Abort · Bibelcitat · Bilder · Illustrationer · Psykisk ohälsa

Lycka är inte meningen med livet

När jag har skrivit om abort, så har risken för lidande alltid varit ett av de vanligaste argumenten som använts. Tilldelas barnet en prognos för ett hårt liv, eller en hård start, så anser många att det är bäst om barnets liv slutar i en abort.

Att den här synen på lidande är så vanlig och uttrycks så självklart oroar mig. För det säger inte bara nåt om hur man ser på ofödda, utan det säger nåt om hur man ser på livet för alla som har det svårt. Psykiskt och fysiskt sjuka, missbrukare, misskötta barn. Jag tror även att det säger något om hur man ser på sitt egna liv.

På tiden då jag var för abort så kunde jag säga att jag var för min mammas rätt att abortera mig innan jag föddes. Jag ville väl understryka att jag inte var en hycklare, utan tyckte det var okej att ha avslutat mitt liv med. Jag resonerade att jag inte hade lidit av att aborteras, eftersom jag *inte funnits* och därmed inte hade kunnat bry mig. Med andra ord kände jag ingen större tacksamhet för livet och jag kunde inte se storheten med det heller.

Jag har sett samma resonemang uttryckas många gånger i abortdiskussioner. Dessa människor ser uppenbarligen inte heller storheten i sin egna existens och de förstår inte hur mycket mer som det finns att utforska och upptäcka av Guds godhet.

Hopp tycks de ha dåligt av också. Hoppet att den sjuka kan må bra, den alkoholiserade bli nykter, och att det misskötta barnet kan bryta sig fri från ett destruktivt arv och finna helande och upprättelse, det hoppet verkar inte existera.

Jag tror att de som saknar hopp för ofödda även har ett skört hopp gällande sig själva. De saknar definitivt det hopp som vi kristna har, i alla fall.

De ser abort som ett sätt att minska lidandet i världen. Medan vi kristna lär oss att vi ska trösta och lindra, inte döda. Tala liv, inte död.

“Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader, barmhärtighetens Fader och all trösts Gud, han som tröstar oss i all vår nöd, så att vi kan trösta dem som är i nöd med den tröst vi själva får av Gud”

2 Korintierbrevet 1:3-4

Meningen med livet

Förr funderade jag mycket på vad meningen med livet är men det gör jag inte längre. Meningen med livet är gemenskap med Gud och den får man genom Jesus. Han som är känd för sitt lidande, och som bemötte det ämnet och de människorna mycket och återkommande, hela tiden, än idag. Han är meningen med livet för han är livet.

Meddelande till de som argumenterar för abort som ett sätt att minska lidande

Om du som läser inte kan tro på vad jag säger om Gud, och om du prompt måste argumentera för abort – var försiktig med hur och var du uttrycker abort som god metod för att minska mänskligt lidande.

Någon som är född under hårda omständigheter kan läsa det du skriver, eller höra vad du säger, och bli uppmuntrad i tanken om att han eller hon borde ha dött i ett tidigt skede. Det vill man inte ha på sitt samvete.

Om du prompt ska argumentera för abort, vilket jag avråder från, försök i så fall att göra det på ett sätt som får människor med sjukdomar, handikapp och olämpliga föräldrar att känna sig sedda och upplyfta av argumenten. Försök att uttrycka dig på ett sätt som hjälper utsatta att se att deras liv är önskade och har värde och syfte. De som har upplevt trauman och utanförskap kan vara i stort behov av hopp. Försök att argumentera på ett sätt så att föräldrar uppmuntras i kärlek och uthållighet för sina barn oavsett barnens hälsostatus.

Om du finner detta svårt, ta en god stunds reflektion på hur du själv har det i själen. Och kom ihåg att det finns hopp för dig med.

”Hur kan folk bli förvånade över att barn mår som de mår? Deprimerade, ångestfyllda, aggressiva? De får höra hela uppväxten att det inte finns nåt efter döden, att vi är en stor slumpmässig kosmisk olycka och när de hör att abort är bra, får de lära sig att livet saknar värde.”

