Barn · Bebis<3 · Betraktelser · Bilder · Familjeliv · Vardag

Är du med i de förstfödda barnens gemenskap?

Googlade nåt om bebisar igår och hamnade på en sida som beskrev sovmetoder.

Med vårt första barn tyckte jag att det där med att sova själv var viktigt. Hon var visserligen en naturbegåvning men ibland ville hon inte somna själv och då minns jag att vi gjorde något som på hemsidan kallades för ”stolmetoden”. Den går ut på att man sitter på en stol vid barnet och sedan diskret flyttar stolen längre och längre bort tills man sitter på stolen utanför rummet (och sitter där likt en idiot).

Och jag kom på att första barnet är det enda barn som vi hållit på så här med. Det andra barnet började somna “själv” (i samma rum som sin syster) som tvååring. Med de senaste två har jag inte så mycket som tänkt på sovmetod. Jag kan gå så långt att säga att tanken inte har snuddat utkanten av mina hjärnceller och att det här är första gången jag tänker på sömnmetoder på mycket länge. Och det är som att jag vill skratta åt hela konceptet. Spädbarn som somnar själva?? Vilken bisarr idé!?

Det måste vara lite speciellt att vara första barnet. Jag är fjärde barnet (och väldigt nöjd med att vara fjärde barnet född i Sverige -85) så jag vet ingenting om att komma först. Men jag märkte när min äldsta åt middag med min äldsta syster att de förstod varann mycket väl fastän det skiljer 29 år mellan dem. De satt och skrockade och hade någon slags gemenskap i hur det är att växa upp med stränga regler och sedan se sina bortskämda småsyskon få fria tyglar och tanklöst springa omkring obrydda om sina äldsta syskons hårdare liv.

Äldre syster som kånkar på yngre bror 2013
Äldre syster som kånkar på yngre bror 2018

Allmänt · Betraktelser · Familjeliv · TV & film

Föräldratips: Tråkiga mobilspel och tråkiga barnprogram

Tekniken utvecklas och det gör även finliret bakom kreationerna som gör oss människor beroende av dem. Skaparna bakom våra största sociala medier och mobilspel säger alla samma sak: vi har format dessa ting för att ni ska få dopaminpåslag och inte kunna sluta använda tjänsterna.

En del av skaparna går så långt att de varnar för sina egna produkter. De lider helt enkelt av skuldkänslor för de monster som de har skapat.

Jag har själv oerhört lätt för att fastna. För kanske 25e gången har jag tagit bort både twitter- och instagramappen. Mobilspel har jag inte, jag skyr det som pesten. Roliga mobilspel försätter mig i något som man kan likna med en supermysig trans och meningsfulla sysslor blir garanterat lidande.

Jag är vuxen. Något som oroar mig är barnen och deras små huvuden. Allt för tidigt kastas de in i dopaminpåslagens land. Barnprogrammen som genereras är färgglada animerade, högljudda, snabba och hysteriska. Det är nästan så att jag själv får mindre hjärnblödningar av att titta på en del av dem. Ska barn verkligen se masstillverkade skräpprogram, skapade på recept för att hålla deras uppmärksamhet så länge som möjligt?

Så jag har byggt upp en strategi där jag låter mitt barn se på långsamma och (halv)tråkiga saker. Han önskar Ricky Zoom (massgenererat skräp) men får Lillstrumpa och Systeryster. Han önskar spela mobilspel och får spela Bibelspelet och Alfons ABC, och andra (ganska) platta och tråkiga utbildande spel som han tröttnar på.

För det ser jag som ett bra tecken. Att han efter ett tag tröttnar, lägger ifrån sig spelet, och vill byta syssla. Så gör barn med alla typer av aktiviteter som inte är beroendeframkallande. Det är normalt att gå vidare.

Så det är mitt tips till föräldrar. När barnen använder teknik, håll dem till att spela (ganska) tråkiga och långsamma saker, som de inte nödvändigtvis tycker är jätteroligt. Helst läromässiga som de tröttnar på efter en stund.

Jag vet inte om det är av intresse för någon som läser min blogg nu men jag skulle annars kunna göra en liten lista på halvtrista spel och barnprogram som jag anser är acceptabla för åtminstone min 3-åring.

Bibelappen för barn är så klart helt klart godkänd. Informativ, lite kul, men inte långvarigt underhållande och inte en favorit.

