Googlade nåt om bebisar igår och hamnade på en sida som beskrev sovmetoder.
Med vårt första barn tyckte jag att det där med att sova själv var viktigt. Hon var visserligen en naturbegåvning men ibland ville hon inte somna själv och då minns jag att vi gjorde något som på hemsidan kallades för ”stolmetoden”. Den går ut på att man sitter på en stol vid barnet och sedan diskret flyttar stolen längre och längre bort tills man sitter på stolen utanför rummet (och sitter där likt en idiot).
Och jag kom på att första barnet är det enda barn som vi hållit på så här med. Det andra barnet började somna “själv” (i samma rum som sin syster) som tvååring. Med de senaste två har jag inte så mycket som tänkt på sovmetod. Jag kan gå så långt att säga att tanken inte har snuddat utkanten av mina hjärnceller och att det här är första gången jag tänker på sömnmetoder på mycket länge. Och det är som att jag vill skratta åt hela konceptet. Spädbarn som somnar själva?? Vilken bisarr idé!?
Det måste vara lite speciellt att vara första barnet. Jag är fjärde barnet (och väldigt nöjd med att vara fjärde barnet född i Sverige -85) så jag vet ingenting om att komma först. Men jag märkte när min äldsta åt middag med min äldsta syster att de förstod varann mycket väl fastän det skiljer 29 år mellan dem. De satt och skrockade och hade någon slags gemenskap i hur det är att växa upp med stränga regler och sedan se sina bortskämda småsyskon få fria tyglar och tanklöst springa omkring obrydda om sina äldsta syskons hårdare liv.
Så här brukar den ordinarie klimatkris-filmen se ut (där huvudpersonen är allt från Al Gore till Leonardo Di Caprio):
Berättarröst talar om hur jorden vilat i harmoni, men sen kom människan och började bygga industrier. Dramatiska bilder på kolkraftverk och trafikerade motorvägar i Dallas.
En forskare säger att vi använder på tok för mycket resurser och att vi kommer att dö inom några år (tex: “om 8/12/22 år är det för sent, då finns ingen återvändo”). Slutdatumen är olika och “uppdateras” kontinuerligt.
Videon lättas upp lite, kanske spelas nån new dawn-klinkande musik och man får veta att det inte är för sent att vända på skeppet. Nya inventioner tas upp, tex en flodbåt som plockar upp plastpåsar i floder. De intervjuar uppfinnaren, en 12-årig indisk pojke (man lägger ständigt hoppet på barn). Berättarrösten säger att man kan sopsortera, handla på second hand och sluta använda engångssugrör.
Filmen avslutas med “DET ÄR UPP TILL DIG/OSS” och mellan raderna, på grund av allt annat i filmen: “och om du inte lyckas så utplånas vi alla!!!“.
Filmerna brukar ge ett sken av att inte vara skräckporr på grund av “hoppet” i slutet men det rör sig alltså om ren skräckporr med mycket starka “slutet är nära”-insinuationer.
Förr blev de gulliga djuren massakrerade, inte nu längre
Något jag har märkt när jag har kollat på naturfilm med 2-åringen är att förr så kunde de visa väldigt fina klipp på tex gnuer i flock. Savannen lyste och gnuerna var lyckliga. Så plötsligt kom ett gäng lejon och slaktade den söta gnukalven i flocken. Eller sälar. Knubbiga söta sälar i familjär grupp och så kom späckhuggaren upp ur vaken och isen täcktes med blod. Sånt fick man leva med när man såg naturfilmer som barn.
Därför var jag beredd på samma sak när jag såg på ny naturfilm, jag var redo att snabbspola när jag såg hyyenor ta fart runt ett zebraföl, men rovdjuren kom aldrig riktigt till skott. Ungarna flydde, alla klarade sig, inget blod. Men vad har naturfilmerna ersatt det med? Klimatvarningar. “Om inte vi människor skärper oss, så kommer både hyyena och zebraföl ATT GEMENSAMT DÖ!!!!”.
Förr var det “survival of the fittest” som vi fick lära oss via Ett med naturen. Nu får den yngre generationen i stället förhålla sig till “ALLA KOMMER ATT DÖ FÖR MÄNNISKAN ÄR EN PARASIT”.
Kul för dem.
Är slutet nära då?
Ja, det tror jag. Men det tror jag inte kommer att ske på grund av naturförstörelse (eller corona) utan på grund av en rad av tidens tecken som går mot sin refräng. Att vi människor överkonsumerar, att vi har en ohållbar slit och släng-kultur och att vi förstör miljön med en myriad av kemiska ämnen, det råder det inga tvivel om. Men det är ändå inte det som kommer att sätta punkt. Mänskligheten kommer inte att kunna frälsa sig själva från slutet, utan mänsklighetens enda hopp är Jesus. Man kan likna Jesus med Arken (båten) på Noas tid.
Om någon skulle tro att det här innebär att jag inte tycker att vi inte bör sträva efter ett hållbart sätt att leva i och ta hand om den natur vi fått den tid vi har, så kan du ha hamnat i en “om du inte tänker precis som mig så bryr du dig inte alls”-fyrkant.