”En mild blick gör hjärtat glatt, ett gott budskap ger märg åt benen” -ord 15:10

Abort · Bibelcitat · depression · Kristendom · Psykisk ohälsa

Synen på abort gjorde mig deprimerad

Jag led av depression från när jag var tonåring fram till att jag var trettio år gammal. Trettio år gammal bad jag till Jesus om hjälp och depressionen försvann mirakulöst från en dag till en annan. Sen dröjde det inte länge förrän jag började känna mycket stark avsmak mot abort.

Det tyckte många var fel, och de tyckte att jag genast skulle ändra tillbaka. Bli för abort igen. Prata nedlåtande och avhumaniserande om ofödda foster, för då är man En Fritänkande Kvinna. Återinföra ord som ”inte levande”, ”inte människor”, “cellklumpar” och “parasiter”, när jag talar om de minsta utav oss. “Hatar du kvinnor? Varför vill du att kvinnor ska dö?”

Många spekulerade att jag kanske gått och blivit medlem i en sekt. Hjärntvättad av en pastor! Det dessa personer inte tycks förstå är att depressionen, och synen på abort, var mycket intimt sammanlänkade.

Alla blev glada för mig när Jesus tog bort depressionen. Lite skumt det där med Jesus kanske, men okej. Färre blev glada när Jesus gjorde att jag fick ändrade tankar kring livet och människan.

Att jag blivit mot abort är inte en fristående idé som jag kan hänga av som en hatt. Tyckte jag att abort var rätt, så skulle man behöva ändra hela tankebygget. Om jag tyckte att abort var rätt, skulle jag behöva kunna säga “det spelar ingen roll om jag dött i fosterstadiet” eller “lidande skulle göra livet meningslöst”. Jag kan inte säga något av de där sakerna längre.

Jag läste nyligen att hebreiskan har samma ord för Barmhärtighet och Livmoder. Bara en sån sak. Gud är barmhärtig. Gud är livmoder (inlägg jag skrev långt innan jag hörde detta).

Min gamla tankevärld, den som gjorde mig deprimerad, byggde på relativitet och prestation. Den nya bygger på stabilitet och om styrka i det svaga. Den handlar om tro på Guds löften och det handlar om hopp på det som inte ännu syns.

“Ty Gud som sade: ‘Ljus skall lysa fram ur mörkret’, han har låtit ljus lysa upp våra hjärtan, för att kunskapen om Guds härlighet, som strålar fram i Kristi ansikte, skall sprida sitt sken. Men denna skatt har vi i lerkärl, för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från oss.” 2 Korinterbrevet 4:6-7

Jag kan inte gå tillbaka och bli för abort utan att samtidigt mista övertygelsen om Guds omsorg om de svaga och till synes menlösa. Att var och en är formad och skapt till en dold skatt, som förvaras i lerkärl. Med andra ord: jag skulle behöva mista övertygelsen om Guds omsorg om mig. För att jag åter igen skulle kunna förakta och nedvärdera människan när hon är som svagast och mest beroende av barmhärtighet, så skulle jag behöva förakta och nedvärdera mitt egna liv.

Det kan jag inte, och även om jag skulle kunna, varför i all världen skulle jag vilja.

Nej, det som för världen var dåraktigt har Gud utvalt för att låta de visa stå där med skam, och det som för världen var svagt har Gud utvalt för att låta det starka stå där med skam, och det som för världen var oansenligt och föraktat, ja, det som inte var till, har Gud utvalt för att göra till intet det som var till, för att ingen människa skall berömma sig inför Gud. 1 Kor 1:27-29

Abort · Betraktelser · Bilder · Kristendom · Motstånd

När en SVT-journalist skrev bisarra anklagelser till mig

Igår upptäckte att jag var blockad av en före detta journalist på twitter. Jag hade ingen aning och upptäckte det av en slump. Jag kommer ihåg när hon skrev till mig, för jag minns att det kändes bisarrt och konstigt, då hon fortfarande var aktiv på Sveriges Radio på den tiden.

