Jag skrev i förra inlägget om hur jag funderar kring att lämna facebook helt och jag vet jag vet, det här med att “lämna facebook” har nästan blivit ett slagord som var och varannan facebookanvändare slänger sig med lite då och då utan att göra allvar av det. Många pausar facebook, även jag har gjort det flera gånger, för att sen återkomma när pausen är över.
Jag har alltid kommit tillbaka eftersom jag mitt bland alla nackdelar har sett så många fördelar. Där har jag kunnat dela länkar som jag tycker är viktiga (till exempel till min blogg ho ho ho) och där har jag tänkt att jag också kan ta tempen på min omvärld och bekantskapskrets för att se vad människor gör och vad de diskuterar. Jag har också inbillat mig att med facebook så håller jag kontakt med släkt och vänner.
Men jag tror att facebook har motsatt effekt. Visst jag kan dela länkar och tankar. Men jag tror att facebook mer och mer är en exeptionellt dålig plats för att ta tempen på omvärlden och när det kommer till att underhålla sitt sociala liv så är facebook förmodligen sämst.
Nyligen läste jag det här reportaget i Aftonbladet som på ett enkelt sätt (och med illustrationer!) beskriver hur Donald Trumps valkommitté använde sig av Facebook i presidentvalet. Det hela ger en liten smak om hur makthavare genom dessa tjänster kan manipulera de de vill, dit de vill, på ett sätt som dessutom kan upplevas som både behagligt, praktiskt och “användarvänligt”.
Och jag finner det hela mycket frånstötande.
Man behöver inte vara konspirationsteoretiker (och för all del så är jag det med) för att känna att oboy, det här är inte bra.
Jag känner också att facebookfeeden gör mig känslomässigt störd och avtrubbad på ett sätt som jag verkligen hatar.
Ni vet hur det kan vara när man scrollar i feeden.
- Det dyker det upp ett klipp på en gubbe som dansar salsa med sin hund. Hunden gör rytmiska höftrörelser till “mexikansk musik” och det är jättegulligt. Man gillar. Man scrollar vidare.
- Nästa grej är ett inslag om trafficking och kvinnor och barn som säljs som sexslavar någonstans. En ung kvinna berättar med glasartad blick hur hon blev såld av sina egna föräldrar och sedan våldtagen upp emot 40 gånger varje natt. Man ser klippet klart. Empatisk som man är så har man gråtklumpen i halsen för de här stackars människorna. Man gillar inlägget. Scrollar vidare.
- Nästa grej är ett klipp där någon har klippt ihop de bästa scenerna från tv-serien The Office. Man tittar. Det är kul. Man gillar.
- Nästa klipp: ett dött barn ligger på en strand i Turkiet.
Och så fortsätter det så här. Skoj och allvar, skratt och gråt, blandat gränslöst på ett helt smaklöst sätt.
Och jag känner personligen att det här gör något med mitt känsloliv som jag verkligen inte vill. Ska jag beskriva det med ett ord så väljer jag nog ordet perverst. Och jag vill inte ha perverst.
Jag är en kännande empatisk människa som de flesta är. Jag tycker om att jag kan känna och att jag har nerver inombords som gör att jag bryr mig. Jag vill värna om det här. Jag vill ta hand om det. Och det tror inte jag att jag gör genom att stoppa in och investera mitt känsloliv i denna cyniska och manipulativa onlineapparat som knådar och sticker och drar i det för att sen sälja det till vemhelst som vill ha det och som har råd.
Jag vill bry mig. Men jag vill inte bry mig på det sätt som facebook stimulerar mig till – några minuter i taget på nya saker hela tiden.
Ändå tvekar jag. Jag tvekar för att jag vet att jag är bra på sociala medier. Jag vet att jag inte skryter när jag säger att jag är bättre på sociala medier än de flesta. Och jag tror att om Gud vill så kan han nå en hel del människor genom mig och de sociala medier jag är medlem på. Men är det det han vill? Vad vill han att jag ska göra?
Jag vill inte göra något förhastat och radera något som är tänkt att användas innan jag fått svar. Så jag har inte raderat något än fastän jag egentligen vill. Tills vidare har jag pausat facebook och twitter. Jag postar inte längre på instagram (men har skapat ett privat konto som bara är för det direkta fåtalet) och jag är inaktiv på Snapchat.
Hur tänker ni andra kring det här? Hur tycker ni att facebook och liknande sociala medier känns? Hur mår ni när ni är online? Hur påverkar det er och livet runtomkring? Och sist men absolut inte minst: hur tänker ni kring hur informationen som Facebook samlar upp om er används/kan användas?