JA till realism i barnböcker

Min yngsta gillar att läsa böcker men något som jag har upptäckt stör mig är hur orealistiska många barnböcker är.

Jag tänker: hur förvirrande måste det inte vara för ett litet barn att se elefanter i hängselbyxor som kör buss? Jag är 34 år så jag förstår att det bara är på skämt, men han har knappt några referenspunkter. Han förstår knappast att det är helt på låtsas. Han håller på att lära sig hur världen fungerar för fullt och så kommer jag där med travar av böcker om grisar som arbetar på posten och herr bäver som läser tidningen.

Ibland kan jag nästan bli arg när jag ser hur barnböcker förvrider verkligheten för mitt omogna lilla barn. Djur har inte kläder, kaniner röker inte pipa och möss har inte ångest för att hinna med vardagspusslet.

IMG_4835

Ibland undrar jag om inte barnböcker bär delvis skuld för att människor är så verklighetsfrånvända idag. Dels har vi det här att fler och fler anser att man kan vara eller bli precis vad man vill bara man “vill” och “bestämmer sig”. Men det spelar ingen roll hur många gånger My Little Pony säger att “ingenting är omöjligt, dreams do come true”, det blir ändå inte sant.

Men vet verkligen alla människor som har blivit hjärntvättade med det budskapet sen 70-talet att det inte är sant?

Jag är tveksam.

IMG_4833

Och så stöter jag ständigt på människor på nätet som av någon  anledning tror att människor och djur är likvärdiga. Det brukar låta ungefär “hur kan du anse att människan har en särställning från djuren??”.

Då tänker jag att en av anledningarna (utöver att man villat sig bort från Guds ordning av det skapade) till att de ens ställer en så djupt oroväckande fråga kanske är för att de har matats sen spädbarnstiden med barnböcker där djuren går omkring på bakbenen, dricker kaffe och åker vasaloppet.

Klart att man ifrågasätter människans särställning från djuren om man någonstans i ryggraden har fått lära sig att djur i sitt inre är exakt likadana som ens föräldrar.

IMG_4847

Jag tycker inte att det är något fel på fantasi så klart. Jag har fantasi, ganska mycket fantasi rent utav, och jag älskar Pingu. Men jag känner att jag gärna vill lägga en så stabil grund av realism som jag kan för mitt blott årsgamla barn innan jag presenterar honom för urballade hallicunationsdrömmar värdiga en tysk opiumfest (i Berlin!!).

Hur känner ni för barnböcker? Tror ni också att realism kan vara bra i början, eller tycker ni att fantasi alltid är en god krydda på tillvaron oavsett ålder och mognad?

En bröllopsfilm: Butikeriet

IMG_4195

I lördags gifte sig min lillasyster. Eftersom brudparet har ett rätt exceptionellt filmintresse båda två så ägde vigseln rum på Biograf Zita i Stockholm. Men innan vigseln och innan vi fick se paret så spelade de upp den här filmen för bröllopsgästerna, som satt i biostolarna med små söta pappbehållare fyllda med snacks.

Och jag visste inte vart jag skulle ta vägen på grund av hur bra det var. Alla referenser – till filmer, serier, och till och med real life events – var överväldigande.

Jag grät inte ens från tårkanalerna

tårkanal

Utan tårarna forsade ut från hela ögat som vattenfall.

tarar.jpg

Sen kom brudparet in och det var inget skoj-bröllop ska ni veta där vigseln skämtades bort utan det var djupt allvarligt och vackert.

Sen åkte vi vidare till en festlokal och åt pizza och höll tal och dansade till klockan tre på morgonen.

Jag tog INGA FOTON på hela kvällen för jag hade så roligt hela tiden. Min lillasyster är en helt underbar människa som jag har haft välsignelsen att få växa upp med (vi har haft sjukt kul ihop) och mannen hon hittat är ett snällt och omtänksamt kap.

Nu stannar vi några dagar extra så att vi kan umgås med brudparet mera. Ett privilegium som inte alla får uppleva!

 

Gravid i v24 #förraåret

Det har gått nästan exakt ett år sen jag tog den här bilden (16 dec 2017):

1513457268371.jpg

Och än har jag inte kommit in i det stadiet att jag saknar att vara gravid. Än kan jag inte se gravidbilder och längta tillbaka.

Men en sak har jag tänkt på, och det är att jag kan se bebisar och bli bebissugen. Ja min egna bebis inräknad. Jag kan se honom och ba “mnååh om man inte skulle ta och skaffa en sån!”. Bara för att med stor glädje komma på att han är min.

Jag önskar att ni kunde se honom efter att han har sovit tupplur och kikar upp från sängen med rödrosiga kinder och spanar om det inte ska komma nån snart och krama honom. Så fort ögonen möts så ser han (för det mesta) så himla glad ut. Det är en sån där känsla man till och med önskar sin värsta fiende.

