Därför är jag kritisk till kroppsaktivism

februari 8, 2023februari 7, 2023 SonjaLeave a comment

En grej som är populär i feministiska kretsar är kroppsaktivism-konton i sociala medier. Där visar kvinnor med icke-ideala kroppar upp sig avklätt. Syftet är att få sig själv och andra kvinnor att må bättre.

Det brukar ha sin botten i att de, i många år, har hatat eller skämts för sina kroppar.

De har sett hur “fula män” rör sig fritt utan att skämmas. De upplever att de fula männen får uppskattning för sin personlighet och eventuella humor, medan kvinnor har upplevt personligheten som helt förbisedd. Som om de vore objekt.

Målet med många av dessa konton är att visa att kroppen är okej hur den än är formad, och att vi kvinnor är fullt ut människor med både kropp och personlighet.

Många är de kvinnor som har vittnat om att kroppskonton har hjälpt dem.

Så vad är det som gör mig tveksam?

Det finns många saker som gör mig tveksam men jag tänker fokusera på tre punkter.

1. När är kvinnor objekt och när “äger de sig själva”?
Feminismen kritiserar att kvinnor kläs av offentligt, men det upphöjs om kvinnan ifråga tycks “äga sin sexualitet/kropp/” och, viktigast av allt, “inte tillfredsställer den manliga blicken”.

Huruvida man tillfredsställer den manliga blicken är dock svårt att säga, för det finns ingen exakt gräns. Man kan endast ha ett hum. Kvinnor som har varit lite “för ideala” och som har poserat lite för “tillfredsställande” har genom tillsägelser, drev och ibland attacker fått höra att de är skadliga för rörelsen. Dessa kvinnor har tillrättavisats och fått lova att aldrig mer visa sina lite för snygga kroppar “på tjockas bekostnad”. Som sagt: När anses de avklädda bilderna vara skadliga, och när är de avklädda bilderna #girlboss #queen #slay?

Om en för smal kvinna säger att hon genuint tror att hon är tjock så räcker inte det. “Känslor har inte alltid rätt” säger då en rörelse, som inte helt sällan anser att män kan vara kvinnor, om de “känner sig” som kvinnor.

2. Det gynnar snuskhumrar
Jag skulle säga att avklädandet av kvinnokroppen främst gynnar snuskhumrar och samhällets förfall. Det är som att man inte vill veta av att det finns något i det motsatta könet som kallas för lust. Eller så tänker man att män kommer att sluta känna lust för kvinnokroppen efter ett tag?
Om man inte kan hantera att män och kvinnors kroppar är olika så tycker jag att det är mycket bättre att upprätta likhet genom att män börjar täcka sig istället. Jag anser att våra ungdomars säkerhet och integritet går före en högst symbolisk och dum så kallad frihet att visa sig naken. Ta rörelsen “free the nipple” till exempel, som anser att även kvinnor ska kunna visa bröstvårtorna öppet och oladdat, som män. Har man tänkt att det ska gälla utan åldersgräns och att 13-14-15-åriga tjejer ska kunna posera topless? Och det skulle skydda unga flickor och förbättra samhället hur?

3. Fokuset på kroppen minskar inte
Stirrar man på kroppen och talar om kroppen så blir huvudet av kroppen fylld. Sen så är det uppenbart att många kvinnor som gör feministiska utvik har gått från att vilja tillfredsställa den manliga blicken, till att tillfredsställa den feministiska. De avklädda bilderna svämmar över av uppmärksamhet, och ju mer av den här bekräftelsen som de får, desto fler bilder på samma tema blir det. Visst får de kritik, men då går en armé till motattack i en känsla av systerskap, kamp och riktning.
Man ser att känslan av “det är vi mot de andra” är stark, för när någon som varit tjock plötsligt går ned i vikt, så pekas de ut som svikare, hycklare och avfällingar.

Vad ska man göra då?

Jag tror att en bra plats att börja är att se den som har skapat människan, vilket är Gud. Jag är kreationist vilket innebär att jag tror att vi är eftertänkt formade av en intelligent och personlig Skapare. Jag tror att allt skapat har en plats och ett syfte i en mycket större bild. I andra trosuppfattningar tror man ofta att själen är gammal (uråldrig? evig?) och flyttar in i kroppen, men jag är helt övertygad om att både kropp och själ blir till vid samma ögonblick – vid befruktningen. Jag finner ingenting i Bibeln som visar att vi har något liv innan dess. Reinkarnation är en myt.

