som gör alltsammans.” Predikaren 11:4-6 (läs mer predikaren för att höra mer om jagande efter vind)

Betraktelser · Illustrationer · TV & film

Den gången Disney gjorde en film om att acceptera sin lott i livet

SonjaLeave a comment

Jag kom att tänka på Tingeling-filmen som kom när mitt äldsta barn var liten. Den handlar om hur Tingeling föds genom en vind och ett barns skratt (eller nåt sånt). Snart efter att hon “fötts” så får hon sin livsuppgift och sitt kall. Många av älvorna har coola krafter, tex att framkalla våren eller göra snö.

Tingeling när hon skulle få veta sitt öde

Men Tingeling, hon visar sig vara en så kallad “kastrull-älva”. De bygger byttor och hinkar av ekollon. De är med andra ord de minst övernaturliga i hela älvriket. Tingeling hatar den hon är kallad till att vara. Hon gör uppror och bestämmer sig för att bli en annan slags älva.

När jag såg den här filmen minns jag att jag tänkte att det snart kommer visa sig att Tingeling inte bara har en övernaturlig kraft, utan alla. Att hon är en super-älva som klarar allt som hon bestämmer sig för, bara hon kämpar.

Det visar sig dock att hon är genomgående sämre på alla andra uppgifter och till slut accepterar hon sin lott i livet och tar sig an rollen som kastrull-älva. Kanske var älvrikets ordning inte så dum ändå, och kanske var inte kastrull-älva det sämsta man kunde bli.

Chockerande budskap i disneyfilm

Det jag kom att tänka på, när det gäller den här filmen, är hur oväntat temat var. När jag såg den så trodde jag verkligen att hon skulle bryta sig loss och finna frihet genom att själv bestämma vem hon verkligen är. Att älvrikets ordning var fel och till för att utvidgas och förändras. Att hon skulle “väcka” de andra till nya idéer. Det är så barnfilmer är för det mesta?

Jag har inga höga tankar om Disney, de är satanister, make no mistake. Tingeling-filmen innehåller ockulta teman, ger älvor äran för naturens skönhet och mångfald, och uppmuntrar barn till att tro på och söka varelser som på många sätt liknar vad vi skulle kalla för andemakter.

Men om man räknar bort allt det, så var det iögonfallande med en handling som inte handlar om att “bryta sig lös” och “gå sin egna väg utanför systemets förtryckande ramar” och “lyckas med allt man verkligen bestämt sig för”.

Jag tror att det finns många faktorer som gör att en ökad mängd människor tror att man kan bryta sig lös från verklighetens fundament och ändra kön osv, vi är alla offer för en ganska gedigen hjärntvätt från alla möjliga håll och kanter som har pågått under lång tid. Och jag tror att barnfilm är en liten del av alla faktorer.

Men medan Tingeling visserligen uppmuntrar barn till att tro på naturväsen, så uppmuntrar den i alla fall inte till att forma hela världen utefter vad man “verkligen vill”.

Jag måste tillägga att jag inte har sett filmen om Tingeling sen ca 2012 så minnet är inte det mest uppdaterade. Kan också tillägga att jag tyckte att det verkade jättetråkigt att vara kastrullälva och jag blev besviken över att hon accepterade detta.

Men det var som när jag såg filmen “Prince of Egypt”, som är Dreamworks tolkning om när Mose leder Israel ut från Egypten. Jag tyckte att den filmen var spännande fram till då Moses odlade skägg och blev en lökig herde utan humor eller glädje. Jag var alltså inte kristen då och var inte bekant med originalhistorien från Bibeln.

Amazing fact: Dreamworks glömde att göra Moses 80 år gammal.

Bilder · Illustrationer · Recensioner

Recension “Se upp för Jönssonligan”: Förvirrande, osammanhängande, inte helt dålig

SonjaLeave a comment

På juldagen var det premiär för nya Jönssonligan-filmen på C-More och vi laddade så klart upp oss i soffan och såg första halvan dagen efter premiären, och andra halvan dagen efter det eftersom vi blev trötta och behövde sova. Här är några tankar.

Jönssonligan har fått nya kroppar. I spetsen som Charles Ingvar ser vi Henrik Dorsin och i rollerna som de andra ser vi mindre kända skådespelare. Men detta älskvärda rövarpack har inte bara fått nya kroppar, de har också fått helt nya personligheter och de personligheterna är konturlösa och obegripliga och har ingenting med sina föregångare att göra.

  • Vanheden är vare sig käck eller charmig. I stället är han ruffsig och lealös och säger kanske två saker under hela filmens lopp och detta med en mjuk röst som knappt når fram till örat.
  • Dynamit-Harry är inte alkoholist, han är inte ens nykter alkoholist. Han är inte heller iögonfallande korkad eller förstör/räddar allt genom att spränga nåt, jag tror inte ens att han KAN spränga nåt längre. Det enda han säger som låter likt hans gamla jag är när han säger “vilken j kväll” vid ett tillfälle (i stället för smäll). Jag undrar om det inte är enda repliken han har.
  • Doris är inte kvinnligt hurtig, naiv eller dumkär i Harry utan hon är tystlåten, allvarlig och har förvandlats till nåt slags low key tekniskt geni (? eller ?) som samlar på barn, säkert pga nån mörk bakgrundshistoria om hennes liv som vi som publik aldrig får reda på.

