Sen jag blev gravid har jag varit mycket tröttare än vanligt. Jag är så himla glad att jag sällan behöver göra mer än vad jag orkar under en dag för då fungerar det ju ändå bra att vara trött.

Jag känner i alla fall igen känslan av att vara väldigt trött. Jag har varit väldigt trött förut med.

När jag var deprimerad.

När jag var deprimerad var jag trött på ett sätt som ingen sömn kunde råda bot på. När jag inte sov så längtade jag efter att sova och när jag sov så önskade jag att jag kunde få fortsätta sova för alltid.

Det var i tonåren som den här tröttheten kom och med den kom min längtan efter att få krypa ned och ligga i en stor varm livmoder och att få vila där i den där livmodern. Trygg och omsluten. Ingen oro eller sorg, bara vila och tröst. Längtan och behovet var så stort att jag blev sorgsen när jag tänkte på att det kanske aldrig skulle bli så att jag skulle få uppleva det som den här livmodern symboliserade. Kanske skulle jag få uppleva det när jag dog, men bara kanske. Ibland var den osäkerheten det som höll mig till livet trots allt, det här att döden kanske inte ger någon ro.

Jag försökte hitta bot och jag försökte hitta svar. Men som jag skrivit på bloggen tidigare – ju mer jag ansträngde mig och ju desperatare som jag sökte efter svar och en lösning, desto tröttare blev jag. Så trött att döden började verka mer och mer lockande, trots osäkerheten om vad den egentligen innebär.

Gud är livmodern

När jag tog emot Jesus och lät honom förlåta och tvätta mig ren från mina synder så att Gud YHVH kan ta emot mig som sitt barn – så hamnade jag precis som i den där livmodern. Den där omslutenheten, vilan och trösten som jag längtat så mycket efter, den fann jag i Honom och den gav han till mig genom att placera den som en livgivande gåva inom mig.

Jag vet inte om Gud har en livmoder, jag tror faktiskt inte att han har det, men det spelar ingen roll, för det var egentligen inte en livmoder som jag längtade efter. Det var Gud Fader, alltings och min skapare, som jag längtade efter. När jag läser Bibeln så kan jag bara nicka och känna igen beskrivningar av Gud, för nog beskrivs “Guds livmoder” där alltid, men på andra sätt:

“Du omsluter mig på alla sidor
och håller mig i din hand”
Psaltaren 139

“Herre, mitt bergfäste,
min borg och min räddare,
min Gud, min tillflykts klippa,
min sköld och min frälsnings horn,
mitt värn.
Psaltaren 18

 

Nu har jag varit fri från depressionen i över två år. Och det är inte det att jag inte har känt oro, sorg eller ångest under de här åren och att jag har blivit “botad” från svåra känslor, det har jag inte, kära nån det är nog snarare så att jag fått lära mig att över huvud taget ta i och verkligen känna svåra känslor mer än vad jag gjort på många många år. För jag har hållit svåra händelser och känslor (faktiskt även positiva känslor) på avstånd allt för länge. Men där Guds Ande bor, och han bor i mitt hjärta, där känner jag alltid ro, värme och glädje, även om resten av mig går igenom allt möjligt annat jobbigt. I mitt liv här på jorden finns skiftningar, i mitt sinne finns också skiftningar, men i den del inom mig som inte är av denna jord och av mitt sinne, i den delen är det stilla och där finns min vila.

“Om än min kropp och min själ tynar bort,
så är Gud mitt hjärtas klippa och min del för evigt”
Psaltaren 73

Deprimerad har jag inte blivit igen. Nedstämd har jag varit, ibland veckor i sträck, men depressionen och dess utmattning har hållit sig ur vägen.

Men nu, sen jag blev gravid, har jag undrat. Nu när jag har sovit i timmar mitt på dan och jag inte har orkat börja med middan fastän klockan är över fem. Nu när jag ofta inte har haft ork att gå till kyrkan, sammankomster eller att umgås med nån och knappt har haft energi att göra det jag måste, så har jag flera gånger stannat upp med ökad puls och en känsla av plötslig skräck inför tanken:
– Är jag deprimerad?

Åh Gud, jag vill aldrig mer tillbaka dit. Jag vet att det definitivt inte är omöjligt, för kristna kan uppenbart bli deprimerade de med. Det är inte ens ovanligt. Även i Bibeln kan man läsa om överlåtna (alltså starkt troende och Gudstrogna) människor som blir deprimerade och mår riktigt dåligt. Flera gånger har jag fått fråga mig själv:  Är depressionen tillbaka? Är det därför jag är så trött?

Och varje gång som jag har känt efter så har jag snart kunnat konstatera att nej, jag är inte deprimerad. Jag är bara trött. Jag är trött för att min kropp håller på att tillgodose en helt ny människa sina första fysiska byggstenar. Jag är trött för att kroppen blivit tyngre och hjärtat och lungorna får arbeta hårdare. Det finns säkert fler skäl till att jag är trött också. Men jag är inte själatrött, inte trött på livet, jag har inget glupande stort svart hål i bröstet, jag har inte en klump i magen och jag funderar inte på hur jag ska orka ett år till, en månad till, eller en dag till, och jag fantiserar inte om bästa sättet att ta livet av sig. Jag ser fortfarande fram emot livet i evigheten. Jag är trött nästan jämt – men jag är inte deprimerad. Jag är omsluten på alla sidor och Han håller mig i sin hand.