Kärlekens innebörd och syftet med våra liv får vi från Gud, genom Jesus, och ingen annanstans ifrån. Så mitt råd är att börja där, att söka Guds son för förlåtelse, helande och undervisning. Det är inte en enkel och snabb väg, men när vi lär känna den som format oss, när vi får en chans att börja om, så får vi också en ärlig chans att lära känna oss själva. Sanningen om oss själva, kroppen inräknad, är del av den sanning som gör oss fria.

“Jesus sade till de judar som kommit till tro på honom: ‘Om ni förblir i mitt ord är ni verkligen mina lärjungar. Ni ska lära känna sanningen, och sanningen ska göra er fria'” Joh 8:31-32

Sammanfattningsvis

Jag vill mena att kroppsaktivismen söker frihet och kärlek, vilket är goda mål, men jag anser att metoderna leder fel. Dessutom är det tveksamt om rörelsen förstår vad verklig frihet och kärlek är. Kvinnor är fullt ut människor med både kropp och personlighet, men fokuserar man på kroppen och sätter tillit till mänsklig bekräftelse så hamnar man lätt i en destruktiv spiral av toppar och dalar. Jag tror att Jesus för oss mot målen på ett mycket bättre och hållbarare sätt.

Barn · Betraktelser

Akta så att din dotter inte hamnar i KVINNOFÄLLAN

december 15, 2022december 15, 2022 Sonja4 Comments

För ganska många år sen berättade jag för en bekant om min dotters omsorgsfulla egenskaper. Om hur hon alltid har tagit hand om lillebror, om hennes naturliga talang i köket och att hon har ögon för vad som är vackert och kan göra saker mysiga. En slags instinkt som jag inte har.

Då sa den bekanta med rynkad näsa: Oj, du får akta så att hon inte hamnar i kvinnofällan.

Jag blev så ställd, för jag tyckte att det var nedlåtande. Den här personen tog stor stolthet i att vara för jämlikhet och slog sig (verkligen) för bröstet gällande sin syn på kvinnors värde, så jag fann det hela malplacerat. Jag hade just berättat väldigt fina och värdefulla saker om min dotter men det enda den här personen såg var en tjej som haft otur med sina styrkor. Den här personen såg det inte ens som styrkor, förresten, utan som svagheter.

Och jag började undra: vad är det här för synsätt? För jag förstod varifrån kommentaren kom. Men varför bör hon sträva efter att vara annorlunda än det som förknippas med kvinnlighet?

När jag växte upp var jag själv en så kallad pojkflicka. Jag har haft lättare att identifiera mig med pojkar och jag upplevde det traditionellt kvinnliga som tråkigt och svårt. Från omvärlden fick jag samtidigt höra att det traditionellt kvinnliga är slaveri, vekt, förpassat, sämre – vilket passade mig utmärkt och fick mig att känna mig bättre än “vanliga tjejer”.
Mycket beklagligt, tycker jag så här i efterhand. För visst har jag också en plats på jorden så som jag är danad, men bra egenskaper är inte dåliga för att jag lider brist på dem.

Kvinnokamp eller kvinnoförakt?
Den bekantas reaktion på min dotters omdonande natur fick mig att medvetet börja omvärdera och dra fram den här attityden i ljuset. Jag började se hur jag själv resonerade och hur människor och opinionsbildare runt om också behandlar traditionell kvinnlighet och hur den anses vara henne till last och som något hon måste befrias från. Det var början av en lång tankeprocess, och den började flera år innan jag blev kristen.

Jag har blivit allt mer övertygad om att det som idag kallas för kvinnokamp ofta är höljt i djupt kvinnoförakt. Jag ser kvinnor i min ålder som tycks slåss mot sin egna biologi, som blir förbannade när våra kroppar gör vad de är byggda för, som exempelvis bli gravida på grund av samlag. Det känns orättvist för dem att våra kroppar gör så här “mot oss” och inte “mot män”. Forma nya själar i magen efter man haft sex, vad är det för nåt? Fri kvinna tycks man bli först när man tagit avstånd från vår unika särart, samt tagit avstånd från våra barn när de är som allra sårbarast.

Och då har ändå min generation kommit undan lindrigt jämfört med de som kommer efter.

Betraktelser · Bilder · Illustrationer · Musik · Stor Konst · Youtube

Feminismen har blivit som en låt av Eddie Meduza

maj 17, 2021januari 20, 2022 Sonja2 Comments

Jag studerade hästars anatomi i tre år innan jag ritade denna bild

Jag lyssnade på Eddie Meduzas låt Kings horses för första gången på länge, och jag tycker att den fångar en glimt av dagens feminism.

