Jag prenumererar på Goboken som är en tjänst där man får hem dåligt översatta böcker från danska (?) en gång i månaden. De första tygböckerna är jättebra pga prassel och snören men efter dem har jag avbeställt det mesta. Denna månaden blev jag dock lite sugen på en gullig bok med barnsånger.

Öppnade boken och ångrade mig:

Fy. Har alltid avskytt den här.

Minns när vi sjöng den på dagis och alla barnen stod i ring och sjöng runt en fröken som format ena armen som en snabel. Sen hämtade fröknen en “annan elefant” som också formade sin arm som en snabel. Och så fortsatte det så, barnen lunkade omkring i rad med sina armsnablar, till alla barnen blivit “elefanter”.

Det var outhärdligt tråkigt och meningslöst. Ja, många barnlekar och sånger är meningslösa. Det kan man kanske säga? Men det här är faktiskt i en klass för sig.

Det spelade ingen roll om man fick bli elefant tidigt eller sent i “leken”, det var lika tråkigt hur man än gjorde.

Jag tycker att “En elefant balanserade” påminner om hur sysslor i vuxenlivet kan kännas ibland. Som till exempel när man måste ut i regnet för att köpa buljongtärningar och potatis till middan, trots att man inte har nån lust. Och det är två kilometer till affären och man har ingen bil. Ni vet den känslan. Den känslan fick jag nog första gången i livet när vi sjöng den här låten på dagis. Man ställde sig i ring och såg fröken forma sin arm som en snabel och man tänkte, åh nej… inte den här igen. Och så satte man igång autopiloten och bara sjöng och spelade med samtidigt som man i sitt inre hörde en osynlig brun ton.

Ekorrhjul. Det var känslan av att vara fast i ett ekorrhjul som jag fick!

Den påminner mig faktiskt lite om den där låten “Man vänjer sig” av Kjell Höglund.

Vem hade kunnat ana att jag var ett barn som inte många år senare skulle utveckla depression.

Nä jag är glad att vara vuxen. Att vara vuxen och ha barn är mycket bättre än att själv vara ett barn. I alla fall om man är en vuxen som inte är deprimerad och som har funnit meningen med livet.