Det var i samma veva som jag var nyfrälst och började uttala mig kritiskt kring abort (runt 2016). Som ni vet så är det i vårt land ett tecken på att något är allvarligt fel, om man är kritisk mot abort på något sätt. Hon skrev till mig med stor oro för vad som hänt. Allt väl på så sätt, men hon uttryckte sin oro lite speciellt. Hon skrev nämligen och påstod tvärsäkert att jag hade två karismatiska pastorer i mitt liv som hjärntvättade mig och att jag absolut INTE skulle lyssna på dem.
Jag tyckte att det var bisarrt och så märkligt specifikt just det där att det skulle vara två pastorer, och jag förstod att detta inte var personligt, utan att det var något som hon själv antagligen hade upplevt och sedan tog ut på mig.

För jag hade inga pastorer, min församling i Svenska kyrkan hade en präst och han hjärntvättade mig då sannerligen inte. Faktum var att jag dittills aldrig ens hört någon prata om abort i kyrkan (och har endast hört det fläkta förbi någon enstaka gång i förbifarten, sedan dess) (tyvärr). Jag skrev försiktigt det till henne, att min förändring hade andra grunder. Då skrev hon till mig att jag minsann inte var den första som “radikaliserats på nätet”. Precis så skrev hon. Jag minns det för att jag tyckte att det var så absurt att en programledare på Sveriges Radio satt och körde över mig med massa påståenden om att jag var en radikaliserad extremist. På grund av att jag kommit fram till slutsatsen att abort är moraliskt fel.

Jag menar så konstig är faktiskt inte den slutsatsen. Inte egentligen. Inte om man tänker klart.

Men hjälp vilken konstig period det där var. Det var så många som blev arga, besvikna och rent vansinniga på mig, och som därefter helt avfärdade mig som en fullfjädrad, hjärntvättad dåre. Min tro kunde tolereras i rätt stor utsträckning men inte detta. Det var nästan som att jag dödat deras mormor genom att ändra åsikt kring abort. Ett tag kunde jag vakna svettig mitt i natten på grund av saker som människor skrev. Om jag ändå hade haft två pastorer att finna stöd hos, haha.

Nu har det runnit väldigt mycket vatten under broarna sen dess men jag kom att tänka på det.

Jag minns att jag gjorde följande illustration men jag tror aldrig att jag postade den i nåt inlägg.

Abort · Allmänt · Bilder · Jesus · Kyrkoliv · på Sonja · Psykisk ohälsa

Är på utbildning i Stockholm #oplaneratgravid #efterenabort

Just nu är jag i Stockholm på utbildning för oplaneratgravid.se. Det är fullspäckat schema hela helgen så även fast jag har människor boende i Stockholm som jag skulle vilja träffa så kommer det inte att hinnas med.

Det är trevligt att äntligen träffa alla på utbildningen och att se hur liknande arbete ser ut i Finland. Samtidigt är det tungt att sätta sig ned och se hur det ser ut i vården, och se hur kvinnor missinformeras och sedan måste deala med sina  känslor efteråt själva. Det är som att titta in i ett stort gapande mörker, som sker helt öppet mitt framför våra ögon. Jag blir så fruktansvärt arg och ledsen, av så många anledningar.
Det är så många kvinnor som gjort abort som lider i det tysta, och så många kvinnor som pressas utan att ens kunna ana att det de är med om är ett övergrepp. Och de här kvinnorna kan vara mycket närmare än vad vi tror.

Men vi tror på att det här kan förändras, och det måste förändras.

Snälla, om du ska kommentera något om aborträtt vs. abortförbud, så råder jag dig att spara den tiden och låta bli och försöka tänka på de här problemen utan den utgångspunkten. Det här inlägget handlar inte om abortförbud vs. aborträtt. Ja jag är emot abort, det vet ni, embryon och foster är fullvärdiga människoliv. Men det finns saker i det här som är värda så mycket mer nyans än “för vs. emot”. Kvinnor som känner sig tvingade till abort (och i vissa fall är de verkligen tvingade) men som kan välja ett annat alternativ om de bara får en ärlig chans, är verkligt och det är vanligt. Och kvinnor som lider efter abort, är också verkligt, och tyvärr även det vanligt (även såna som inte ångrar själva aborten).

