Idag läste jag klart boken jag nämnde här, 50 years in the “church” of Rome. Det tog lite tid eftersom jag bara läst vid nattning.
Det började med att jag ifrågasatte varför jag över huvud taget läste boken och hur jag kom över titeln, men sen så kom jag att uppskatta den.
En rolig sak som jag satt helt perplex över var de här människornas passionerade känsloutbrott i tid och otid. Det var ett himlarns kramande, att trycka folks huvud mot sin famn, att blanda tårar med varandra av sorg och glädje, kyssa varandras händer hänryckt av stark broderskärlek, osv. Och det här var alltså mellan de katolska prästerna och biskoparna, som författaren ofta var nära vän med (de var inga monster, de var människor, fast i ett korrumperande, sjukt, religiöst maktsystem som kan dra fram det värsta ur de bästa).
Jag har inte den bästa kontakten med mina känslor och mina känsloyttringar är för det mesta mycket dämpade. Och jag läste och undrade… och funderade. Vad är det här för… känslor som den här mannen har? Känner han verkligen så där starkt, eller är han bara dramatisk? Vad höll franska canadensare för sociala koder vad gäller känsloyttringar, där under 1800-talet?
Jag blev även chockad över förföljelserna som han, lite så där i farten, beskriver i slutet. Han höll på att bli stenad till döds flera gånger!? Av katoliker, med präster i spetsen!?
En annan rolig detalj var att han hade Abraham Lincoln som advokat innan Abraham Lincoln blev president. Det påminner mig lite om “Årstafruns dolda dagböcker” där Carl Michael Bellman helt plötsligt kom lallande på typ nån random skördefest.
Har ni tid och kan läsa på engelska så rekommenderar jag absolut boken, av många skäl. Till exempel kan den vara nyttig även för alla som tror att det är “rationellt” att inte tro på en enda konspirationsteori som påstår att det finns en dold skuggmakt.
Just det ja, jag fick räkning på webbhotell och domänen hejsonja.se häromdan, 800 spänn+ gick det på. När blev det så dyrt? Jag tänker låt gå för denna gång även fast den ekonomiska smärtan var stor, ett år får det väl vara kvar, men jag planerar inte att förnya avtalet efter det här året.
Den gavs ut första gången 1886 och är skriven av Charles Chiniquy, en person som rörde sig väldigt länge som präst i Romersk-katolska kyrkan. Det är hemsk läsning. Ibland undrar jag varför jag läser den.
Boken är som sagt utgiven 1886, och vem vet hur mycket som har förändrats sen dess, men många av deras fel har de onekligen tagit med sig till nutid.
Köpte katolsk bönbok för barn
För inte länge sen köpte jag två jättefina bönböcker för barn på en katolsk bokshop inne i Göteborg. Den innehåller vackra bilder och små böner. Väldigt fina. Men så finns också undervisning och böner som man får kryssa över med röd spritpenna, alternativt riva ut, om man inte slänger ut böckerna ut i blåsten genom köksfönstret.
Dels har vi deras osunda fixering vid Maria, som de kallar för “jungfru Maria”, “Guds mor” eller “himmelens drottning”. Barnen undervisas att de ska be till “Maria full av nåd”, och överlåta sig själva till henne – sina ögon, öron, tunga, hjärta, hela paketet. Vem vet hur många som leds vilse genom att ledas bort från Jesus och till henne, hon som inte kan beskydda eller försvara någon.
från den katolska bönboken för barn
Men så har vi alla “helgon” också. Jag skriver “helgon” eftersom ingen, utom Gud, i sanning vet vilka som är helgon eller inte. Vi människor kan ana, gissa, anta, utgå från och hoppas, men vi kan inte med hundra procents säkerhet veta vilka det är som släpps in på bröllopsfesten vid brudgummens ankomst. En människa kan lura människor men ingen lurar Gud.
Men så uppmuntras ändå katoliker, i absurd intensitet, att be sina böner “via” dessa hädangångna människor, i en falsk försäkring om att dessa människor 100% säkert lever vid Guds sida i detta nu, precis som Mose och Elia var levande på det där uppenbarelseberget.
Det är övertydligt i Bibeln att Gud mycket strängt förbjuder oss att vända oss till de döda om vägledning och råd osv. Han är allvarlig och sträng bortom all önskvärd tydlighet. GÅ INTE TILL DÖDA OM HJÄLP OCH RÅD, GÅ TILL DEN LEVANDE GUD. Katolsk lära tycker sig dock ha hittat ett kryphål förbi detta Mycket Stränga Förbud, genom att utnämna katolska action-hjälte-figurer, även kallat Helgon. De brukar även säga att man inte ber TILL helgonen utan ber VIA dem, som när man ber en vän om förbön.
Men vad är det här? Hur bortförklarar de detta för förfärade icke-katoliker?
detta är också från den katolska bönboken för barn
Gud har gjort vägen enkel och rak för oss. Jesus säger “jag är vägen, sanningen och livet, ingen kommer till Fadern utom genom mig”. Vi har fått helig ande given som sigill och säkerhet för våra själar. Vi har en direktlinje till Fadern och vår förbedjare är Jesus själv, det står så. Vi har fått det serverat för oss, verkligen serverat för oss på ett så rakt, direkt och tydligt sätt, att man på allvar får ta sig en funderare på hur man kan lyckas gå vilse mellan punkt A och B här.
Men man ska inte underskatta oss människors förmåga att förvrida och krångla till allt, allt som vi får i vårt knä, exakt allt.
“Gud gjorde människan enkel och rak, men hon hittar på alla möjliga konster.” Predikaren 7:30
Självklart kommer några tycka att en odelad rak och direkt väg fram till Gud är för tråkig. Då vill man ha en hel uppsättning av andliga personligheter med spejsiga egenheter, som ett slags “himlens Spice girls” eller “Guds Backstreet boys”, där alla kan välja sin egna favorit och som korrelerar med ens egna intressen, yrke eller situation.
Så finns den andra sidan av katolicismen också, för sida vid sida vid det oheliga upphöjs även det sant heliga. Omringat med massa osanna idéer och inlirkat mellan helgonfixering och skramligt krimskrams visserligen, men ändå sanningar, eviga och storslagna. I katolicismen finner vi även katoliker som älskar Jesus. Det är den sanna delen som gör Katolska kyrkan så förförisk, och så mycket svårare att genomskåda tänker jag.
Katoliker
Det är katolicismen som är frånstötande, inte katoliker. Många katoliker tror på Jesus som enda vägen till Gud, många katoliker har genom tiderna fått ta emot Helig Ande och så är det. Men det har inte skett genom katolicismen utan det har skett trots katolicismen.
Om man var tvungen att ha perfekt teologi, och det var kört för att man anammat irrläror eller uppriktigt missförstått större och mindre delar av Bibeln, då skulle alla vara körda. Som väl är finns det utrymme för fel och misstag i den ständigt pågående helgelsen.
Jesus är den som är avgörande, så det är oändligt sorgligt hur katolicismen systematiskt sätter krimskrams och Backstreet boys-helgon mellan människorna och den enda som kan frälsa dem.
Här har jag försökt illustrera hur jag tänker att det ser ut när man ber “via” helgon.
Men om vi skulle göra hypotesen att helgonet verkligen är levande i himmelen, så tänker jag mig att det skulle se ut ca så här:
Och så tänker jag mig något i den här stilen:
Den här bloggen använder cookies. Genom att fortsätta att använda den här sidan så godkänner du användande av dito.