Meduzas sång börjar med en pojkes första möte med kungens män. Kungens män har fått makt att göra det kungen säger åt dem och de mördar av nån anledning pojkens far. Den unga pojken svär att han ska ta hämnd. Han börjar träna för att själv bli så stor och stark att han kan ta sig an uppgiften.
Efter några år så händer det sig så att kungen behöver starka män, så pojken som nu blivit stor erbjuds auktoritet och välstånd och vips så rider han med kungens män och far fram på samma sätt som sina forna antagonister.

Patriarkatet hatar allt som är “femininitet”?

Feminismen har utpekat patriarkatet som roten till ungefär all ondska. Män har blivit anklagade för allt negativt som drabbat kvinnor sedan tidens begynnelse; de anser att män har varit fundamentalt hänsynslösa, att de har levt enbart för egna intressen, att de inte brytt sig om barn vars liv de varit med att tända, att de har supit och uttalat sig förminskande om kvinnors kroppar medan de själva ogenerat fläkt ut fläsket till smärta för alla andras ögon, och att de håller varann om ryggen i ett ogenomträngligt brödraskap när oegentligheter sker. Man har även sagt att män inte bara hatar kvinnor, de hatar allt som är “femininitet”.

Något som jag ser att feminismen i mycket ogenerat har tagit över. Att uppoffra sig och sätta man och familj framför egna behov anses allt mer orimligt och nästan svekfullt mot hela kvinnokönet, sker sexuella relationer med män utan känslor så är det “starkt och självständigt”, barn är det kutym att skämta rått kring, moderskapet förminskas, kvinnors fertilitet och särprägeln att bära liv utmålas i det närmsta som en mystisk genetisk okontrollerbar defekt som måste botas innan kvinnor kan anses fullt funktionsdugliga. Och män gör det inget om man uttrycker sig snuskigt, nedlåtande och hatiskt kring. “Maskulinitet” beskrivs som något övervägande negativt.

Jag tycker att svinigt beteende bland oansvariga karlar ska motverkas och med rättfärdig ilska fördömas, tillrättavisas, i vissa fall anmälas och straffas (gärna hårdare än vad vi i dagsläget gör).

Men många gånger undrar jag om inte stora delar av feminismen sett på de män som levt i förfall, gränslöshet och snusk, men i stället för att vilja få dem att rycka upp sig till högre moralisk standard, så har de egentligen mest av allt längtat efter att själva få falla på liknande sätt och vara lika egocentriska utan att bli kritiserade för det.

Jag undrar därför om inte feminismen har blivit one of the men who rides the kings horses.

Klicka här om inbäddningen inte fungerar

Abort · Bilder

Kriget mot kvinnokroppen #abort

oktober 5, 2019 SonjaLeave a comment

Ni har säkert hört uttrycket “kriget mot kvinnokroppen” och en del förknippar det säkert delvis med begränsad aborträtt.

Jag (och många med mig) ser allt det som krävs för att göra abort till en attraktiv lösning som kriget mot kvinnokroppen.

Innan du blir upprörd och slirar iväg på tangenterna att jag och mina likar är skrämmande och läskiga, snälla ge mig en chans att förklara.

Vår fertilitet och vår förmåga att bli gravida och bära barn behandlas som en olycklig biologisk avvikelse och en fara för jämställdheten och allt som är speciellt med vår biologi och fertilitet måste tämjas, utjämnas och piskas för att vi ska anses ha goda möjligheter till ett fullgott liv.

Vi måste alltså vändas mot vår egna biologiska kropp och behandla vår fertilitet som ett ständigt närvarande hot, och värst av allt, vi måste vändas mot vår egna, levande och växande avkomma så att vi med så få moraliska stridigheter som möjligt kan döda dem.

För kan vi inte döda dem, så anses vi lida nackdelar. På grund av vår fertilitet. På grund av vår kvinnliga biologi. På grund av vår förmåga att bära nästa generation i våra kroppar.

72396286_2621862741169164_7989740395879727104_n

Embodied Equality, av Erika Bachiochi

Jag har märkt att kvinnor som är för abort inte sällan upplever det som att man begränsar deras frihet bara genom att tala om de ofödda barnen som mänskliga liv med värde.
Kvinnors upplevda frihet är alltså till viss del beroende av att man förnekar och blundar för det faktum att ofödda är växande unika mänskliga individer.
Kvinnor känner sig alltså mer “fria” om man kallar de ofödda barnen för “biologisk vävnad”, “embryon/foster”, “cellklumpar”, “potentiella liv” (vilket för övrigt är lögn) med mera.

Hur kan det anses vara frihet att föra kvinnor bakom ljuset för att hon ska kunna uppleva sin “frihet”?

