Såg den här rubriken på Dagen:

Och det tog säkert 10 sekunder + att jag var tvungen att läsa underrubriken för att fatta att karln avlidit. Hembud. Det låter som att Early Bird gjort en påknackning hos honom för att lämna paket.

Det finns inga som är så tacksamma och glada för livet men samtidigt så taggade inför döden, som vi kristna.

Jag har till exempel sagt till (de stora) barnen att jag kommer att dö lycklig, även om jag dör skrikandes av smärta. Det sista säger jag mest för att tänk om jag skulle bli överkörd av exempelvis en snöplog. Jag hatar smärta och skulle skrika extremt mycket, särskilt om jag fastnade halvvägs, och inte ska barnen behöva tro att jag dör olycklig bara för att jag kanske dör under plågor och blodskvitter.

En del säger “behövde hon/han lida?” efter att någon dött för att det känns bättre om det skedde stilla, men jag tycker för egen del att det är irrelevant (när jag väl är död/hembudad alltså, jag hatar som sagt smärta), och tycker att alla kan vara lugna oavsett.

‘ Ty för mig är livet Kristus och döden en vinst. Men om livet här på jorden innebär att mitt arbete bär frukt, då vet jag inte vad jag skall välja. Jag dras åt båda hållen. Jag skulle vilja bryta upp och vara hos Kristus, det vore mycket bättre. Men för er skull är det nödvändigt att jag får leva kvar. ‘ – Filipperbrevet 1:21-23