Min yngsta gillar att läsa böcker men något som jag har upptäckt stör mig är hur orealistiska många barnböcker är.

Jag tänker: hur förvirrande måste det inte vara för ett litet barn att se elefanter i hängselbyxor som kör buss? Jag är 34 år så jag förstår att det bara är på skämt, men han har knappt några referenspunkter. Han förstår knappast att det är helt på låtsas. Han håller på att lära sig hur världen fungerar för fullt och så kommer jag där med travar av böcker om grisar som arbetar på posten och herr bäver som läser tidningen.

Ibland kan jag nästan bli arg när jag ser hur barnböcker förvrider verkligheten för mitt omogna lilla barn. Djur har inte kläder, kaniner röker inte pipa och möss har inte ångest för att hinna med vardagspusslet.

Ibland undrar jag om inte barnböcker bär delvis skuld för att människor är så verklighetsfrånvända idag. Dels har vi det här att fler och fler anser att man kan vara eller bli precis vad man vill bara man “vill” och “bestämmer sig”. Men det spelar ingen roll hur många gånger My Little Pony säger att “ingenting är omöjligt, dreams do come true”, det blir ändå inte sant.

Men vet verkligen alla människor som har blivit hjärntvättade med det budskapet sen 70-talet att det inte är sant?

Jag är tveksam.

Och så stöter jag ständigt på människor på nätet som av någon  anledning tror att människor och djur är likvärdiga. Det brukar låta ungefär “hur kan du anse att människan har en särställning från djuren??”.

Då tänker jag att en av anledningarna (utöver att man villat sig bort från Guds ordning av det skapade) till att de ens ställer en så djupt oroväckande fråga kanske är för att de har matats sen spädbarnstiden med barnböcker där djuren går omkring på bakbenen, dricker kaffe och åker vasaloppet.

Klart att man ifrågasätter människans särställning från djuren om man någonstans i ryggraden har fått lära sig att djur i sitt inre är exakt likadana som ens föräldrar.

Jag tycker inte att det är något fel på fantasi så klart. Jag har fantasi, ganska mycket fantasi rent utav, och jag älskar Pingu. Men jag känner att jag gärna vill lägga en så stabil grund av realism som jag kan för mitt blott årsgamla barn innan jag presenterar honom för urballade hallicunationsdrömmar värdiga en tysk opiumfest (i Berlin!!).

Hur känner ni för barnböcker? Tror ni också att realism kan vara bra i början, eller tycker ni att fantasi alltid är en god krydda på tillvaron oavsett ålder och mognad?