Idag hade jag ingen lust att gå till kyrkan och inte min man heller. Jag har känt så mycket på sistone. Jag är trött och det känns jobbigt.

När jag gjorde mig i ordning så gjorde det på tomgång, som att kroppen gjorde det av sig själv medan jag bara följde efter. När jag var klar förstod jag att vi måste åka. Man gör sig inte klar utan att åka nånstans. Det är slöseri.

Ute var det i princip storm och vattnet rasade från alla håll. In i ansiktet piskade det, och in under kläderna. Helt otroligt.

Sjöng med i lovsången enbart för att jag tycker om att sjunga, inte för att jag hade nån känsla till texterna. Älskar att man får chans att sjunga lite varje helg. Få andra människor samlas i sång regelbundet på det där sättet, men kristna gör det vecka ut och vecka in i tusentals år. Det var så skönt att få sjunga, även fast tonerna ibland blev så höga eller låga att jag inte kunde ta dem. Så skönt.

Pastorn sa att han var ofokuserad och kände sig splittrad och bad om bön från en annan pastor för att kanske få ordning på fortet. Jag lyssnade halvt på predikan och förstod att han pratade om var jag befinner mig just nu. Det var väldigt trösterikt och gav mig, jag vet inte. Jag vet faktiskt inte hur jag ska sätta ord på det. Jag fick ingen lösning eller svar på nånting, mer en förvissning om att den som har koll ser var jag är och är där med mig.

Efteråt var det fika, det kan jag tycka är ganska jobbigt. Helst vill jag bara gå hem efteråt.  Det blir lätt så rörigt, man vet inte riktigt var man ska sitta, folk pratar i mun, Stickan sitter och sölar och spiller saft över hela bröstkorgen.

Men idag ville jag sitta ner en stund och prata trots röran och avbrutna samtal. Höra hur de mår och se deras söta ansikten. Ja, söta, jag kände så. Jag blev verkligen glad av att få se dem, även fast det bara var en stund.