Mitt bästa råd är: Presentera barnen för Gud så att de får möjlighet till evighetsperspektiv och framtidshopp. Den bästa gåva man kan ge dem är att tala om Jesus så att de kan överväga en trygghet och ett äventyr som ingen katastrof i världen kan beröva dem på. För är det inte klimatet eller smittor eller hot om svält och krig och allmän brist så är det alltid något annat som hotar att slå undan marken under fötterna på dem. Alltid! Död och förödelse har ingen makt över det som Jesus och vi som valt honom delar, och medan vi väntar på det nya så kan vi vittna om, peka mot och leva med detta nya, ovärdeliga, eviga. Barn ska inte behöva tro att de är slumpmässiga cellklumpar som snurrar runt i en stor tom rymd tillsammans med en och annan sten (som “hotar att träffa jorden”). Det angränsar till barnaga.
Ska de matas med konstanta undergångshot dagarna i ända, utan att ha något verkligt hopp att hålla fast vid förutom att borsta tänderna med tandborstar av ekologiskt odlat bambuträ, och att perfekt bemästra samtidens ständigt föränderliga och motsägande etikettnycker, så riskerar det att förstöra de små stackarna psykiskt. Vi är inte gjorda för att bära hela världen på våra axlar.
‘ Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor, så skall jag ge er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, ty jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då skall ni finna ro för era själar. ‘
Matteusevangeliet 11:28-29
“Vi har det bättre än nånsin men människor mår allt sämre, varför” frågar man sig, ja, undra varför. Jag lägger min röst på den nya helvetiska folktron att vi endast är djur utan någon given mening eller riktning.
‘Frukta Herren , ni hans heliga, de som fruktar honom lider ingen brist. Smaka och se att Herren är god. Salig är den människa som flyr till honom. Unga lejon lider nöd och hungrar, de som söker Herren saknar ej något gott. Kom, barn, och lyssna till mig, jag skall lära er att frukta Herren .’
Psaltaren 34:9-12
‘Ty som det var i Noas dagar, så skall det vara vid Människosonens återkomst. Som människorna levde dagarna före floden: de åt och drack, gifte sig och blev bortgifta, ända till den dag då Noa gick in i arken, och de visste ingenting, förrän floden kom och ryckte bort dem alla – så skall Människosonens ankomst vara. ‘
Min yngsta gillar att läsa böcker men något som jag har upptäckt stör mig är hur orealistiska många barnböcker är.
Jag tänker: hur förvirrande måste det inte vara för ett litet barn att se elefanter i hängselbyxor som kör buss? Jag är 34 år så jag förstår att det bara är på skämt, men han har knappt några referenspunkter. Han förstår knappast att det är helt på låtsas. Han håller på att lära sig hur världen fungerar för fullt och så kommer jag där med travar av böcker om grisar som arbetar på posten och herr bäver som läser tidningen.
Ibland kan jag nästan bli arg när jag ser hur barnböcker förvrider verkligheten för mitt omogna lilla barn. Djur har inte kläder, kaniner röker inte pipa och möss har inte ångest för att hinna med vardagspusslet.
Ibland undrar jag om inte barnböcker bär delvis skuld för att människor är så verklighetsfrånvända idag. Dels har vi det här att fler och fler anser att man kan vara eller bli precis vad man vill bara man “vill” och “bestämmer sig”. Men det spelar ingen roll hur många gånger My Little Pony säger att “ingenting är omöjligt, dreams do come true”, det blir ändå inte sant.
Men vet verkligen alla människor som har blivit hjärntvättade med det budskapet sen 70-talet att det inte är sant?
Jag är tveksam.
Och så stöter jag ständigt på människor på nätet som av någon anledning tror att människor och djur är likvärdiga. Det brukar låta ungefär “hur kan du anse att människan har en särställning från djuren??”.
Då tänker jag att en av anledningarna (utöver att man villat sig bort från Guds ordning av det skapade) till att de ens ställer en så djupt oroväckande fråga kanske är för att de har matats sen spädbarnstiden med barnböcker där djuren går omkring på bakbenen, dricker kaffe och åker vasaloppet.
Klart att man ifrågasätter människans särställning från djuren om man någonstans i ryggraden har fått lära sig att djur i sitt inre är exakt likadana som ens föräldrar.
Jag tycker inte att det är något fel på fantasi så klart. Jag har fantasi, ganska mycket fantasi rent utav, och jag älskar Pingu. Men jag känner att jag gärna vill lägga en så stabil grund av realism som jag kan för mitt blott årsgamla barn innan jag presenterar honom för urballade hallicunationsdrömmar värdiga en tysk opiumfest (i Berlin!!).
Hur känner ni för barnböcker? Tror ni också att realism kan vara bra i början, eller tycker ni att fantasi alltid är en god krydda på tillvaron oavsett ålder och mognad?
Den här bloggen använder cookies. Genom att fortsätta att använda den här sidan så godkänner du användande av dito.
