Allmänt · Betraktelser · Bilder · Natur och vyer · Trygghet

Jag hinner inte se djuren

Om göromålen vore djur så skulle min safari fylld med djur som jag inte riktigt hinner se. Eller, jag hinner se dem, men jag hinner inte fota dem? Jag hinner inte hoppa ur safaribilen och rida på dem?
Just nu ammar jag jätteofta. Första barnet ville ha mat var fjärde timme och åt i fem minuter innan hon somnade om. Det var det barn som inledde barnaskaran. Detta barn vill äta varje halvtimme i tjugo minuter, sen skriker han till man satt honom i selen och vaggar. Bara det viktigaste blir gjort och resten blir halvgjort eller inte gjort alls.

Märk väl att detta inte är klagan utan bara ett konstaterande att bloggen ligger långt ner bland prioriteringarna. Röran är välsignad, det blir många promenader med 4-åringen och jag tycker mer och mer om Vännäs <3 hjärtemoji.

Hur är det med er då? Jag hoppas att ni har det bra, och att ni trots all oro politiskt vet att det finns all anledning att ändå vara trygg. Jag vet inte hur jag hade känt om jag inte visste att världens skapare har omsorg om mig och familjen. Han kommer, precis som han alltid sagt, trösta, förmana stötta och förse som vanligt, så som han gör varenda dag. Så slipper jag gå på spänn. För det är lite känsligt det här med trygghet, särskilt när man har små barn, tror jag.

Jag läste i Världen idag om en kvinna som uppmuntrar till bön om skydd för våra gränser varje kväll klockan 20. Här är länken. Ett bra initiativ, jag har ställt klockan. Jag tror vi måste be om mer än beskydd också när det gäller vårt kära land. Till exempel omvändelse. Vi har tyvärr trampat väldigt snett och snedare tycks det bli. Exempel: diskussionen om att införa hemaborter, så att abort blir ännu mer “lättillgängligt” (på bekostnad av kvinnor och barns hälsa och säkerhet).

Johanneskyrkan

Barn · Bebis<3 · Bilder

Vem är senaste barnet mest lik? (bild!)

En av de spännande grejerna med att få barn är att se barnet och att sedan, för resten av dess liv, säga om och om igen vem eller vilka man tycker att barnet är lik.

Det är lite svårt att se vem barnen liknar ibland, särskilt i början. Man tittar, jämför, tänker att tiden kommer att utvisa. Men i söndags när jag satt och fotograferade honom så såg jag det!

Per Bolund.

Barn · Bilder · Familjeliv · Mat · Vardag

Det stora mysteriet på kyrkcafét

Det kan ta två timmar att hänga upp en hel korg tvätt. Jag kan fundera på att plocka upp från golvet i köket en halv dag. Allting förhalas och går såå långsamt just nu.

Jag ska skaffa en elektrisk fotfil har jag i alla fall tänkt. Ja, det gäller att fokusera på det allra nödvändigaste nu när kapaciteten är så ansträngd.

Och så undrar jag om vi kommer ruineras av alla spontanfikor som jag och Stig gör. Jag har så dåligt samvete hela tiden och när vi går förbi cafét, och han säger “jag är sugen på chokladbull”, så… går det annat göra än att säga ja till ett barn som måste leva i slow motionverksamhet?

Igår var dock cafékyrkan öppen och där är chokladbollarna hälften så dyra men lika goda. Så det var gött. En mystisk sak hände när vi var där. Jag lämnade halva min chokladboll medan vi gick och tände böneljus. När vi kom tillbaka var chokladbollen borta, och det där gäckade mig oerhört. Vart hade den tagit vägen? Hade nån städat undan? Eller var det mannen som hette Marcus som precis flyttat hit från Skåne? Eller var det den där karln som tycktes vara konstnär utklädd till snickare?

Berättade detta otroliga mysterium för maken när han kom hem från jobbet och då sa Stig “det var jag som åt upp resten mamma, du ville väl inte ha?”, ha ha. Ja kanske är det klokt att misstänka sin klåfingriga 3-åring innan man börjar se efter pärlsockerrester i vuxna karlars skägg.

Barn · Bebis<3 · Bilder · Familjeliv · Gravid

Jag har fött barn!

På senaste tiden har jag varit upptagen med att vara rund och tjock och helt orkeslös. Hjärnan har varit mos (och det är den än).
Men så i lördags eftermiddag började värkarna dra igång och på söndag morgon (6 mars) föddes han. Slajmig, söt, varm och underbar.

Förlossningen gick jättebra och jag är glad över hur bra det blev. Senast blev det akut snitt och även fast jag är väldigt glad över den förlossningen också (vi båda överlevde och jag läkte ihop, vad mer kan man begära) så var det traumatiskt och krävde bearbetning efteråt.

Men denna gång hängde jag med i förlossningens alla faser, krystandet gick som på räls och när tiden var mogen så fick jag själv ta tag i honom och lyfta upp honom på mig. Att se och känna och stryka på honom, höra honom skrika, det var som att få smaka på evigheten för en stund.

Nu håller jag på att läka ihop och amningen är i det där skedet när det går från att vara en smärtsam blödande varböld till att bli härligt och mysigt. Familjen håller på att anpassa sig för fullt.

Bebis<3 · Bilder · på Sonja

Kollar bebisbilder

Idag har lillen varit sjuk och trots att solen strålat från himlavalvet så har vi varit inne, då han hostar och rosslar värre än ett gammalt danskt medium på nån kanal 5-snedfyllesatsning.

Har kollat på bebisbilder från 2018. Titta här

Eller här:

Han föddes med akut kejsarsnitt och efter det hade jag väldigt ont i ryggen så jag klarade knappt att bära honom. Det gjorde ont även när jag bar honom i sele, så jag kunde tyvärr inte använda den så mycket som jag hade velat (jag hade ont i ryggen länge). Selen köpte jag när jag var i v12 och jag längtade hela graviditeten efter att få använda den. Nu är den såld sedan länge till nån annan lyckans ost.

Rolig fakta:
Min tanke första gången jag såg honom, direkt efter kejsarsnittet, var: “men han är ju brun!”. Det är sant, pojken var helt oboy-brun! Efter en stund antog han dock en mer förklarlig pilsnerkorvaktig färg.

Hans första sommar råkade vara den hetaste i mannaminne och den här bilden är från vår semester genom Stockholm (vi var även i Norrland), här två månader gammal. Han är så lik sig! Han ser ju precis ut så här fortfarande, rynkar näsan likadant!

Jag mådde bra hela graviditeten, det enda problemet var att det var väldigt trångt i magen och jag fick ofta andnöd och flimmer framför ögonen. Och han sparkade alltid på mina revben med sina ninjamästarfötter.

Rolig fakta:
Direkt efter snittet frågade personalen mig om jag ville ha honom lagd över mitt bröst så jag kunde hålla om honom. Jag sa nej, för jag visste att min mage fortfarande var öppen (fruktansvärt), och jag kände mig inte helt 100% trygg att han inte skulle kunna komma åt och ninjakicka mig rätt in i tarmarna om de la honom på mig.

Idag ligger mitt maginnehåll antagligen i någorlunda i ordning tack vare det beslutet. Men de där timmarna av väntan innan jag fick hålla om honom kändes väldigt långa.