Nä graviditet har jag inget sug efter. Känner noll saknad, jag var så trött och slapp förra året vid den här tiden så det var inte klokt. Jag låg mest och sov. Men en bebis i si sådär sjumånadersåldern, det är jag extremt sugen på. Jag lever med andra ord drömmen.

when-you-ask-someone-how-they-are-doing-and-they-respond-living-the-dream-wZSNB.jpg

Nu ska jag gå och hämta ut några begagnade täckbyxor som jag har köpt inför norrlandsresan. Jag är så glad över att jag har lyckats ha viss framförhållning den här gången. Jag har liksom tänkt ut vissa saker i förväg så att inte allt ska komma som en tsunami dan innan. Är sjukt nöjd.

Tänk att jag har en 12-åring

Jag ser mig själv som relativt vuxen nu (innan jag når högre vuxenpoäng så måste jag lära mig att planera och typ ha tebjudningar) och något som passar bra med den känslan är att ha ett barn på 12 bast. Ja hon fyllde det i söndags. Grattis till henne tycker jag! Ja och till mig med. Är väldigt glad att Gud valde att forma just henne i just mitt moderliv. Världens bästa och jag gläds för det varje dag!

IMG_20171022_191746_238

Här var hon fyra månader gammal

Jag var 20 år när jag fick henne och mycket har hänt sedan dess. Just nu är hon ute på prao på en restaurang och hennes första intryck av arbete är att hon älskar det. Jag hoppas att hon inte hoppar av skolan för att börja arbeta nu bara.

Min familj fattar inte en SKÖN utflykt #semester

Igår drog jag med familjen på en HÄRLIG och SKÖN liten rundtur i Ölands Trollskogen på den nordöstra kusten inte långt härifrån. Det är ett jättefint naturområde som man bara måste besöka när man är på Öland. 

Men tror ni att min familj förstod det? Nej. “Hur långt är det kvar?”, “när får vi sluta gå?” “Jag vill tillbaka till bilen!”, “JAG STÅR INTE UT”. 

Min dotter klagade på mygg till och med vilket måste betyda att hon drog till sig den ENDA myggan på hela Öland. 

Vad är det för stadsbarn som jag har närt vid min barm? Vad tror de att man har sina ben till, om inte att gå i skogen?

Min make är inte så mycket bättre han heller. Enda sen vi blev ihop för 14 år sen har jag fått ta honom i handen och DRA ut honom ur huset. Minns en gång när vi var ute och gick i Storuman som nykära och en kille kom körande med sin gamla Volvo, stannade bredvid oss, vevade ned rutan och ba “men vad GÖR du? Är bilen din trasig????”. Han hade aldrig sett min man göra något liknande och det var då hela bygden med kranskommuner förstod att det måste röra sig om äkta kärlek. 

Och eftersom min man har lärt sig hur livet med mig är så har han slutat att gnälla 1 av 5 gånger som jag drar med honom ut i friska luften. Ibland kan jag till och med tro att han uppskattar det (fast det gör han inte). 

Jag är i alla fall glad för att de gillar att tälta. För det gör de. De är väldigt bra på att tälta också och har inte klagat ens i värsta åskskuren. Bara positivt har jag hört hittills och vi har varit ute i fem nätter med blandat väder. Halleluja! 

Så det är jag väldigt glad över och det är en glädje jag vördar ömt i mitt hjärta. 

Här på en stig i trollskogen. Luften var sval, skuggorna var stabila, PERFEKT för promenad. 


Det fanns runda stenar i miljonantal där. Det var svårt att välja. Valde till sist en grå som såg ut som en tvål. 


Här är en ca 900 år gammal ek. Barnen var helt ointresserade och det kan jag inte förstå. 900-åriga gamla trän är inget man möter på daglig basis. Det är bäst att passa på å njuta när man möter ett!


Uppsköljt på land låg ett gammalt båtvrak från början av 1900-talet. När jag poserade framför vraket hade jag av nån anledning Dressman-reklam i tankarna. Var nästan så jag kunde höra en allvarlig röst säga “grattis TROLLSKOGEN, nu kan ni köpa skjortor från Bautistini för bara 599 kronor”. Nu när jag ser bilderna vet jag inte vad det liknar, men jag är glad att vraket framträder tydligt i bakgrunden. 


Jag frågade barnen varför de tröttnar så lätt på högar med ruttnande trä, det är ju jättekul att se tycker jag. “Det tycker du för att du själv är en hög med ruttnande trä” fick jag som svar. Jag hade påmint dem om budordet att hedra sin mor och sin far om uttalandet inte hade varit så roligt för stunden. 


Min dotters arm idag. Tydligen var det sant- hon lyckades verkligen att dra till sig Ölands enda mygga. En mygga som av bettet att döma dessutom måste ha varit stort som ett vildsvin. 


Sen lagade J (alltså min man, som jag väljer att kalla för J, så ni inte tror att jag syftar på Jesus) mat till oss. Kebabspett. Jag åt kebab första ggn när jag var typ 27 och jag måste säga “once you go kebab you never gobab”. 

Just nu är resten av familjen ute på stranden 100 meter härifrån. Jag orkade inte gå dit. Jesus må ha drivit mörkret från mitt liv men jag håller mig förtrarande helst i skuggan. Jag ligger i tältet med hunden och läser/skriver och har det finfint i stället. 

Bra semester! *tummen upp-emoji*