(Om inlägget är för långt för dig så står det viktigaste längst ner :)) 

När jag nyligen blivit frälst så fick jag snart reda på nåt jag inte vetat tidigare, och det var att Jesus kände sån ängslan innan korsfästelsen att han satt i Getsemane trädgård och svettades blod. “Fader om du vill, så tag denna kalk ifrån mig! Men ske inte min vilja utan din ” bad han (Luk 22:42-44). Okej det står att svetten föll som blod till marken men ändå.

Det här har i alla fall berört mig rätt starkt. Jag hade aldrig hört om Jesus ångest tidigare. Jag hade hört om hans lidande, vilket jag kopplade ihop med hans fysiska misshandel. Men jag hade aldrig hört eller reflekterat över att han även led inombords.

Jag hade alltid trott att han hade gått rätt på korset med en säkerhet han besuttit sen barnsben, om ni förstår hur jag menar. Sen fick jag veta att han “inte ens” orkade bära korset själv hela vägen fram. Han stapplade och föll och fick hjälp. Förståligt, eftersom han blivit torterad, men det är kanske inte så man tänker sig en superhjälte som räddar världen och i regel brukar inte “stora andliga ledare” ha sån ångest att de svettas blod.

En del säger att det inte alls var tortyren och korsfästelsen som Jesus hade ångest inför eftersom det efter honom har kommit så många människor som gladeligen har mött martyrdöden. “Inte Guds son!” har jag läst, “det var så klart något annat, för oss okänt, som plågade honom! Men inte korsfästelsen, den måste han ha mött med glädje!”. Men martyrerna har ju dött just martyrdöden. Jesus tog straffet för hela världens synder. Det är faktiskt inte samma sak och dessutom så ber han Gud att få slippa mer än en gång i Matteusevangeliet (26). Det tyder rätt starkt på att han var nervös.

Mina tankar går till Första Johannesbrevet också där det står att rädsla hör samman med straff (1 Joh 4:18). Jag tycker att det verkar rimligt att den som ska bära straffet för hela mänskligheten är åtminstone lite rädd. Det står att den som är rädd inte har blivit fullkomlig i kärleken.
I Hebr 5:8-9 står det “när han blev fullkomnad, blev han upphovet till evig frälsning för alla som lyder honom”. Han var inte fullkomnad ännu när han satt i Getsemane, och då är det ju faktiskt troligt att han var rädd.

Och så tänker jag på när Petrus säger till Jesus att han inte alls ska behöva lida och dö, och Jesus svarar rätt bryskt till Petrus: “Gå bort från mig satan!” (Matt 16:23). Samma säger han åt satan i öknen så det är rätt tydligt att Petrus ord var en frestelse för Jesus. Det är kanske lätt att tänka att det var enkelt för Jesus att visa bort såna förföriska ord men vi har alla blivit frestade och vet att det är svårt även om man väljer det rätta.

Efter att han visat bort satan i öknen så kommer i alla fall änglar och betjänar honom. Samma händer i Getsemane – efter att han har sagt till Gud att han skulle slippa om det gick men att han villigt gör Guds vilja om det inte finns något annat sätt. Då kommer en ängel och ger honom kraft.

Så jag tror faktiskt att Jesus på riktigt var frestad att låta bli, men hans kärlek till Gud var större och så även hans kärlek till oss (han älskade Gud mest och sen sin nästa som sig själv). Det var den beslutsamheten som visade bort satan en sista gång innan tortyrdygnet började.

Så jag tror visst att det var korsfästelsen som Jesus hade ångest inför. Att påstå något annat är egentligen rätt bisarrt, men jag har sett det flera gånger nu. Hade han inte varit svag så hade han inte kunnat fullkomnas i kraft (2 Kor 12:9). Eller?

Hur det än ligger till (det kommer vi få svar på nån dag) så har jag aldrig hört att någon fler än Jesus har haft sån ångest att den har svettats blod, förrän när jag såg “Secrets of Great British Catsles” episod 1 på Netflix. Där träffade programledaren en veteran från andra världskriget som var med på stranden i Dunkirk när hundratusentals engelska soldater var helt omringade av tyskar. Då upptäckte han och en vän på stranden att de båda svettades blod.

Jag har sagt det här förr men säger det igen: Jesus lever idag och genom att han tog straffet för allas synder så finns förlåtelsen för oss, den liksom “svävar fritt”. Det enda vi behöver göra är att på allvar tacka ja till den. Säga typ “jag har hört om vad du har gjort Jesus, och jag vill ha den förlåtelse som du har gjort möjlig. Så jag säger ja till dig nu och släpper in dig i mitt hjärta”.