Allmänt · Bilder · Familjeliv · Illustrationer

Förstoppning visade sig vara något annat

I onsdags när jag och lillen skulle till förskolan vägrade han ha på sig sina gröna, fina favoritskor. Samma skor som han suttit i soffan och kramat för att de är “så vackra” och som han älskar.

Ja ja, han är två år, obegripligt trots är en del av dagen. Han fick ta ett par andra skor.

Senare på kvällen haltar han omkring och gråter. Jag drar av honom strumporna och genomsöker hans fötter, men hittar ingenting. Stackarn har förstoppning igen, tänker jag. Han brukar ofta ha det och varje gång beter han sig märkligt.

Torsdag morgon vaknar han med över 38 graders feber. Han ligger i soffan hela dagen, vägrar äta och går ingenstans. Som väl är så dricker han bra. Han klagar på att han har ont i foten. Eftersom fötterna ser normala ut så googlar jag och hittar att en del barn kan få ont i benen av feber.

Senare under kvällen kissar han genom blöjan och jag behöver byta hans kläder. När jag drar av honom strumporna ser jag att han har ett alldeles svullet och rödblått sår på hälen. Huden stramar av svullnaden. Ser ut att göra ont.

Precis som han försökt säga hela tiden.

Febern gick ned igår och såret ser mycket bättre ut redan. Men stackars barn. Förstår inte hur vi kunde missa det. Såret sitter mitt på hälen så jag antar att jag inte tittade tillräckligt noga på foten rakt bakifrån.

Man får vara glad att man åtminstone inte sa åt honom att smärtan bara var psykisk. Att han hade ont på grund av stress.

I natt vaknade han och bad oss att rengöra såret extra. Han verkar ganska medveten.
Allmänt · Betraktelser · Bilder · Familjeliv · Vardag

“Mamma, får jag titta på bläckfisken”

Det första Stig har velat göra nu, flera mornar under lovet, är att gå och titta på bläckfisken. Han är lite, lite rädd för den, jag tror det är därför som han alltid vill informera mig före, det blir något nästan högtidligt att öppna lådan där den ligger.

Han drar då försiktigt ut nedersta lådan på byrån i hallen.
– Den sover.
Har han konstaterat. Varje gång. Flera gånger har han begrundat anatomin. Medan jag pysslat i köket har jag hört honom, nedböjd över lådan,
– Den har ingen mun.
eller
– Den har bara ett öga.
När han är klar skjuter han försiktigt in lådan igen.

Bebis<3 · Bilder · på Sonja

Kollar bebisbilder

Idag har lillen varit sjuk och trots att solen strålat från himlavalvet så har vi varit inne, då han hostar och rosslar värre än ett gammalt danskt medium på nån kanal 5-snedfyllesatsning.

Har kollat på bebisbilder från 2018. Titta här

Eller här:

Han föddes med akut kejsarsnitt och efter det hade jag väldigt ont i ryggen så jag klarade knappt att bära honom. Det gjorde ont även när jag bar honom i sele, så jag kunde tyvärr inte använda den så mycket som jag hade velat (jag hade ont i ryggen länge). Selen köpte jag när jag var i v12 och jag längtade hela graviditeten efter att få använda den. Nu är den såld sedan länge till nån annan lyckans ost.

Rolig fakta:
Min tanke första gången jag såg honom, direkt efter kejsarsnittet, var: “men han är ju brun!”. Det är sant, pojken var helt oboy-brun! Efter en stund antog han dock en mer förklarlig pilsnerkorvaktig färg.

Hans första sommar råkade vara den hetaste i mannaminne och den här bilden är från vår semester genom Stockholm (vi var även i Norrland), här två månader gammal. Han är så lik sig! Han ser ju precis ut så här fortfarande, rynkar näsan likadant!

Jag mådde bra hela graviditeten, det enda problemet var att det var väldigt trångt i magen och jag fick ofta andnöd och flimmer framför ögonen. Och han sparkade alltid på mina revben med sina ninjamästarfötter.

Rolig fakta:
Direkt efter snittet frågade personalen mig om jag ville ha honom lagd över mitt bröst så jag kunde hålla om honom. Jag sa nej, för jag visste att min mage fortfarande var öppen (fruktansvärt), och jag kände mig inte helt 100% trygg att han inte skulle kunna komma åt och ninjakicka mig rätt in i tarmarna om de la honom på mig.

Idag ligger mitt maginnehåll antagligen i någorlunda i ordning tack vare det beslutet. Men de där timmarna av väntan innan jag fick hålla om honom kändes väldigt långa.