Något som den feministiska aktivisten Cissi Wallin återkommande säger i sin aktivism är just att det “pågår ett krig mot kvinnor och barn”. Samtidigt är hon helt rabiat för abort. Och jag tycker att det där är så förvirrat.

Varje gång jag ser en feminist som aldrig uttrycker någon större kritik mot abort utan snarare skanderar hur nödvändigt och viktigt det är, tala om “kriget mot kvinnokroppen och barnen”, så får jag lust att ropa: MEN SER DU INTE VAD SOM ÄR PRECIS FRAMFÖR DIG.

Hur kan man inte se hur abort är del i kriget mot kvinnokroppen och bokstavligt talat våra barn? Vad måste ske för att man ska se att abort inte är ens en del i lösningen på kriget mot kvinnor och barn?

Abort · Betraktelser · Bibeln · Bilder · Jesus · Kristendom

Tips på två feministiska poddar om abort, del 2, samt sammanfattning

juni 2, 2019 Sonja4 Comments

Nästa tips jag kommer med är en sekulär podd som är very much för abort och där abort beskrivs som något som borde vara lika enkelt som att gå till tandläkaren. Jag talar om…

Postpatriarkatet med Natashja “Lady Dahmer” Blomberg, och denna gång gästas av person som jag frenetiskt försökt hitta namnet på, men inte lyckats. Säg till om ni vet!

Klicka här för att komma till avsnittet “Byahoror & barnamördare”.

Även fast jag har följt med Natashja Blomberg i hundratals år, eller åtminstone av och till i ca 10 år, så har jag aldrig lyssnat på någon av hennes poddar. Läser henne gör jag dock väldigt ofta, hon är en av mina favoritbloggare. Och jag håller med i en hel del av det hon skriver, håller absolut inte med i en hel del som hon skriver, och en hel del av det hon skriver har jag ingen erfarenhet av, så där lär jag mig nya perspektiv. Och ack vad jag tycker om henne alltid. Hon är helt underbar.

Den här gången tänkte jag i alla fall att jag skulle smärta mig igenom hennes poddavsnitt om abort, trots att jag vet var hon står i abortfrågan och jag tycker att sånt kan göra ont att lyssna på. Ni som är övertygade om det ofödda barnets mänsklighet och värde vet nog vad jag menar – det kan vara riktigt tungdraget att lyssna på människor som behandlar dem som ingenting och som några som det ska vara enkelt att göra sig av med både tekniskt och emotionellt. Men man får komma ihåg att lyssna till varför de anser att det ska vara på det sättet, vad det är som möjliggör den åsikten liksom.

Och så helt plötsligt, mitt i podden (28:30 minuter in), tar hon upp en kommentar jag skrivit till henne och svarar på den så himla fint och mjukt och ärligt (upplever jag det som) att jag inte riktigt visste vad jag skulle ta mig till där jag satt och försökte uppehålla min yngsta med diverse böcker om bondgårdsdjur. Kommentaren gällde ungefär det jag tar upp i inlägget “angående män som vill kontrollera kvinnors kroppar“. Fast jag hade formulerat det så mycket mer kortfattat och tydligt på hennes instagram!? Lyssna gärna på det hon svarar.

Något som jag tycker hedrar Natashja är att hon har inlevelseförmåga och faktiskt någorlunda lyckas tänka sig in i hur en abortkritiker kan tänka, även om hon uppenbart inte tänker på samma sätt. Sen demoniserar och förenklar hon inte meningsmotståndarna fullständigt, och det gör att hon är betydligt mer sympatisk att diskutera med än de flesta.
Något jag uppskattar stort hos henne som bloggare är hennes eftertänksamhet och hur hon tycks försöka se vad som gömmer sig under ytan på saker och ting. Jag tror att det är det som gör att hon inte lika lätt dras med i förrädiska yttre sken och drev som jag tycker att en del andra kan göra ibland. Skulle hon vara kristen är jag helt övertygad om att hon skulle få en helt grym andlig urskiljning, och jag är i typ chock över att en människa som jag uppfattar som så andligt känslig är ateist/agnostiker.
Men det bästa av allt är att jag upplever henne som väldigt genuin och ärlig.

