Nyligen läste jag äntligen Stengrunden av Bo Giertz och det är jag glad för.

Stengrunden handlar om tre stycken präster/själavårdare i tre olika tidsepoker på samma ort – Ödesjö i Småland. Med början runt 1800-talet och med slutet på 1940-talet.

Det börjar med att man får följa en ung “magister” (han kallas magister, vettetusan vad det betyder i sammanhanget.. lärling?) vid namn Henrik. Det börjar med att de sitter på ett kalas och man märker att upplysningen har kommit upp från Frankrike och imponerar nästan allesammen. Det är massa nya idéer om moral och förstånd och sånt ni vet. Och så kommer plötsligt en bonde med bud om en dödssjuk svåger som ligger och kampar med skuld över hur ond han är och han behöver någon som kan komma och förklara nåden för den döende vännen. Ingen vill gå, för alla vill festa och äta och ha det gött, så de skickar Henrik som är yngst.

Väl ute i stugan har han ingenting att stötta den döende mannen med, för han kan Bibeln utan och innan och  låter sig inte tröstas med fina ord och citat, och i magisterns inre kamp och brottning tar boken sitt språng. Väldigt väldigt bra. Det är så himla fint när magistern senare ber bonden att be för honom, och bonden ba “det har vi redan gjort, och..” (fortsättningen berättar jag inte, men vissa stunder var jag tvungen att gå tillbaka och läsa om, bara för att det var så ljuvligt).

Och det är ingen bok där en person blir “kristen hjälte” bland massa “onda präster” eller så, utan boken behandlar svåra frågor och även fördomar som man kan ha om olika uttryckssätt för den kristna tron. Det tycker jag är riktigt intressant. Hur man kan nästan se ned på ett “visst sätt” att vara kristen, utan att ta hänsyn till att Anden tar sig i uttryck på olika sätt, i olika kristna, i olika kulturer/tider. Men att det ändå är samma Jesus genom alla de som på riktigt vill ha med honom att göra. Alltså – ramarna kan se lite olika ut – men om Livet finns för att ge dessa ramar märg och mening, så är Jesus där, även om ens förutfattade meningar kan hindra en från att se det på en gång.

En del rörelser kan verka döda men så finns där massor av liv, och andra kan verka fyllda med liv till det yttre, men så skrapar man lite på fernissan och man märker att det är inte mycket av Jesus där under. I boken kallar de det för “svärmeri”, ett uttryck jag tidigare bara har förknippat med sån där mellanmänsklig hjärnblödningsförälskelse. Och jag tycker att det är ett så himla bra ord för överandlighet. Svärmeri. Varför använder man inte det ordet längre? Eller så gör man kanske det.

Äh nu hamnar jag på sidospår. Jag vill egentligen bara rekommendera boken för jag kände medan jag läste att det här var högkvalitativ och nyttig läsning och det är inte osannolikt att jag kommer att läsa den fler gånger, för det här är en sån typ av bok som man kan läsa flera gånger.

Jag fick den skickad till mig från en som läst min blogg förresten. Han skickade den till mig för kanske ett år sen. Sen har den blivit liggandes, men så hände det sig en dag att jag var extremt sugen på att läsa nåt sekelskifts-aktigt med Gudstema och då liksom strålade denna bok från bokhyllan.