Dålig fosterhemskontroll

Som sagt så är mycket obegripligt och osammanhängande. Till exempel får vi veta att hela gänget bor i en gammal fabrikslokal fylld med fosterbarn som Doris matar med kattmat. Charles Ingvar vill att de ska bo kvar i fabriken och vara yrkeskriminella men konflikt uppstår då de andra vill ligga på ett lägenhetsgolv i Bagarmossen den tid då de inte muckar oprovocerade gräl med hederliga människor som gillar sötmandel. Vanheden går igenom en relationsmetamorfos med sin far som verkar bra men som jag tror skulle framstå som dålig? Och hans mor går som på gaser, man vet inte riktigt vad hon sysslar med, hon är bisarr helt utan förklaring.

Jag vill inte spoila handlingen. Men motivationen kring den onda miljardärens plan att upprätta monarki i Finland är oklar. Varför han lever sitt liv instängd i en källare och följer omvärlden genom kameror och tv-apparater från 40-talet är också oklart. Är det för att han är rik och helt enkelt har möjligheten till den livsstilen?
Att han verkar lika emotionellt investerad i filmens huvudspår som jag är emotionellt engagerad i rengöringsmjölk för ansiktet, gör inte heller hans karaktär och syfte lättare att greppa. Han är väl helt enkelt bara en idiot.

Inte helt dålig ändå

Ändå och trots allt detta så tycker jag inte att filmen var helt dålig. Den hade sin charm och ibland skrattade vi lite. Den hade också ett par twister och några oväntade vändningar som påminde om twister och oväntade vändningar som förekom i de gamla filmerna.
Den var dessutom mycket bättre än den andra “nyinspelningen” av Jönssonligan som kom 2015, “Den perfekta stöten”, där tonen för filmen sattes redan i början då Dynamit-Harry gråter hysteriskt i en husvagn i färd att ta livet av sig och Charles Ingvars älskade fadersfigur skjuts i bakhuvudet (och vi som precis före hade sagt till barnen att Jönssonligan är tokroliga). Den här filmen hade en bättre ton.

Om filmen varit kristen:

Jag ser framför mig hur den onda kvinnliga miljardärskumpanen i ett av sina förtvivlade ögonblick råkar få syn på Sebastian Staksets bok “Bara ljuset kan besegra mörkret” (den delas ut lite här och där och nån har väl bara slängt den ifrån sig), erkänner sina grova brott efter att ha blivit övertygad om evangeliets kraft, varpå hon hamnar i fängelse, där hon träffar ännu fler kriminella som även de blir övertygade. Om filmen var kristen hade den inte handlat om Jönssonligan utan det skulle ha handlat om den här kvinnan och hur hon i filmens crescendo samlar hela fängelsets intagna så att de med tändare i händerna kan sjunga Chris Tomlins “Good good father” på rastgården i en Mycket Rörande Scen. Miljardärsgubben skulle då se detta på en av sina 40-tals tv-apparater och så skulle han också bli övertygad, söka upp Charles Ingvar, anställa honom som kantor (enligt filmen kan han spela piano) i en ny församling och BOOM. Nästa film: “Jönssonligan: “Missionsresan” (den är min favoritfilm redan nu när den aldrig kommer hända).

Betyg på “Se upp för Jönssonligan”:

★★

Se den med: Någon med begynnande demens
Se den inte med: En kusin
Låt som borde varit med på soundtracket: Satuma poika med Svullo
Mer barnvänlig än: Filmen om Astrid Lindgrens liv
Rekommenderas: Inte! Se hellre Kon-Tiki från 2012, den är jättebra, familjevänlig, spännande

Recensioner

Julfilmen från helvetet

SonjaLeave a comment

Tom Hanks är en synnerligen omtyckt skådis, älskad och omtyckt av alla förutom Qanon-anhängare, för av dem har han utpekats som pedofil, mördare och människohandlare. Men bland övrig befolkning är Tom Hanks helt igenom älskad.

Hanks är känd från bland annat Forrest Gump, Catch me if you can och Cast away.
Han är även känd för att vara en av producenterna bakom julfilmen Polarexpressen, eller Julfilmen från helvetet, som jag lite fantasilöst skulle vilja kalla den (eftersom jag tycker att den är dålig).

Det är en datoranimerad film “i “3D” som handlar om några barn som blir bortförda av en konduktör som ser ut som en död Tom Hanks-kropp som imiterar liv, ett själlöst skal av något som en gång kanske var en berömd skådis. Denna spökliga man huserar ett tåg som kör barn till Nordpolen.

Men det är inte bara Tom Hanks-figurens kropp som tycks vara ett livlöst skal, , utan barnen som Tom Hanks tar med på sin resa förefaller också döda, traumatiserade, frånvarande.

Animationerna är inte dåligt gjorda, inte för sin tid, men det är det som är hela problemet – animationerna är så bra att de nästan ser trovärdiga ut, men de är tillräckligt dåliga för att man ska se att något är allvarligt fel med karaktärerna. De ler men munnarna visar en blandning av plikt och kramp, de kommunicerar med varandra och skapar nya vänskapsband men ögonen visar att deras själ frätts upp av en demon för länge sen, hoppet är ute.

Jag och barnen såg den när de var mindre. Vi både skrattade och blev rädda.

Se den med: en syster, en vän, din partner, en hund
Se den inte med: ett barn
En annan julfilm från helvetet: “Love, acutally”
Låt som inte passat på soundtracket trots att den är spöklig och från snöiga breddgrader: Nordman – På mossen

Filmens betyg:

★