Det finns mängder som jag skulle vilja säga om övrigt innehåll i Postpatriarkatets avsnitt om abort, men tänker att jag nöjer mig med att bemöta ett par av dem lite kort:

Våra grannländer Norge och Danmark har samvetsfrihet, så att de tar Italien, som dessutom är ett katolskt land, som exempel på ett land med samvetsfrihet, tycker jag är konstigt. Varför inte ta exempel som ligger lite närmare hemma.
De ojar sig över hur man kan vara prolife men samtidigt vara för dödsstraff (mest aktuellt i USA). Jag anser att dödsstraff är fel men tycker inte att det är särskilt svårt att tänka sig hur en prolifer som är för dödsstraff resonerar – döda ett oskyldigt barn vs. döda en dömd för ett hemskt brott liksom. Visst det är knäppt att kalla sig “för livet” medan man är för dödsstraff men det är inte svårt att föreställa sig resonemanget.
De anser att man “straffar barnen” genom att föda dem, och att det är ansvarsfullt att ta bort dem så att de inte hamnar i fostervårdssystemet som “oönskade”. Utsatta människor som har det svårt är inte mindre värda, de ska inte kallas för oönskade bara för att deras föräldrar inte klarade av att ta hand om dem, och man ska inte säga att människor i fostervårdssystemet skulle ha haft det bättre om de hade frikkin aborterats. Vilket man gör när man riktar spotlighten åt dessa grupper och pratar om hur bra och viktigt abort är på grund av just deras existens. Att ens insinuera att utsatta människors liv borde ha avbrutits medan de var i fosterstadiet för båda sin egna och deras föräldrars skull tycker jag är bortom ord fruktansvärt, och pro choice gör så ofta, hur sympatiska de än är i vanliga fall. Tänk efter vad det är ni säger när ni pekar på utsatta människor och ropar abort!!
De anser att det är fel att uppmuntra tankar kring “när börjar livet?” (antar de menar när man får människovärdet, för livet börjar ju vid befruktningen), eftersom det anses skada kvinnor. Märkligt att kalla en så naturlig och självklar fråga för skadlig! Är det nåt som skadar så är det de omständigheter runt kvinnan som gör att hon, som är mänsklighetens livbärare, inte bör uppmuntras att fråga sig vad det är som som hon bär på egentligen. Vi förtjänar bättre än att behandlas som tanklösa imbeciller, för sköra för att klara av basala frågor kring liv och död.
De säger att kvinnor beskrivs som “kärl” i Bibeln och måste syfta på Petrus 1 brev 7:7 där Petrus kallar kvinnan för “det svagare kärlet”. Men tycker att man verkligen inte har förstått Guds tankesätt om man tror att det handlar om att kvinnan är ett barnbärarkärl och sämre än mannen. Dels så sägs detta i sammanhanget att en man ska visa sin kvinna aktning som den medarvinge hon är, för annars hindras hans böner (mycket allvarligt i en kristens liv!). Sen så har Gud en alldeles speciell syn på enkla kärl (2 Kor 4:7) (även män beskrivs som kärl!), och det här med svaghet är inte alls vad man kan tro att det är (2 Kor 11:30). Hallå, Jesus tvättade folks fötter, misshandlades och mördades, och han upprättade svaga, syndiga kvinnor som nedvärderades av män runtomkring som trodde sig vara bättre. Att vara ett “svagare kärl” är inte dåligt. Man måste läsa det genom Jesus-glasögon och komma ihåg att Guds rike är ett annorlunda rike.
Sen att kristna män missförstått det där x antal gånger i historien är ingenting konstigt, då de är ofullkomliga även med Frälsaren vid sin sida. Det är därför det är så bra att Gud gett även kvinnor Frälsaren, intellekt och ett hjärta till att läsa och förstå saker (och göra sina egna misstag förstås). Vi är fullvärdiga medarvingar. Det är en stor sak även nu, men på Petrus tid var det till och med ännu mer radikalt.

Det finns mycket mer värt att kommentera egentligen men jag slutar här. Det kommer fler chanser.

När det kommer till Natashja så får ni gärna be för beskydd över henne och hennes barn och äktenskap. Hon tar ofta rejäla kamper på nätet och jag förstår inte hur hon kan hantera allt sånt där själv, jag hade typ dött efter en dag (jag är ett rejält bräckligt kärl = inte ett dugg sämre kärl i Biblisk mening).

Sammanfattning

Jag har nu postat två exempel på feministiska poddar som behandlar ämnet abort, men som gör det på ganska olika sätt. Jesusfeministpoddens avsnitt är förvisso lite otydligt för mig som lyssnare emellanåt (mellan Grenholm och Hedman, som har pratat om det här sinsemellan i åratal, kan jag tänka mig att det är hur tydligt som helst), men jag hoppas att de kommer ge mer tid att förklara och utveckla sina ståndpunkter och fortsätta prata om det, för de är något bra och viktigt på spåren som jag tror skulle kunna berika det feministiska abortsamtalet enormt. Som det är nu låter det mest “enkel och snabb abort åt alla så länge under graviditeten som möjligt, och ställ inga frågor!!”, och det är så rasande illa att jag spyr.