Det har varit så vackert här idag! Så fort solen gick upp började nattens frost att glittra och glimra så vi tog yngsta och for upp till skogspromenaden. Dammen var täckt med ett centimetertunt, blankt och genomskinligt lager is och när vi gick ut på bryggan och hoppade så knäppte det metalliskt i hela isen, från ena stranden till den andra. Ljudet påminner om när vajrar går av i slänggungan på Liseberg.

En tanke fyllde mig med fasa: Tänk om jag och Joakim skulle bli upptagna i samtal för en stund, och nästa gång som vi såg mot lillen så skulle Stigen, glad i hågen, stå långt ute på isen och vinka åt oss. Vad skulle vi kunna göra om så skedde? Bara tanken fick det att göra ont i magen, just för att den var sannolik. Springa ut på tunn is är exakt sånt små barn gör om man inte bevakar dem som en hök. Så det är bara att bita ihop och ha koll på barnen så gott man kan, helt avslappnad blir man inte med småbarn och det är konstigt nog inte helt ohärligt.

Vid promenaden hade nån (gissningsvis från Equmenia) satt upp denna. Jag blir så glad varje gång jag läser eller hör något om min Jesus. Han har räddat livet på mig, och räddat livet på så många fler sen han föddes. Jag älskar honom!

När solen kom fram och lyste på isen så blev det ljusare än ljust, det blev onaturligt ljust. Det var som att det var två solar som sken, en från himlen och en från dammen.

Jag hoppas att ni har en fin juldag! Nu ska jag väcka minstingen från tuppluren.

Jag har flyttat bloggen och när jag gjorde det föll mailprenumeranter bort. Vill du följa bloggen via mail så kan du registrera dig här.