Ett arbete som vi också har (men där är inte jag med) är faktiskt arbetet med efterenabort.se. Är jätteglad för att jag är med i en förening som har det här arbetet.

“Det som sås i vanära uppstår i härlighet. Det som sås i svaghet uppstår i kraft.” 
1 Kor 15:42

Ni kristna vänner där ute får gärna be för oss, till exempel på era möten i söndag. Be för ett uppvaknande på de här områdena i Sverige, be för att abortdebatten ska sluta vara så ensidig och fördummad, och att vi ska kunna prata om det här på ett bra sätt fastän det är ett så känslosamt ämne.

Om du som läser det här känner att du skulle vilja donera en slant till oplaneratgravid.se, så kan du göra det här.

Kram!

Bild 2019-10-18 kl. 23.52.jpg

Bild på mig här på hotellrummet

Betraktelser · Youtube

Youtubeparets abort

Jag såg ungefär det mest sorgliga jag nånsin sett på youtube ikväll. Jocke, som i “Jocke och Jonna”, berättade att Jonna blivit oplanerat gravid. Det var oväntat eftersom de haft så kämpigt med att bli gravida med deras dotter.

De bestämde sig för att behålla barnet och att de skulle fixa det trots att det kändes svårt (deras dotter är bara en bebis, yngre än lillstigen, så de fick först panik och funderade på abort). De firade det nya barnet och berättade för vänner och började leva i förväntan. Men sen så hände det extremt jobbiga grejer som gjorde att Jonna (som har varit öppen med psykisk ohälsa och psykoser) inte såg nån ljusning så hon gjorde abort ändå i total förvirring och uppgivenhet. I vecka 14. Och hon har helt rasat ihop efter detta. Jocke berättar i ett youtubeklipp med titeln “VI FÖRLORADE VÅRAT BARN“.

Jag klarade inte av att höra så mycket mer efter att han berättat detta. Blev så ledsen för deras men nog främst för Jonnas skull. Jag hoppas vid Gud att hon ska kunna resa sig efter det här och att hon ska överleva, få tröst och läka.

För er som inte vet så är Jocke och Jonna väldigt kända på youtube. Min dotter följer dem  av och till så jag följer dem lite löst jag med eftersom jag hör när hon tittar på deras videor och jag tycker att det är viktigt att åtminstone försöka få en överblick om vad ungdomarna ser. Deras youtubekonto är ganska extremt, och deras så kallade “prankvideos” som de gör mot varandra har ibland gått över gränsen och blivit psykologisk terror och rena övergrepp. Men allt skämtas naturligtvis bort som “bus”, och jag tror inte att de själva vet var sunda gränser går eftersom de har väldigt svåra uppväxter bakom sig. Hemskt är det och jag brukar inte se på det, och förstår inte hur man kan se på det och skratta och anse att de är “sköna” när de gör som de gör. De är så vilsna. Men de söker genuint lugn och ro i sina liv, de söker bot och bättring och försöker uppnå det tillsammans och kämpar med vad de har. Det är uppenbart tycker jag, att de strävar efter ett bra och schysst liv, och jag hoppas på dem. Men de är som sagt så så vilsna.

Jag önskar man kunde vara deras föräldrar, stänga deras sociala mediekonton, skydda dem, berätta om Jesus, ge dem chili cheese och oboy.

Barnet var ju välkommet och hon gjorde abort i panik, för att saker för stunden kändes övermäktiga. Det är en hård sak att leva med.

Jag trodde aldrig att jag skulle be för Jockiboi eller hans fru, men det har jag gjort ikväll. Känner mig som en tonåring som går och blir känslomässigt engagerad i ett bökigt och ohälsosamt offentligt youtubepar som berättar allt för kamerorna även fast det nog ofta hade varit bättre om de hållit lite på sitt privatliv. Men ja den här gången blev jag känslomässigt engagerad som ett barn och jag hoppas nog att fler ska be för dem.

Nu måste jag sova. Ha det bra allihopa, och om du som läser det här har gjort abort och känner sorg efter det så finns det hjälp att få. Skriv till mig så kan jag koppla samman dig med nån med kunskap och erfarenhet.

God natt!