På senaste tiden har jag varit upptagen med att vara rund och tjock och helt orkeslös. Hjärnan har varit mos (och det är den än).
Men så i lördags eftermiddag började värkarna dra igång och på söndag morgon (6 mars) föddes han. Slajmig, söt, varm och underbar.

Förlossningen gick jättebra och jag är glad över hur bra det blev. Senast blev det akut snitt och även fast jag är väldigt glad över den förlossningen också (vi båda överlevde och jag läkte ihop, vad mer kan man begära) så var det traumatiskt och krävde bearbetning efteråt.
Men denna gång hängde jag med i förlossningens alla faser, krystandet gick som på räls och när tiden var mogen så fick jag själv ta tag i honom och lyfta upp honom på mig. Att se och känna och stryka på honom, höra honom skrika, det var som att få smaka på evigheten för en stund.
Nu håller jag på att läka ihop och amningen är i det där skedet när det går från att vara en smärtsam blödande varböld till att bli härligt och mysigt. Familjen håller på att anpassa sig för fullt.